“Euforin som uppstod vid segermålet – ruset jag blev kär i“
Mattias Eckerman om sin kärlek och sitt intresse för svensk fotboll.
Vi kastas mellan klassiska Söderstadions gemensamhet och gemytlighet till vikten av att förvara föreningsdemokratin och 51%-regeln. Undertecknad hörde av sig till Mattias Eckerman för att få ta del av det första minnet från den svenska fotbollen och vad som främst ligger bakom kärleken till svensk fotboll.
Vilket är ditt första minne från den svenska fotbollen?
Mitt första minne från den svenska fotbollen hittar vi 2011. Innan dess var det en del internationell fotboll som gällde för mig, parallellt med mitt intresse för Hammarby som låg slumrande. Men 2011 var min första säsong som säsongskortsinnehavare. Likt många andra kids blev det östra läktaren på Söderstadion där jag skolades in i mitt supporterskap. Hammarby hade förlorat premiäromgången mot Assyriska och pressen på laget var stor. Landskrona väntade hemma på ett fullsatt Söderstadion och jag stod där på kortsidan med förväntan i blicken och solen i ögonen.
Istället såg det ut att bli en mardrömsstart på säsongen när klockan rullade upp mot 90 spelade minuter. 0-1 på resultattavlan när inhopparen Maic Sema i den 88:e minuten presenterade sig med en kvittering som fick taket att lyfta på norra läktaren. Fem minuter senare var vändningen fullbordad när samme Sema satt sitt andra för kvällen. Den gamla träläktaren på östra kortsidan höll på att rasa ihop av den grönvita euforin som utbrast. Det visade sig bli en riktig skitsäsong till sist men just den euforin som uppstod vid det sena segermålet är ruset jag blev kär i. Den känslan har jag jagat sedan dess.
Var det något specifikt som fick ditt hjärta att brinna lite extra för svensk fotboll?
Just den känsloexplosionen som uppstod vid det sena segermålet. De hjärtan som inte sätts i brand vid en sådan situation är nog gjorda av is. Stöpt ur en tid där Hammarbys A-lag var klappkassa på planen var det inte det sportsliga som fångade mitt intresse. Även om klacksparkar var ett krav på spelarna hur dåliga de än var. Men just de känslorna som fanns uppe på läktaren var något nytt för mig. Så starkt och så mycket. Dessutom blev jag kär i den gemenskap jag upplevde när jag började gå på matcher.
Född och uppvuxen i västerort var jag många gånger ensam från trakten att vilja gå på Hammarbys matcher. Istället hittade jag gemenskap på läktaren och kände mig aldrig ensam trots att jag kom dit ensam många gånger. Det var en familj där man utan problem kunde krama grannen till vänster för att i nästa sekund gråta i högergrannens famn. Aldrig ensam, aldrig otrygg.
Finns det någon spelare som ligger dig extra nära hjärtat?
Sebastian Bojassen är en spelare som jag ofta återkommer till när jag ska ranka mina favoriter. På planen hade han en kämparglöd och det fanns potential att bli riktigt bra om inte skador hade satt stopp för honom. Men människan Sebastian är ett unikum.
Dels det hjärta han visade för klubben under sin tid i grönvitt.Alltid kämpande och det faktum att han antagligen räddade klubben från en mörk framtid med sitt mål mot Ängelholm, kultstatus på bara det.
När jag stött på Sebastian i vuxen ålder hade han visat sig även vara den ödmjuka, varma och inspirerande människa han framstod som på planen. Dels under min tid som bartender på Stureplan där han arbetade extra som entrevärd till och från. Hade tid att prata Bajen varje gång man sågs. Men framförallt arbetet han gör i Colombia för att barn, i synnerhet flickor, i utsatthet ska få en frizon inom fotbollen är inspirerande på så många plan.
Har ditt intresse eller din relation till svensk fotboll förändrats något genom åren?
På senare år har min bild ändrats en del. Framförallt sedan jag påbörjade min resa mot att arbeta som journalist. Jag har insett att jag nu, mer än någonsin, vill att svensk fotboll ska vara ett unikum i världen. Så som världsfotbollen snurrar i allt snabbare takt med VAR, vinstdrivande företag och korruption. Jag vill inte ha det så i Sverige. Vikten av föreningsdemokrati och 51%-regeln är något jag anser att vi måste försvara till sista blodsdroppen.
Det är något vi ska vara stolta över och värna om. Medan världen snurrar på har vi makten att styra vår svenska verklighet själva, låt det förbli så.
Hur skulle du säga att svensk fotboll står sig i dag jämfört med för 20 år sen?
Vi börjar väl sakta hitta vår plats i världsfotbollen. För hur mycket jag än vill vara utanför den stora världens fotboll, så är det omöjligt att inte ta del av den i viss mån. Men jag skulle säga att svensk fotboll sakta börjar bli mer av en plantskola för talanger, och det är också där vi måste fortsätta bygga majoriteten av vår fotbollskultur. En mix är nödvändig men jag tror mig se en förändring där lagen tänker mer långsiktigt än tidigare. Då krävs det att vi livnär oss på att sälja talanger i viss mån till större ligor. Detta för att fortsätta vara relevanta för unga spelare att vilja få sin fostran hos oss.
Med det sagt. Svensk fotboll måste lägga mer pengar på att utveckla ungdomar om vi inte ska halka efter i utvecklingen.
