Ett möte med Jon Dahl Tomasson och Joakim Persson: "Det är den totala poängen som är viktig"
Himmelriket lyssnade på och pratade med Jon Dahl Tomasson och Joakim Persson i mörkret bakom en huvudläktare i Varberg.
Medan Varbergsspelarna och -ledarna samt arenapersonal jublade högt och gjorde high fives i luften med varandra var det desto tystare från MFF-lägret. Där jag stod och väntade utanför ingången till omklädningsrummen, i halvmörkret bakom huvudläktaren till den snart hundraåriga arenan Påskbergsvallen, kändes miljön högst passande efter att ha sett ett Malmö FF göra en av årets sämsta insatser. Det hade varit iskallt uppe på pressläktaren, det var glest med journalister, Malmö spelade undermåligt och lagom till att domaren blåste av första halvlek började det dessutom att snöa.
I dessa coronatider får man improvisera. Jag har de senaste åren sett MFF spela fotboll i Aten, Madrid och Istanbul ungefär vid den här tidpunkten. Stora pressrum där presskonferenserna efteråt varit välbesökta tillställningar och kontrasterna till den här söndagen kunde inte vara större. Vi står utomhus och väntar och med vi menar jag media.
Vi väntar på de bägge lagens tränare och efter vad som känns som en evighet i den vidriga kylan så kommer de ut till oss. Inte vet jag vad Varbergs Joakim Persson är van vid, men jag tycker mig se en något förvånad men samtidigt lätt road blick från Jon Dahl Tomasson. För dem han möter, media alltså, är tre män i medelåldern och de representerar Hallands Nyheter, gratistidningen Varbergsposten samt yours truly från Himmelriket.
De stora drakarna lyser med sin frånvaro.
Jon har ordet först och han börjar med att gratulera Varberg till segern som han menar gjorde en bra insats. För egen del är han nöjd med starten där det skapades en del och han hade hoppats på något mål för sitt lag. Han är förstås inte nöjd med att laget släpper in tre mål, framför allt inte som de själva bara gjorde två. Vid ställningen 1-2 pekar han på antalet chanser till 2-2, men där bollen inte ville gå in. Troligtvis tänker han som jag främst på Ola Toivonens skott i ribban.
Det är aldrig roligt att förlora, men nu måste laget hoppa upp på hästen igen för nästa helg väntar årets sista match. Den ska bara vinnas menar han. För som han så riktigt påpekar, Malmö FF vill vinna alla matcher.
Han vill inte tro att det var en inställningsfråga att laget förlorade idag, men alla som såg matchen kunde nog se att där det var en av årets mest emotsedda matcher för hemmalaget var det en rätt osexig tillställning på en snöig och omodern arena för bortalaget. Till skillnad från Jon är jag rätt övertygad om att den gamla klyschan ”motivation slår klass” visade sig vara mer än en klyscha den här eftermiddagen.
Och så gratulerar han Varberg på nytt innan han lämnar över ordet till sin kollega i Varberg. Som börjar med att skrattande fråga oss om vi verkligen förstod allt vad Jon sa. Vilket ska erkännas att undertecknad inte gjorde, men så är också danska ett språk inte gjort för mig.
Jocke Persson får frågan från den ena lokaltidningen vad han säger om det faktum att Varberg har plusstatisk på MFF (en oavgjord och en seger i Allsvenskan). Trots hans trista historia med IFK Göteborg så tycker jag att herr Persson är sympatisk figur, och hans svar förvånar mig därför inte:
- Det är den totala poängen som är viktig, sen var man tar dem… Det är klart att vi tycker det är rätt så häftigt att möta svenska mästarna på vår hemmaplan, och så vill jag här passa på att gratulera dem igen till guldet, så är det klart att vi tycker en sån här matchen är jävligt kul. Man ser på MFF:s spelare hur stora, tunga och smarta de är. De har varit med ett tag och de vet hur man ska flytta på folk. Det hade kanske kunnat stå 2-0 till dem efter fem minuter och då hade det inte blivit en sån här match som vi fick se till slut.
Sen pratar han berömmande om sina egna spelare och lite om lagets sista match mot Djurgården, innan han fortsätter:
- Vi ska inte tro att vi kan slå MFF sju gånger i veckan, och kanske kommer det aldrig hända igen. Att få göra det en gång är nog tillräckligt för Varbergs historik, för jag tror inte det har hänt förut att laget har slagit de svenska mästarna. Så vi ska njuta av detta.
Jag påkallar Jons uppmärksamhet och säger först, hur kommer ni att fira guldet efter säsongen? Innan han hinner svara upprepar jag frågan, hur kommer vi att fira guldet menar jag, för jag är MFF:are och känner att jag också vill fira även om jag inte får vara med på plats så att säga.
Jon skiner upp och fyrar av ett leende. Han beklagar det här året och hur det har blivit med pandemin.
- Men jag hoppas verkligen att vi kan få fira ett guld tillsammans nästa år istället, med alla våra supportrar. På ett eller annat sätt önskar jag verkligen att vi kan få jubla och fira ihop.
Jag påpekar att det är en nåd att hoppas på, vi önskar varandra lycka till, han säger på nytt att det vore fantastiskt att få fira med oss och att det var väldigt tråkigt att det inte kunde bli så i år. Vi säger adjö till varandra.
Sen går han in i spelargångens värme igen. Snart ska lagbussen ta honom och de andra hem till Malmö, en resa på runt 20 mil. Själv tar jag mina frusna fötter och stapplar bort till min cykel. Fem minuter senare har jag kommit hem. Jag tror alla mina lemmar klarade sig.
