Friday I'm in Love: Ett hjärtekrossat Malmö kommer igen
Hjärtproblem gånger tre. I det hjärta som pumpar röda blodkroppar genom Anders Christiansens kropp. I den spelartrupp där denne AC är hjärtat. Alla krossade supporterhjärtan efter att detta hänt. Mollstämt.
Denna veckan alltså. Malmö tog tillbaka det svenska rekordet i spelarförsäljning. Två spelare från vår trupp uttagna i landslagstruppen. Bra vibbar. Och då låg vi redan när veckan började på ett poängsnitt som innebär att laget överträffar det allsvenska poängrekordet om vi fortsätter på samma sätt. Och detta har uppnåtts med ett vackert spel som får fotbollsanalytiker över hela Europa att dela tankar om MFF på twitter.
Ändå en av mina värsta veckor som Malmösupporter. För inget av detta lindrar den bedrövelse som infinner sig efter nyheten om vår kapten. Han kommer inte att kunna spela en match till den här säsongen. Och det är inte det värsta. Anders Christiansen har drabbats av hjärtproblem och vi vet inte riktigt vad det kan betyda för hans framtida hälsa.
En personlig kris för Anders, och en väldans massa oro för hans nära och kära. Vännerna i laget bedrövade. Det känns litet larvigt att mina egna känslor inför detta är så starka. En bollspelare som jag inte känner personligen?
Förvisso begåvad med ett skott, en intensitet, en touch, och spelförståelse som det vore fräckt att ens drömma om för oss dödliga. Men snygga sulfinter räcker inte till för att väcka det jag känner. Ander Christiansen berör bortom sin skicklighet. Han har hjärta. Han är hjärta. För spelet, för klubben, för laget.
När en 26-årig och för en svensk fotbollspublik helt okänd Anders Christiansen kom till Allan Kuhns MFF i januari 2016 var det svårt att föreställa sig vilket genomslag han skulle få i Malmö. För spelet, för poängen, men också för personligheten och glöden. Absolut, det gick att se – skillsen. Han var skitbra. Men det var inte så att laget inte kunde fortsätta på guldspåret och säkra guldet när han gick sönder mot slutet av säsongen.
Sedan dess har det blivit en sanning att Malmö har svårt att vinna utan AC på planen. Katastrofvåren 2018 har analyserats längs alla upptänkliga dimensioner. Jag tror inte att det var Uwe Röslers intåg som vände trenden och räddade den säsongen. Intåget som var avgörande var danskt och kom från Gent. AC vände hem till Malmö igen.
Jag vill tro att AC också färgats av Malmö. När han kom var han en skicklig spelare, men vi såg inte så mycket mer. Jag har haft tillfälle att intervjua honom vid ett par tillfällen och slagits av tre saker. Hans intelligens tillsammans med en passion att prata om fotboll. Och så ödmjukheten att få en amatör som jag själv att känna sig som en meningsfull samtalspartner. Hur han efter den sjätte raka förlusten i fjolårets Europa League pallade att länge stå och svara på mina styltiga och omständliga frågor i mixed zone djupt nere i Bragas märkliga hemmaborg Estádio Municipal
Vi ser också hur Christiansen färgats alltmer himmelsblå i hur han tagit sig an rollen som lagkapten. Frånsett att han var lagets bäste spelare var det inte självklart att tänka på honom som kaptensmaterial. Numera är han självklar i medieintervjuer, vare sig laget har vunnit eller förlorat. Han är en respekterad ledare i omklädningsrummet, uppträder med fältherrens pondus på planen med en sällsynt förmåga att styra rytmen i en match.
Fan vad jag kommer att sakna honom på plan i detta år. Mörker. Och mollstämt, som sagt. A-moll, givetvis. Som Rolling Stones Miss You.
A-moll. A…
Vi saknar ett C.
Visste ni att parallelltonarten till A-moll är C-dur? Det känns hoppfullt. Som Norious B.I.G:s One More Chance
Om jag får försöka slå ett dur-ackord:
ACs hjärtproblem kan vara en lika stor katastrof som den vidriga korsbandsskada som drabbade Guillermo Molins i träningsmatchen borta mot Partizan Belgrad den 26 juli 2014. Det är för övrigt den värsta födelsedagspresent jag fått. Lagets och Allsvenskans bäste spelare, dess kapten och hjärta.
Det är svårt att knäcka Malmö FF. Vi kan transplantera hjärtan. Ibland går vi på vatten. Fråga folk i Salzburg.
Kaptenen är borta, åtminstone för i år. Men vi behöver bara spela två matcher till innan Ponne är tillbaka. Det är meningslöst att sia om prognoser för ACs hjärta just nu. Kanske kommer han tillbaka på plan, kanske inte. Om han gör det, har han så många egenskaper som gör att han kommer att kunna dominera på nya sätt. Ser gärna att han blir lösningen på frågan om vem ska bli vår nya sexa. Mer stationär. Rivig. Smart. Det skulle vara omöjligt för motståndare att pressa högt om Christiansen är den som sköter uppspelen.
Den hemska tanken att vi inte får se honom på planen igen? Tänk att i stället få ha en sådan förmåga bakom kulisserna. Som assisterande tränare. I en viktig roll i ungdomsverksamheten. Eller som sportchef. Vi kommer inte släppa taget om dig, Anders, hör du det? You aint’ getting rid of us.
Våra motståndare skulle avsky att AC skulle fortsätta bidra till Malmös dominans. Han är verkligen – hur ska jag uttrycka det fint? – ogillad bland supportrar till andra lag. Litet för grinigheten på plan och att han emellanåt ger igen med en tiondel av det mynt han fått i form av fula tacklingar bakifrån. Men mest avskys Anders Christiansen av våra motståndare för att han är en så jäkla bra fotbollsspelare.
Det har värmt i hjärtat att läsa på Himmelrikets forum de senaste dagarna. För nu har massor av supportrar från andra lag checkat in bara för att uttrycka sympati och förhoppningar om att AC kommer igen. Avskydd på det där fina sättet som innebär att man egentligen är respekterad. Fotbollsrivalitet när den är som bäst. Det må vara bra för svenska fotboll om Djurgården går till Europa League. Men jag unnar dom verkligen inte det. Vi älskar att kivas, att vara missunnsamma och retfulla. Jag avskyr att se dom där. Men när det kommer till kritan finns det en respekt. Och den respekten har AC fått från supportrar över hela landet.
Det vore fint med en handling som uttrycker känslan. Tänk någon av de närmsta matcherna. Malmö FF i matchtröjor där det himmelsblå blandats med dannebrogsrött. Det vore en välförtjänt hyllning.
Rött klär AC. Perfekt. Hjärta. Och den färg han ser ögonblicket innan han tar något av sina en smula onödiga kort. Röda alltså. Men med åren har han också blivit tvättäkta himmelsblå.
Fördjupade mig i detta med färger en stund. Lärde mig en hel del spännande och samtidigt helt oanvändbara fakta.
Som att MFFs stadgar föreskriver att tävlingsdräkten ska vara ljusblå, inte himmelsblå. Och att den nyans klubben använder kan specifieras som Pantone 283, 35% Cyan och 10% Magenta.
Den danska flaggan är den äldsta i världen, och tvärtemot den svenska – vars form och färg finns fastställda i förordning 1983:826 – finns ingen exakt kulör fastställd.
Den som blandar himmelsblått och dannebrogsrött får en färgburk med vackert lila nyans. Samma kulör som alla märken på kaptenens kropp efter match då desperata motståndare använt alla tillgängliga, nödvändiga och regelstridiga medel för att bromsa honom.
Få har tagit så många smällar på en fotbollsplan som Anders Bleg Christiansen. Han har klarat sig suveränt ändå. Jag är övertygad om att bemästrar även den livets snyting som han nu fått.
Torsdag den 8 juni fyller han 33 år. Lovande ålder. Mirakel. AC kan gå på vatten igen.
Glöm inte att kärleksbomba honom då.
Idag för tjugoett år sedan
… hämtade MFFs damlag hem en bekväm 6-0-viktoria på Malmö IP mot Skellefteå-laget Sunnanå. Frida Nordin stänkte in ett hattrick. Trots en säsongsinledning med fem segrar och en oavgjord hade det ändå uppstått en liten lucka till det andra Västerbottenslaget i serien – Umeå IK. Ledda av skyttedrottningen Hanna Ljungberg med 39 mål blev UIK för svåra, men de himmelsblå damerna tog en fin andraplats när året var slut. Mattias Larssons matchrapport finner ni här.
Dagens låt
AC/DC, vad annars? Låter får bli Play Ball. Svårt att inte le när man tittar på originalvideon. Häromdagen köpte jag för övrigt en kostym i samma kulör som gitarristens till sonen för dennes examensfirande.
