Ett kedjebrev om Hammarby - Del 1
Vi tänkte försöka oss på ett nytt koncept här på Svenska Fans Hammarbysida. Det handlar om ett sorts kedjebrev, som handlar om Hammarby, våra känslor runt klubben, det som händer och hur vi ser på framtiden. Till en början kommer detta brev sändas fram och tillbaka mellan mig, Göran Öberg, och Per Planhammar. Med tiden kommer fler och fler medlemmar i redaktionen att vävas in i konversationen, då med presentation av avsändare och mottagare. Vi inleder med ett brev från mig, Göran, till Per.
Tjena Per!
Skall det vara så här att gå på en fotbollsmatch där Hammarby är inblandat? Dessutom ett derby? Perfekt inramning med i stort sett fullsatt och ett helt fantastiskt tröj-tifo följs av… Ja, vad var det egentligen vi fick se? Ett Hammarby utan spelglädje och förmåga att lösa upp Djurgårdens defensiv. NOLL skott på mål. Sug på den, NOLL skott i ett derby mot Djurgården…
En uppsida kan vara att vi vinner derbytabellen, om man nu kan snacka om en sådan när BP inte är med, men vi gör ju också två helt hemska derbymatcher i och med denna match och matchen i våras mot AIK på Friends Arena. Som tur var så visade sig Djurgården vara mindre effektiva än AIK i våras och vi FICK en poäng till slut, även om vi, i mitt tycke inte förtjänade någon.
Trodde aldrig att jag skulle drömma mig tillbaks till derbyna på Råsunda, matcher man nästan på förhand visste att vi skulle förlora. Då gav våra killar i alla fall ALLT och var villiga att offra ett och annat för att vinna närkamper mot motståndarna.
För att inte tala om Erik Israelssons avgörande mot Gnaget, denna gång på ”Nya Söderstadion”, där han riskerade allt för att nicka in vinstmålet. Eller som det så fint skrevs på en banderoll efteråt: ”Det du inte kommer ihåg kommer vi aldrig att glömma”! Det är så myter skrivs och derbyhjältar skapas, hjältar som vi supportrar aldrig kommer att glömma.
Eller Petur Marteinsson som startade ett derby som mittfältare och satte tonen direkt genom att gå framåt och trycka till en Djurgårdare. Det är så man sätter tonen i ett derby, inte genom att vara rädda om fötterna och knappt våga anfalla.
Detta var vår sista chans att komma ifatt Djurgården i kampen om fjärdeplatsen och spelarna borde ha kommit ut som retade tigrar. Istället fick vi se spelare fromma som lamm, som inför den månghövdade publiken stod för en sådan mellanmjölksinsats att jag på allvar börjat fundera om Marti är rätt kapten på vår skuta.
Jag vill se våra spelare våga forsa framåt i banan och se vårt lag fylla på med en massa spelare. Spelarna skall lyftas fram av publiken och spelarnas insatser skall lyfta publiken till nya höjder i perfekt symbios. Det är bara att titta på Elfsborg, Häcken eller Malmö för att se att det fungerar alldeles utmärkt att vara framåtlutad. Om de kan, varför kan inte vi? Jo, för att vi är fjättrade i våra tiki-taka bojor, ett tiki-taka där kontroll är ledordet.
En sak är klar och det är om detta derby varit en gladiatorkamp på Colusseum i Rom, när det begav sig, så hade det blivit en tumme ned för samtliga spelare, möjligen med undantag av Fenger och Dovin. Då hade det iaf varit slutsnackat om brist på kontinuitet, då vi varit tvungna att bygga om…
Vad säger du? Skall det verkligen vara på detta vis att man gång på gång skall lämna arenan uttråkad? Återigen ställer vi upp med sex defensiva spelare och endast fyra offensiva, och det i en match vi behövde vinna. Är det sunt för Hammarby som förening och är det inte så att det kommer att påverka publikintresset negativt över tid?
Snälla! Ge mig hopp om en grön-vit framtid, ett hopp som jag har svårt att se för tillfället.
