Ett arv från min far
Tidigare Himmelriket-skribenten Helen Johansson är tillbaka med en gästtext där hon skriver om sin far och det arv han lämnat efter sig.
Nu är det bara dagar kvar tills den allsvenska premiären. Man längtar som ett barn till julafton. Jag såg min första MFF-match 1982 då min far tog med mig till Stadion för första gången. Jag var elva år och mitt enda bestående minne från matchen är en skäggig forward vid namn Thomas Sjöberg. Senare har jag fått berättat för mig att han gjorde ett av målen i hemmapremiären mot AIK som MFF vann med 2-0.
Jag fastnade direkt och det dröjde inte lång tid innan jag hade årskort på södra sittplats bredvid pappa. Jag tror det gjorde honom glad att något av hans barn kom att dela hans passion för Malmö FF. I en syskonskara bestående av idel bröder så var det bara jag som tjej som kom att bli intresserad av fotboll. Detta kom att skapa starka band mellan mig och min far. Vi gick ju inte bara på matcher hemma på Stadion, utan åkte även iväg på bortamatcher tillsammans när tillfälle gavs. Det blev ganska många timmar som vi spenderade på tu man hand i bilen bara han och jag.
Min far är ursprungligen från Värmland, närmare bestämt från Säffle. Historien om hur han kom att bosätta sig i Malmö är ganska speciell. Än idag vet jag inte om det verkligen stämmer eller om det är en efterhandskonstruktion. I alla fall, när pappa kom hem från sjön i mitten av 60-talet så visste han inte var i Sverige han skulle bosätta sig. Han bestämde sig för att låta fotbollen styra och flytta till den del av landet där den bästa fotbollen spelades. Valet föll därför naturligt på Malmö. Ett val han inte kommit att ångra. Tror jag det, jag menar tänk om det hade blivit Göteborg eller Stockholm. Hemska tanke!
Min pappa har till mångt och mycket präglat mig till den jag är idag. Jag har svårt att se att det finns något finare man kan ge till sitt barn här i livet än kärleken till ett fotbollslag. Det är honom jag har att tacka för att jag idag är en del utav MFF-familjen. För alla vänner jag fått genom åren, för alla fantastiska upplevelser och minnen. Det är också genom fotbollen som jag kom att träffa min man så indirekt kanske jag har min far att tacka för det med.
På plats för att sälja souvenirer före derbyt mot Helsingborg 1996
Min far var under många år engagerad i den dåvarande supporterklubben där han bland annat hjälpt till med att sälja souvenirer. Han brukade stå utanför Stadion före matcherna med sin souvenirvagn. Han hjälpte även till med att sända Blå Radion. Minns vid ett tillfälle när ingen av de ordinarie programlederna hade möjlighet att vara på plats varför jag och min far fick rycka in och sända tillsammans. Ingen av oss hade någon större erfarenhet och vi var väl båda lite nervösa, men med Håkan Lindman som gäst i studion förlöpte det väl och blev ett lyckat program.
1989 gjorde Niclas Nylén, eller Larsson som han då hette i efternamn, debut i det svenska landslaget. Det var i slutet av matchen som han fick hoppa in och byta av sin lagkamrat Joakim Nilsson. Vilket inhopp det det blev sedan! Precis innan slutsignalen fastställde Niclas slutresultatet till 2-1 och såg därigenom till att Sverige kunde säkra en plats till VM-slutspelet i Italien sommaren därpå. Dagen efter sändes Blå Radion. Vi hade såklart önskat att ha succédebutanten som gäst i studion denna dag, men då det krockade med MFF:s träning kunde Niclas inte infinna sig. Detta var på den tiden då mobiltelefoner inte var särskilt vanligt. Min far som drev ett transportföretag hade dock skaffat sig en av de första som fanns på marknaden. Det var en stor klump till till telefon, den vägde flera kilo och bars runt på som en väska. Denna kunde han sedan koppla in i bilen så det gick att ringa därifrån. Sagt och gjort så körde han ner till Stadion och in till träningsplan 1. Där fanns representanter från hela den svenska journalistkåren församlad i väntan på VM-kvalhjälten. Blå Radion gick dock först och när träningen var slut gick Niclas förbi dem alla och hoppade direkt in i pappas bil varifrån vi kunde genomföra en direktsänd intervju. Ett fint minne.
Den stora favoriten var annars en annan Niclas, med Kindvall som efternamn. Det fanns inte någon som kunde mäta sig med honom, enligt min far.
Min pappa var himmelsblå in i själen och gick på fotboll så länge han orkade. På slutet tröt dock krafterna och han fick finna sig i att se matcherna på teve istället. I dag är det på dagen fyra år sedan min far gick bort, 74 år gammal. Jag saknar honom ofantligt mycket. Speciellt de senaste åren, med framgångarna i Champions League har jag mer än en gång önskat att han funnits med mig där på läktaren och fått uppleva allt detta.
Idag är det istället jag som går på fotboll med min son. Han är 13 år och en inbiten MFF:are. Han har årskort och har varit medlem i klubben sedan dagen då han föddes. Vi brukar också åka på bortamatcher tillsammans så som jag gjorde med min pappa när jag var i hans ålder. Jag hoppas att min far ibland blickar ner en stund från sin himmelsblåa himmel, då kan han med stolhet se att jag fört hans himmelsblå arv vidare. Tack för allt pappa!
