AIK - Hammarby
1 - 0

Ett välregisserat drama

Stämningen inför säsongens sista derby var minst sagt hög och matchen kändes väldigt uppsnackad på förhand - inte bara på supporterforumen. Dagens Nyheter hade t ex hela tre ariklar idag som handlade om mötet mellan AIK och Hammarby. Derbyn är alltid derbyn men innan match låg stockholmsklubbarna tvåa, trea och fyra bakom suveräna MFF. Vilket av lagen i dagens match skulle skaffa sig slagläge i kampen om Europaplatserna?

Formstarka lag
Båda lagen kom till start stärkta av god form. AIK med 22 av 24 möjliga poäng inspelade de senaste åtta matcherna och Bajen med tio raka matcher utan förlust. I sin införtext menade kollegan Ristare att statistiken skulle tala för AIK då Hammarby inte vunnit i Solna sedan 2017 samtidigt som han mer eller mindre tippade på delad poäng.

De flesta förväntade sig troligen ett Hammarby med ett stort bollinnehav som skulle försöka skapa chanser med det fina passningsspel laget har visat upp på sistone. AIK skulle få försvara, sätta press, värdera och falla hem för att göra det svårt för bajen att trä in passningar.

En match med två ansikten
Så blev det inte alls - i alla fall inte inledningsvis. Efter några vi-känner-lite-på-varandra-minuter med en del grönvitt bollinnehav satte AIK in en massiv press på Bajens spelare som i stort sett aldrig lyckades spela sig ur den pressen. Hammarbys uppspelsförsök snoddes av AIK, varenda 50-50-duell vanns av svarta tröjor och i och med det radades det upp målchanser för AIK.

Det var en fri Pittas, en stolpträff av Celina, ett friläge för Fanne - som byggde på att bajens förvar var klart skärrat, ytterligare ett skottläge för Pittas och en misstänkt straffsituation för Thychosen. Att det stod 0-0 i paus var i det närmaste obegripligt då AIK gjorde sin kanske bästa halvlek för säsongen och var fullständigt överlägsna Bajen.

Efter paus blev matchbilden annorlunda. Hammarby spottade upp sig och det såg kanske mer ut som många hade gissat innan. AIK:s numer felfria försvar såg till att Nordfeldt fick en rätt stillsam kväll mellan stolparna. Frånsett en mycket svag nick i första halvlekens slutskede skapade Hammarby ingenting som var i närheten av att kallas målchans. Att AIK till slut vann rättvis torde inte ens den mest inbitna Bajare kunna förneka.

Tjernström, Goitom och Guidetti
När Hammarby inte lyckades göra något vettigt av sitt bollinnehav i andra fick matchen ett sådant där sjukt välregisserat slut som man bara älskar. Utan att jämföra förljande tre exempelspelare så finns det några sådana där matcher som nästan känns som om någon däruppe skrivit ett matchmanus.

När Kapten Tjernström fick skjuta guldet till AIK 2009 som avslut på sin elfte säsong i Gnaget i en direkt avgörande guldmatch är ett sådant tillfälle. Ett annat är när Henok Goitom i sin sista match för AIK i slutomgången 2021 fick nicka in sitt hundrade mål för AIK i vad som blev matchens sista bolltouch och för Henok karriärens sista bolltouch.

Ikväll hände det igen. John Guidetti har sedan han kom till AIK först varit småskadad och underpresterat, sedan långtidsskadad och hånad på sociala medier. Hans familj har fått utstå ett hat som är direkt ovärdigt. I år har John kommit tillbaka men fått högst begränsat med speltid. Sedan Värnamomatchen har det handlat om en handfull minuter per match - i bästa fall.

John har bitit ihop, kämpat på träning och gjort vad han kan för att hjälpa laget från läktare och bänk. Ikväll kom då chansen på riktigt. Med tjugo minuter kvar byttes Guidetti in istället för Celina. Det blev några få bolltouchar - ett par bättre och ett par mindre bra - innan chansen dök upp på stopptid. Fanne kom runt på högersidan och hans inspel hamnade till slut framför fötterna på John Guidetti som smackade in segermålet med vänsterfoten. Man kan inte annat än glädjas lite extra åt målet - som om det skulle gå att glädjas mer än man redan gör åt ett derbyavgörande på övertid men ni fattar.

Sotte - vilken general
Tränare Thomassen har i sanning lyckats få fason på AIK:s defensiv. Samma spelare som såg så vilsna ut i maj är nu stora, starka och självsäkra. Från de hårt pressande spelarna längst fram till understödjande och tillika pressande mittfältare till den idag omutliga mittbackstrion. Milosevic är självklarare och tydligare och har - efter lång tid - vuxit in i kaptensbindeln.

Benjamin Tiedemann Hansen känns även han stabil och det där ängsliga man tyckte sig se i våras är borta. Förvandlingen torde ändå kanske stavas Sotirios Papagiannopoulos - för övrigt inte ett dugg lättstavat - som vuxit ut till backlinjes tydliga ledare och självklara försvarsgeneral. Sotte är överallt i defensiven och sätter varena fot rätt i match efter match. Det är ett sant nöje att se honom spela försvarsspel.

Finske Onni Valakari blir bättre och bättre för varje match. Visst, han blev trött i andra halvlek men hans första 45 minuter var ren briljans. Här har vi ett korttidslån som vår norske sportchef måste lägga både ett och två kol på att få behålla..

Bäst i stan?
Andreas Ristare - som lyckligtvis inte inte hade luktsinnet helt skärpt när han skrev att ”det luktar kryss” - skrev även ”Vinner vi imorgon kommer klubben koka av hybris och en typ av odödlighet kommer infinna sig” och nu är vi där.

Visst, det är farligt att jinxa men i och med att Djurgården åkte på en sen kvittering i Värnamo är AIK nu bara en poäng bakom dem. Hade jag skrivit i början av juni att jag trodde att AIK skulle bli bäst i stan i år hade jag sannolikt blivit utskrattad. Idag kan jag skriva det - och faktiskt även tro på det. Mikkjal Thomassens nya - eller nygamla - AIK verkar inte veta hur man förlorar - knappt ens hur man släpper in mål. Håller AIK formen ända in i mål tror jag att det blir stort silver. Malmö är väl omöjliga att komma ikapp - eller?