Friday I´m in love: En motpol till motvinden
Om den lilla bollens stora kraft.
En gång i tiden formulerade Eduaro Galeano följande i sin”Fotbollens himmel och helvete”: Allmakten på matchdagen fungerar som en besvärjelse mot resten av veckans hunsade liv, sängen utan lust, jobbet utan intresse eller arbetslöshetens tomhet.
Jag har ofta tänkt på det där. Kanske för att jag känner igen mig i den där formuleringen. Hur kan det vara så att fotbollen, denna egentligen tramsiga och naiva lek med en rund boll, kunnat få en sådan betydelse i våra liv? Vad är det som gör att vi faktiskt viger så mycket av vår tid åt att diskutera matcher, spelare, taktik, tränare, transferfönster och diverse läktarbataljer med sådant engagemang? Vad är det som får oss att, när vi väl dragit i oss morgonkaffet, leta reda på det senaste som hänt kring vårt lag: Vem har känningar? Vem är missnöjd med sin situation utanför startelvan? Vem ha ont i ljumsken? Vem måste tänka på framtiden och överväga ett klubbyte? Och så vidare, och så vidare.
Jag menar… Jag har en vän. Vi kan kalla honom X för enkelhetens skull. Han är en bra man som jag ser det. Vi har känt varandra sedan barnsben. Han har gjort sitt bästa. Vissa grejer gick bra och andra gick åt pipan. Så som livet nu kan bli. Men han har ändå alltid försökt att göra sitt yttersta, fullständigt medveten sina egna begränsningar och det genetiska arvet som hängt över honom som en tung svart, tämligen blöt, filt genom åren.
Just i detta nu ligger X far för döden (och hans dagar är räknade). X har dessutom en så kallad bonusdotter (som det så vackert heter) som hatar honom infernaliskt och som han aldrig kommer att få någon djupare kontakt med. Han har ett jobb som var roligt en gång i tiden, men som nu… Ja, det är ett jobb. Det är bröd på bordet. Han lever i en relation som har sina gyllene ögonblick, men som i huvudsak är en resa genom diskbänksrealismens rike. Hur som helst är han en trygg man som man kan luta sig emot när stormen rider.
När vi snackar med varandra så vet vi allt det där. Det är dock inget som vi väljer att fördjupa oss i. Vi skulle kunna. Och de stunderna infinner sig. Tro mig. Det har de gjort så många gånger genom åren. Men istället pratar vi om nästa match. Den potentiella startelvan. Tabellplaceringen. Och nuförtiden: Rosenbergs form. Röslers taktiska upplägg. Skall det lossna för Gische? Och så vidare, och så vidare.
Vad vill jag då ha sagt med detta, undrar säkert en och annan. Vad fan har det här med Malmö FF att göra? Well, i ärlighetens namn så har det jävligt mycket med Malmö FF att göra. För det är kring den här klubben som vi stiger upp till från en måndag till en tisdag. För det är kring den här klubben vi stiger upp från en tisdag till en onsdag. Och så vidare. Och så vidare.
Häri ligger den banala fotbollens märkliga storhet. Den balanserar livet. Den ger oss något annat att fundera kring. Den ger oss utrymme för utlevelse och liv. Den ger oss nittio minuter av fullständig befrielse. För vissa säkert i symbios med det vackra livet i övrigt.
För andra som en motpol till den ständiga motvinden i den här stan.
I morgon är det dags igen.
Framåt Malmö!
