Ett mållöst men kraftigt fall framåt mot Mjällby
Kalmar FF gjorde sin bästa match för året när Mjällby gästade Gastens konstgräs invid Guldfågeln Arena. Bristande effektivitet såg dock till att stå i vägen för en seger och matchen slutade mållöst.
Inför matchen saknades skadade/sjuka Emin Nouri, Tobias Carlsson, Stefan Larsson, Ludvig Öhman, Liridon Leci, Erik Israelsson, Daryl Smylie, Marcel Sacramento och Abiola Dauda. Skadeeländet känner vi till och det ältar vi inte längre. Matchen innebar debut i Kalmartröjan för Kristoffer Fagerkrantz som klev direkt in i en startelva som såg ut som följer:
Etrit Berisha - Mattias Johansson, Paulus Arajuuri, Markus Thorbjörnsson, Mattias Pavic - Tobias Eriksson, Henrik Rydström, Kristoffer Fagerkrantz - Daniel Sobralense, Ricardo Santos, Daniel Mendes
Kalmar inledde matchen klart piggast och efter knappa kvarten hade Daniel Mendes hållt sig framme två gånger om utan att komma riktigt nära, innan Tobias Eriksson slog till med ett farligt skott i stolpens utsida. Daniel Sobralense var på spelhumör och stod för ett par härliga aktioner, både vad det gäller korta och långa passningar. Framåt mitten av första halvlek hade Mjällby jämnat ut spelet och den här delen av matchen var chansfattig. Det var dock fortsatt KFF som var spetsigast framåt och Kristoffer Fagerkrantz spelade förtroendeingivande på innermittfältet. De gånger Mjällby tog sig framåt med ordentliga intentioner så skötte sig hemmalagets försvarslinje anförd av Arajuuri utmärkt, och finländaren själv briljerade med flera klockrena brytningar. Strax före paus fick Tobias Eriksson återigen chans att skjuta från distans men den här gången skruvade sig bollen strax utanför stolpen.
Den andra halvleken inleddes något mer trevande från Kalmars sida men ju längre den led, ju mer tog man sig framåt och bakåt var det raktigenom kassaskåpssäkert. Måns Söderqvist kom in relativt tidigt i andra halvlek och visade positivare takter än sin föregångare på positionen, Daniel Mendes. Bl.a. fungerade samarbetet med Ricardo Santos fint och Emmabodasonen frispelade sin brasilianska partner två gånger om. Första gången lyckades Mattias Asper (var det väl?) i bortalagets mål parera via snabba reflexer och den andra gången tvingades Kalmars högerfotade kraftpaket till anfallare använda sin vänstra fot och det gick inget vidare, skottet hade varken kraft eller riktning.
Fagerkrantz tog hand om merparten av de offensiva fasta situationerna och gjorde det bra, en hörna i mitten av andra halvlek passerade raktigenom målområdet bara halvmetern från mållinjen utan att någon av de framstormande Kalmarspelarna lyckades forcera in bollen.
Den obligatoriska raddan av byten som ska avsluta träningsmatcherna lät vänta på sig länge och väl, ett tecken så gott som något på att Nanne o:co var tillfreds med hur spelarna skötte sig. Alban Dragusha, Hampus Bohman, Stefan Ålander, Besnik Rrustemaj och Johan Bertilsson fick komma in och känna på konstgräset under de sista 5-10 minuterna men satte inte direkt något avtryck på matchen. Måns Söderqvist fick KFF:s sista chans efter ett vackert anfall där Mattias Johansson spelade snett-inåt-bakåt och Söderqvist sköt snabbt men bollen gick rakt på Mjällby-målvakten.
I matchens absoluta slutsekund höll ett übersnöpligt baklängesmål på att ramla in vid en Mjällbyhörna men vad som såg ut att vara en fantomräddning (allt folk i straffområdet skymde sikten) från Etrit Berisha räddade det oavgjorda resultatet.
Som sagt, matchen innebar ett kraftigt fall framåt för Kalmar FF jämfört med vad vi har sett tidigare i år och givetvis borde matchen ha vunnits, främst för självförtroendets skull. Hela backlinjen förtjänar beröm, allra främst Paulus Arajuuri som vi väl får säga klarade 90 minuter helt utan fadäser och som dessutom stod för ett flertal högklassiga brytningar. Mattias Johanssons enastående förmåga att reda ut varenda en av sina egna små missar förtjänar också ett omnämnande. Kristoffer Fagerkrantz debut lovade minst sagt gott och såväl Tobias Eriksson som Ricardo Santos visade glädjande gott gry.
På minuskontot har vi den redan nämnda ineffektiviteten, samt möjligen den rätt så iskalle Daniel Mendes. Om man nödvändigt ska nämna någon.
Mjällby? Där saknades ju en del spelare, det ska sägas, och undertecknad är inte tillräckligt bildad för att känna igen di gulsvarte endast genom tröjnummer och (oftast) mössbeprytt huvud. Men Bagarn var givetvis strålande, Marcus Ekenberg osade klass och David Löfquist verkade överlag exceptionellt argsint? Han låg till och mer högre upp än Henke Rydström på den matchgenomsnittliga ilskometern. Respekt.
***
Och just det, vi slapp skador, halleluja!
