Ett fantastiskt 2017 är över.
När 2016 blev 2017 såg man fram emot ”det svåra andra året” med en viss positivism. Men att säsongen skulle sluta med match på Olympiastadion i Berlin och lottning mot Arsenal i sextondelsfinal i Europa League var det väl inte många som trodde. Det blev en historisk säsong på flera sätt!
Säsongen började i rasande fart när ÖFK avancerade hela vägen fram till final i Svenska Cupen under våren. På upptaktsträffen inför Allsvenskan lottades ÖFK att få spela finalen på sin hemmaplan. På bara några dagar besegrades IFK Norrköping på Jämtkraft Arena två gånger. Först i hemmapremiären i Allsvenskan och sedan i Cupfinalen. Cupfinalen beskrevs som ”den största fotbollsmatchen någonsin i Jämtland” och det skulle man göra fler gånger under året.
Allsvenskan startade med att man stod i dimman i Halmstad och hoppades att man precis bevittnat årets sämsta insats. Och så kanske det blev också. Det blev en lite ojämn start med blandade resultat. Under sommaren blev det ganska tydligt att ÖFK har lite för tunn trupp, rent kvalitetsmässigt, för att klara av både Europa League och Allsvenskan på ett bra sätt. Truppen är bred, men plockar vi bort flera av de viktigaste spelarna har vi inte riktigt fullgoda ersättare. Det blev också tydligt att det var Europa League som prioriterades. Rätt eller fel kan man diskutera fram och tillbaka men med facit i hand har ekonomin stärkts, spelarnas värde har ökat och hela klubbens status har ökat markant. Någonstans mitt i Europasuccén slutade ju till och med riksmedia kalla det för ”skräll” så fort ÖFK vann en fotbollsmatch mot en större klubb. Som Daniel Kindberg har uttryckt det så har vi en tidigare chans att vinna SM-guld med mer i plånboken.
Året som helhet har på flera sätt varit fantastisk! Cupmästare, femma i Allsvenskan och Europasuccé. Men ser man bara på Allsvenskan så är det en liten besvikelse faktiskt trots en bra säsong. Vi har placerat oss högre upp än förra året och slogs om Europaplatserna ända in i sista omgången vilket så klart är godkänt med tanke på att det är klubbens blott andra år i högsta serien. Utvecklingskurvan fortsätter att peka uppåt för ÖFK. Men det har varit alldeles för många onödiga poängtapp i slutminuterna. Elfsborg på bortaplan är en av de sjukaste matcher som spelats i Allsvenskan. Förmodligen någonsin. Två slarvigt tappade poäng. Göteborg hemma slarvades det också bort två poäng i slutminuterna. Med lite mer flyt och fokus hade vi kunnat ta fler poäng i mötena med Malmö också. Jag tänker på Jamie Hopcutts straffmiss och Tom Petterssons halka bland annat. Allt i slutsekunderna. Detta oflyt, dåliga fokus, tillfälligheter, kalla det vad ni vill, plus ett tufft spelschema med prioritering på Europa League gör att vi inte var med och slogs om guldet redan i år. Men vi måste också tänka på att detta bara var föreningens andra säsong i Allsvenskan. Ibland blir förväntningarna och kraven nästan för höga.
Vi har fått uppleva många häftiga och magiska matcher i år! ”Den största fotbollsmatchen i Jämtland någonsin” blev ett återkommande tema. Cupfinalen, 2-0-segern mot Galatasaray i första kvalomgången eller 2-0-segern mot PAOK där vi var tvungna att vinna med just 2-0 för att gå till gruppspelet i Europa League. Utskåpningen av Athletic Bilbao som bara räckte till kryss. I Allsvenskan så har vi haft två helt galna matcher mot Malmö, men tyvärr ingen seger mot dom. Årets match i Allsvenskan blir nog istället Norrlandsderbyt hemma mot GIF Sundsvall. Bra uppladdning, lyckat TIFO, komfortabel seger. Det var en bra dag!
En stor del av ÖFK:s framgångar beror naturligtvis på Graham Potter. Han har tagit ÖFK ytterligare en nivå och lyckas alltid ta ut det rätta laget trots sina stora rotationer. Han har även en otrolig förmåga att få ut det bästa av laget, även vid tuffa utgångslägen.
I spelartruppen är det många som utmärkt sig extra. Saman Ghoddos, Sotirios Papagiannopoulos och Ken Sema får välförtjänt mycket rubriker för sina insatser. Men vi får inte glömma bort resten. Aly Keita har gjort en väldigt bra säsong. Höstdelen av säsongen skulle jag vilja påstå är hans bästa hittills. Hosam Aiesh visade upp en enorm vilja man aldrig skådat tidigare i Europamatcherna. Tom Pettersson passar perfekt som mittbackskollega med Sotte. Gabriel Somi uttryckte tidigt att han kunde tänka sig lämna för att få mer speltid. Men han satte sig inte i ett hörn och gnällde utan krigade vidare och verkligen tog chansen när han fick den och gjorde en jättebra höst. Sånt gillar jag. Fouad Bachirou har fått varit skadefri och visat vilken bra fotbollsspelare han är. Nu är han inte underskattad längre.
Ja.... Man skulle lyfta fram varenda spelare i truppen faktiskt. Det gör också att vi alla känner en oro under pågående Silly season. Det ryktas om flera spelare på väg bort. Tesfaldet Tekie och Dino Islamovic är visserligen två riktigt starka nyförvärv! Men Ghoddos, Sema, Sotte och Bachirou är spelare man absolut inte vill tappa. Silly season är spännande och oroliga tider.
Det har varit ett helt otroligt år! Ett år vi alla kommer bära med oss för alltid. Spelare, ledare och supportrar. Alla har vi upplevt otroliga saker tillsammans. Klubbens första titel. Klubbens första Europamatcher. Klubbens högsta placering i ligan. Vad som händer 2018 kan vi bara spekulera och drömma om. Ny Cupseger? Ny Europasuccé? SM-guld? Floppsäsong (hemska tanke)? Det enda vi vet med säkerhet är att prestationerna 2017 gör att i mitten på februari kommer Arsenal till Jämtkraft Arena. A-R-S-E-N-A-L. Sug på den nyårskaramellen. Gott nytt år!!
En längre text om ÖFK:s första historiska Europaspel kommer när det är över.
