Ett utkast av vemod

Ett utkast av vemod

Regnandet från lördagen hade upphört och under denna september söndag skymtade till och med solen uppifrån en ljusgrå himmel.

Men ända sedan jag steg upp i morse så har en molande känsla av tvivel förföljt alla mina andetag och blivit som en objuden fortsättning på gårdagens alla molokna och deppiga regnstänk som föll och aldrig ville ta slut från den hopplöst svartklädda himlen.

Kvällens drama i Kalmar var orsaken till alla tvivel som florerade i mitt vilsna inre och som sedan förföljde mig timme efter timme med fruktan och en smärtfylld nervositet i nedräkningen som pågick inför avsparken på Guldfågeln Arena.

Så mycket som stod på spel, så mycket framtid i en och samma match, så mycket känslor att bära för ett ensamt litet hjärta.

Hela den här dagen har en vemodig ballad sipprat ut ur mitt hjärta, hur jag än letat och försökt få allt det där vemodet att ändra melodi, takt och innehåll, så har den envisa klangen av vemod fortsatt att sippra ut i mina vener och fyllt mig med onda aningar och ångestfylld oro inför första besöket någonsin för Åtvidabergs FF på Guldfågeln Arena i Kalmar.

Senaste tidens motgångar och ett hastigt förändrat tabelläge har fått tillvaron att inte direkt joddla av självförtroende eller högdragen pondus.

Tryggheten som vi vaggade omkring i alldeles nyss, har punkterats och blåst omkull.

Gårdagens sena kvittering av ÖSK borta mot Syrianska kändes som en hjälpande hand, någon hjälpande hand från guldjagande Elfsborg på hemmaplan mot Sundsvall blev det dock inte idag. Och förutom att ha Mjällby nosande i baken, så fick vi inför kvällens drama också sällskap av Gefle i kampen att försöka hålla en livsfarlig kvalplats borta från allt som har med Åtvidabergs FF att göra.

Thomson visade aktivitet i laguppställningen inför sin återkomst i Kalmar. Zatara in på topp med Möller, fyndet Christensen in till höger och Suljic tillbaka igen i startelvan på mitten tillsammans med skickliga Abukabari.

Inledningen är hyfsad. Bollinnehavet till vår fördel, men när det gäller effektiviteten och fantasin i anfallsspelet så har gårdagens galaföreställningar och sekvenser med fartfylld action, numera övergått i någon sorts svårsmält, långdragen och svartvit Ingemar Bergman anda.

Anfallsspelet slirar, snubblar och hittar inte rätt adress hur man än vrider och vänder på analyserna.

Lika punktligt som alla räkningar dimper ner, lika smärtsamt punktligt så adresserades ännu ett baklängesmål in bakom Henrik Gustavsson och än en gång så fick vi alltså jobba i motvind och känslomässig uppförsbacke, som också det blivit en jobbig ovana på sistone.

Nytt prekärt underläge att försöka vända på inför andra halvlek. Vi rullar bollen bra, kämpar och sliter frenetiskt, försöker men skapar bara svaga intentioner till avslut mot hemmalaget Kalmar FF.

Vars kontringar är livsfarliga och med tiden kommer också avgörandet som släckte hoppet om poäng och definitivt skickade oss in i en strid som framöver kommer att handla ett hissnande streckdrama kring ett negativt kvalstreck, som vid dags datum har satt press på inte mindre än sex inblandade lag.

Varav ett av lagen är IFK Göteborg.

Vilket i och för sig inte är ett dugg tröstande.

Närmast väntar Djurgårdens IF hemma på Kopparvallen i en match som vi får titulera med den föga eftertraktade titeln, "ödesmatch".

Jag anser fortfarande att den årgången av Åtvidabergs FF är den bästa jag skådat någonsin. Det bor och existerar alldeles för mycket härlig talang, kompetens och kompisanda för att det här laget egentligen ska behöva lida i någon bitter bottenstrid.

Men just nu har just den gråa verkligheten ändå kraschlandat mitt framför oss allihop.

Ett scenario som hade känts som löjligt overkligt, bara någon månad tillbaka i tiden.  

Men som kanske någonstans inombords var den verklighet vi innerst inne anade kunde bli verklighet, när vi återigen bragdartat tog steget upp i allsvenskan för att slåss mot klubbar med förutsättningar och omsättningar ljusår större än våra egna.

En stor utmaning onekligen.

Vingarna som ÅFF beväpnat oss med under året, har skördat massor av framgångar och fått oss supportrar att flyga bort från alla de onda aningar och orosmoln om nedflyttning, som vi dagligen mötte i den massmediala upptakten inför avsparken av allsvenskan 2012.

Tills nu.

Men man ska komma ihåg att det många gånger är väldigt lite som skiljer mellan framgång och motgång. Små marginaler.

Senast på Kopparvallen var det en domarmiss som slutligen blev avgörande.

Vi inledde serien med tre raka segrar, därefter kom det fem blytunga förluster, innan det vände och allas våra leenden återkom med segrar och framgångar.

Hoppas innerligt på nya leenden redan nu på onsdag.

Skulle onekligen behövas....

/// Allas Broder

Joakim Eriksson2012-09-24 01:10:13
Author

Fler artiklar om Åtvidaberg

Benjamin Tannus om tiden i Åtvidaberg, genombrottet i Högaborgs BK och åren i juniorlandslaget