Ett kedjebrev om Hammarby - Del 4
Ett kedjebrev om Hammarby, del 4
På näthinnan dessa novemberdagar har jag många bilder av Pablo Pinones-Arce under hans tider i Hammarby. En dvd från 2001 där han efter säkrat guld på Söderstadion går omkring med ljusbrun skinnjacka och ett stort leende på innerplan – han spelade inte i den avgörande matchen mot Örgryte. Ett antal år senare häcklades han å det grövsta av vår hemmaklack efter att ha sprungit i offsidefällor lite för många gånger. ”Så kass du är”, ”satans katastrof”, ”dra för helvete, din djävla horunge” var de mildare glåporden. Hans svar blev att vända upp och ner på allt, plötsligt formligen explodera i ett flera matcher långt fyrverkeri och efter ett av drömmålen springa fram till klacken och hyscha den med pekfingret mot läpparna. Och så nu, tränare för det lokomotiv som drar hela damallsvenskan. Jag undrar var de är någonstans idag, hatarna.
Enkelt har det inte alltid varit, men Pablo står för mycket av det jag efterlyser i framtidens Hammarby: teknisk briljans, aggressivitet, taktiskt kunnande, ett djävlar anamma. Han visade det ofta som spelare, han visar det med eftertryck som ledare, och jag tror att kontinuitet är ett av nyckelorden. Efter en sejour som huvudcoach i Frej har han för damerna inneburit ett lyft och en utveckling som skett snabbare än vi kunnat drömma om, och jag tror att det har skett på hans villkor. 2024 går han in i sin femte säsong och han gör det med ett eventuellt bärgat guld och fixat Europa-spel runt hörnet. Det är enormt stort, och inte så lite vackert.
Men precis som du är inne på, Göran, är kontinuitet ett vanskligt begrepp, för hur skall den omsättas i praktiken? Hammarbys fotboll är och skall vara exakt så underhållande som du efterlyser. Så har det varit sedan urminnes tider, men vad jag kan minnas – rätta mig om jag har fel – sattes den inte på pränt förrän inför 2007 då Tony Gustavsson anställdes som huvudtränare.
Det var en filosofi som den då rätt orutinerade Tony själv anammade, drev på och hade som önskemål inför uppdraget, den passade honom som hand i handske. Så länge han hade spelarmaterial att utveckla den med, vill säga, och vilken klassisk profiltrupp vi hade – ”Sulan”, Petter A, Castro, Eguren, Mikkel, Paulinho, Erkan, Charlie... Egentligen är det märkligt att de allsvenska toppresultaten uteblev, även om Europa-spelet och en del derbyn fortfarande är otroligt minnesvärda, tillsammans med förädlandet av just Charlie Davies. 2009 blev, som vi är smärtsamt medvetna om, katastrofalt, men det var inte i första hand Tonys fel. Efter en rad potenta spelartapp tvingades han inför sommaruppehållet överge sin filosofi och spela en mer cynisk fotboll. Det gav poäng och hopp inför hösten, men stötte på patrull från styrelsen i allmänhet och Mikael Andersson i synnerhet: det skulle hållas på de stadfästa principerna. Resultatet: en fem år lång vandring i otillgängliga träskmarker, både trupp- och tränarmässigt, uppgivenhet och usel ekonomi. Där vill vi under inga omständigheter hamna igen.
En väsentlig sak har inträffat sedan vi senast hördes av: Marti Cifuentes har på egen begäran lämnat och måste snarast ersättas. Den här utvecklingen har stått klar sedan länge och förändringen är nödvändig. Liksom du är jag övertygad om att Marti inte var den som skulle ta oss in i framtiden – alldeles bortsett från att jag uppskattar honom som person och en hel del av vad han uträttade – och hur som helst hade han inte blivit kvar i mer än en säsong till, sannolikt kortare än så. Frisk luft måste in på Årsta, det är dags att ta ett nytt steg, eller varför inte flera, och det är då jag måste återkomma till kontinuiteten.
I en samtid där i stort sett vartenda allsvenskt lag säger sig vilja spela framåtlutat, där tränare byts ut på löpande band och vi själva faktiskt inte ens kan brösta oss över att toppa publikligan längre, önskar jag att Hammarby byter fokus, sluter sig som en enad front och snor tillbaka taktpinnen inför nästa säsong, så som Pablo och våra damer har banat väg för. Du nämner Elfsborg, med rätta, som med långsiktigt tänkande och sin speciella identitet nått långt på ett imponerande sätt. Det är alltså en både fullt rimlig och önskvärd målsättning, för det går.
Spelmässigt skall vi naturligtvis inte rucka på vår själ, men det måste samtidigt finnas alternativa lösningar när det hackar och spelare drar eller blir skakade. Marti hade sina personliga principer, men han var verkligen ingen vidare taktiker eller matchcoach, om det nu hade med orutin eller bristande insyn i svensk fotboll att göra. Vilken tränare vi än får måste den personen och hans stab ha ett helhetsgrepp och -begrepp redan från dag ett, och jag vill ha någon som under en period på minst tre-fyra år kan utveckla vår filosofi men som också uppvisar ett eget mod, en egen vilja och en egen karaktär. Det är rätt mycket begärt, men för precis som med ett flertal spelare vi värvat genom åren som gjort succé i lägre sammanhang men misslyckats gruvligt hos oss är det en helt annan och mer komplicerad sak att hantera den press det innebär att representera Hammarby.
Sedan är en tränare trots allt rätt begränsad till den trupp hen förfogar över. Vi lär tappa några namn senast i sommarens transferfönster – vilket i den moderna fotbollen enbart tycks betraktas som positivt – och därför hoppas jag att rekryteringsarbetet pågår i autobahnhastighet redan nu. Vad som inte får hända är att vi, som inför i år, står med en trupp som förvisso är grymt lovande men spelare för spelare ännu inte redo att iklä sig allsvenska kostym. Nu har vi talangerna, och de som blir kvar kommer att ta ytterligare kliv nästa säsong, men de måste kompletteras med ledaregenskaper och stor erfarenhet, och då inte bara i form av den briljante Nahir Besara.
Så hur skall vi ha det, min vän, skall vi hålla på och utveckla traditionerna eller kanske våga något helt nytt? Skall vi förlita oss på det redan bekanta – även när det gäller potentiella namn – eller överraska världen med något okänt? Inför varenda säsong brukar jag se över diverse betygssättningar av vår aktuella trupp och bli förbannad, och dessutom titta på det stundande spelschemat och tänka: ”Fan, vi kommer ju inte förlora en match.” Tror att jag skall låta bli det när det börjar närma sig, och jag varken kan eller vill trumpeta ut att vi skall slåss om guldet redan nästa år. Samtidigt ser jag framtiden an med tillförsikt. Sköts korten rätt lovar den att bli ljus, på sikt, med kontinuitet.
Per Planhammar