Exklusiv intervju med Henrik Berggren
Efter att ha dragit upp Djurgården från botten till toppen lämnar nu Djurgården Fotbolls VD klubben i hans hjärta. Forum 1891 bestämde sig för att träffa Henrik Berggren i syfte att summera hans tid, men också för att ställa en del frågor.
Ingenting varar för evigt. Efter nästan 20 år (först ekonomichef, sedan VD) lämnar Henrik Berggren Djurgården Fotboll för jobb inom Svensk Elitfotboll. Denne förhållandevis återhållsamme chef har inte fått särskilt mycket ljus på sig och han lämnar efter sig en fotbollsklubb som ekonomiskt aldrig tidigare mått så här bra.
Jag bestämmer mig för att möta upp Henrik Berggren på Djurgårdens kansli på Stockholms Stadion i syfte att dels summera hans gärning men också för att ställa frågor. En lugn och harmonisk VD iklädd blå adidas-tshirt tar mig i hand. Lite förvånad är jag över att han inte har sin patenterade hoodie på sig. En sak är dock säker: han skulle aldrig ha på sig kostym.
– Jag klarar inte av det. Ett par gånger om året kör jag skjorta och kavaj. Jag är inte så förtjust i kostym. Jag var sämst klädd även när jag jobbade på finansdepartementet på 90-talet. Där gick ju alla i kostym, men inte jag. Jag känner mig så stel i kavaj och skjorta, till min pappas stora förtret. Han tycker alltid jag ser så sjavigt klädd ut.
Man ska ju klä sig i det man trivs i.
– Ja, precis. Jag älskar ju att vara på fotbollsplanen. Jag har ju drömt om att vara fotbollstränare. Det kan jag ångra fortfarande, att jag inte satsade på det när jag var yngre. Jag har ju varit ungdomstränare i massa år, men det är ju inte riktigt samma sak.
Henrik i sin klassiska hoodie.
Han kanske inte vinner pris som någon modeguru, men många inom fotbollssverige har nog sneglat mot det arbete Henrik Berggren gjort med Djurgården Fotboll. Från att ha varit vid ruinens brant 2013 är man nu en av Sveriges rikaste fotbollsklubbar. Varför väljer man då att sluta?
– Det har varit ett otroligt svårt beslut. Jag har tänkt på det här länge, det var inte bara något som dök upp i mitt huvud bara så där. Jag har varit i Djurgården väldigt länge. Jag har arbetat här sedan 2001, innan dess var jag ungdomsledare, sedan slutade jag 2011 och var borta till 2013 och under de två åren satt jag i Djurgården damfotbolls styrelse och jobbade hårt för att man skulle flytta över det till herrsidan och överleva. Så det är ju drygt 20 år och jag fyller 50 snart… Jag har absolut motivation att göra det här tre, fem, sju år till. Jag har inga motivationsproblem över huvud taget och jag tycker det är kul att gå till jobbet varje dag. Men jag tror inte jag kan vara här i 15 år till. Varken för min egen skull eller för Djurgårdens skull. Var sak har sin tid. Och det här jobbet som jag ska gå till det dyker inte alltid upp. Då tänkte jag att det kan vara ett ganska bra tillfälle att lämna. Både för Djurgårdens skull, det kan också behövas något annat här, men även för min egen skull. Kul att göra någonting annat. Sedan längtar jag lite efter att bli en vanlig supporter igen. Du vet, gå och ta en öl med polarna och sedan gå hem utan att ha det här oket över sig som det faktiskt är ibland. Det är klart det är många stunder med glädje och eufori, men jag är en orolig typ. Längtar kanske jag inte ska säga, för jag har haft det roligaste jobbet man kan ha.
Du arbetar ju väldigt nära sportchef Bosse Andersson. Hur var det att berätta för honom att du ska lämna?
– Det var naturligtvis det allra svåraste. Det hade jag magont för. Det var det värsta för mig. Vi delar ju rum på dagarna, vi åker bil till matcherna tillsammans så det har funnits mycket tid att diskutera hur vi ska föra Djurgården framåt. Vi har gjort så mycket så länge tillsammans, men han är en så otrolig varm människa att han fattar även om jag tror att han tycker det är tråkigt.
När det annonserades att du skulle sluta var det många som spekulerade i att Bosse också ska lämna?
– Nej, då. Det är självklart att han ska fortsätta i Djurgården.
Nog för att Bosse och Henrik arbetar tight ihop, men de ser inte Djurgårdens matcher tillsammans. Och det beror på att Henrik blir så nervös under matcherna.
– Jag och Bosse sitter ju aldrig bredvid varandra på matcherna. Han tycker jag är för gnällig. Och jag är nojig. Om vi leder när det är tio minuter kvar kan jag inte se matchen. Så jag och Pelle Kotschack (hedersledamot) brukar hänga, vi kan gå och gömma oss. Jag har suttit på toaletten när det varit avgörande för jag är så otroligt nervös.
Och ändå älskar du det?
– Ja, exakt. Men Djurgården är så speciellt. Det är nog många som känner igen den här sjuka nervositeten.
Då måste cupfinalen varit jobbig?
– Ja, jag såg inte mycket av den ska du veta. Jag gick i korridorerna fram och tillbaka.
Bosse Andersson och Henrik Berggren bredvid varandra på fotboll 2011.
Du lämnar ju inte Djurgården i särskilt dåligt skick. I mars redovisade ni ett eget kapital på över 53 miljoner kronor. Så bra ekonomi har Djurgården Fotboll aldrig haft. Hur kan du förklara den omvandlingen?
– Om man backar bandet till 2014 så är det här ju drivet av ganska våldsamma spelarförsäljningar, det ska man ha klart för sig. Vi hade lite tur kan man väl säga, att spelarmarknaden vände för vår del i rätt tid. En nyckelaffär var när vi sålde Daniel Amartey till FC Köpenhamn efter många, många turer för en ganska stor slant. Vi fick ett break där ekonomiskt. Vi kände en trygghet, det handlar ganska mycket om att ge organisationen trygghet. Den här oron gör att folk blir passiva och så gör man inte bra grejer. Den affären skänkte trygghet. Sedan tror jag att när jag och Bosse kom in där 2013 så hade vi noll startsträcka. Vi kände Djurgården utan och innan så vi kunde börja jobba direkt. Det var inga konstigheter det vi gjorde egentligen, vi gick den vanliga vägen: vi måste spara pengar. Och i en fotbollsklubb är det personal vi pratar om. Du måste ner i personalkostnaderna. Och det stora är ju spelartruppen. Under den tiden hade vi en otroligt passande och icke krävande tränare i Pelle Olsson som inte fått tillräckligt med uppskattning för det. Han var en väldigt okomplicerad part för mig och Bosse att ha att göra med under den tiden då vi ersatte dyra spelare med okända, billigare spelare. Det i kombination med att vi sålde gjorde att vi fick ett break.
– När du hamnar i trassel har du några alternativ: ett är att bara hoppas att allt blir bättre och det brukar inte ske. Vi kände att vi måste ut och sälja fotbollsspelare och det har ju Bosse en tradition av att vara jävligt duktig på. Vi var helt överens över att det var det enda sättet och att vi måste göra några större affärer så vi får ett lugn i klubben. Sedan får vi ta tag i att öka intäkterna och det kan man väl säga att vi började ordentligt med 2015. Vi fick in några större sponsorer och haft en jäkligt bra utveckling på de kommersiella intäkterna. Nu har vi stabila ökningar sedan 2015. Vi kommer för all del från en ganska låg nivå men det ser jävligt bra ut nu.
– Sedan är jag ju snål i grunden. Jag tror att det är bra med erfarenheter. Man vet ungefär vad saker kostar. Det finns ingen som kan ”lura” mig på vad saker och ting kostar. Jag har bra koll på marginaler i olika affärer och Bosse har en väldigt bra koll på fotbollsspelarmarknaden, vad rimliga löner, sign on-fees, agentarvoden och allt vad det är. Det handlar om erfarenheter. Vi hade lite tur också. Vi gjorde några bra affärer. Det var det som var början till att skapa det här lugnet och tron på det igen.
Mycket har ju gått bra, men samtidigt finns det kritik mot organisationen. Bland annat är ju publiksiffrorna inte särskilt smickrande. Just nu är hemmapubliksnittet den här säsongen den sämsta sedan flytten till Tele2 Arena.
– Det är alldeles för dåligt. Det är klart vi är besvikna på årets publikutveckling. Sedan finns det ju såklart massa förklaringar till det där, men jag är inte mycket för att skylla ifrån mig utan vi får helt enkelt jobba hårdare och ännu bättre inför 2019. Det är egentligen fokus i allt vad vi håller på med nu.
Vad beror tappet på?
– Det finns väl en mängd av förklaringar, men återigen, jag vill inte skylla ifrån mig. Uppenbarligen kan vi locka folk när det till exempel är en cupfinal så det finns ju där. Vi måste helt enkelt bli bättre på att få folk till matcherna. Inga ursäkter, vi ska göra det bättre. Jag tycker vi är rätt på det, sedan får vi se om vi lyckas. Det jobbas hårt nu. Det gäller att hitta kombinationen av erfarenhet och nytänkande.
Det finns de som saknar en tydlig sportslig riktning och struktur inom Djurgården. Vilken fotboll vill man stå för, vad är siktet inställt på och en del nyförvärv fylls på när liknande spelartyper redan finns. Hur ser du på det?
– Det är förmätet för mig att kommentera egentligen. Det får Bosse uttrycka på sitt vis. Jag och Bosse jobbar ju extremt nära så jag har naturligtvis koll på allt som händer, men samtidigt är Bosse, Özcan (Melkemichel) och några till experterna på det där.
Ibland kan det ju se ut som att det är lite ”one man show” med Bosse Andersson, att Djurgårdens sportsliga framgång står och faller med Bosse på gott och ont. Stämmer den bilden?
– Bosse är ju en stark person och en stark personlighet. Men han har ju också folk som han lyssnar på och man ska komma ihåg att alla spelaraffärer alltid görs utifrån att styrelsen fattar beslut, inklusive att rekrytera tränare. Det är inget som Bosse och delvis jag gör själva. Men det är klart att Bosse är en stark profil, det är ingen tvekan om det. Han är en vinnare i grunden, han är otroligt tävlingsinriktad och har ett fantastiskt kontaktnät. Det är klart att han bestämmer mycket men han står inte där själv och gör saker.
Vad ska man ha för förväntningar på Djurgården framöver då?
– Vi ska vara med där uppe. Vi har våra mål och det tror jag inte vi kommer ändra. Vi ska vara med och kriga om spel i Europa, det är målet på herrsidan och samma sak på damsidan. Det i kombination med att vi ska ha en stabil ekonomi.
Jag har uppgifter på att tidigare riskkapitalister nu kräver Djurgården på pengar från tidigare satsningar på spelare. Stämmer det?
– Det är ju egentligen styrelsen som håller i det där i första hand, men det finns ju skuld till DIF Invest och de aktieägarna som finns där och är kvitterad. Den vet vi om att den finns. Det vet båda parter om, vi skriver under papper att vi är överens om det beloppet. Och förra året, efter 2016, betalade vi också tillbaka en del där genom aktieutdelning till DIF Invest från Djurgården Elitfotboll. Det där ska vi naturligtvis beta av.
Men det finns fortfarande summor som ska betalas ut?
– Ja, absolut det finns det.
Ganska stora belopp?
– Nu har jag inte siffran i huvudet, men det kan vara tio miljoner kanske.
Ganska mycket pengar.
– Det är mycket pengar, absolut. Och det har ju uppkommit från gamla spelaraffärer som gjordes för länge sedan då Djurgården inte hade tillräckligt med eget kapital för att dela ut det där till DIF Invest. Men jag tror att över tid så ska vi göra rätt för oss. Sedan ska man ju komma ihåg att Djurgården äger över 50 procent, inte kapital men röster, i DIF Invest så vi är ju en stor part där. Så delvis betalar vi tillbaka till oss själva. Men det finns ju också externa ägare såklart som vi måste respektera. Det är ingen tvekan.
I dag äger Djurgården sin spelartrupp till 100 procent och det är inte längre tillåtet med tredjepartsägande sedan ett par år tillbaka, men reglerna är inte helt tydliga och det finns klubbar som på olika sätt går runt regeln.
– Vi har inga planer på det över huvud taget. Vi vill äga vår trupp så vi har våra frihetsgrader. Sedan får vi se vad framtiden ger, förklarar Henrik Berggen.
Vad skulle ditt allmänna råd vara till klubbar som är eller är på väg dit Djurgården var runt 2013?
– Det är skitsvårt samtidigt som det är väldigt enkelt. Du måste ha ett väldigt nära samarbete mellan sport och ekonomi. Allting kokar ner till det till slut. Hitta balansen och känslan för när du ska våga satsa. Och ibland måste man vara försiktig. Det låter ju som ett larvigt enkelt.
Har ni funderat på att omstrukturera? Andra arbetar ju med klubbdirektör, teknisk direktör, scoutingansvarig osv. Har ni funderat i de banorna?
– Det har vi faktiskt inte gjort. Vi har varit ganska nöjda med det upplägget vi haft. Sedan får ju någon annan värdera om det varit bra eller dåligt och de som gör det löpande är ju styrelsen. Det är möjligt att styrelsen tycker att det är läge för att strukturera om.
När det gäller A-laget har en del reagerat på att din son Hugo Berggren utan några större meriter är assisterande tränare. Hur ser du på det?
– Det där är en bra fråga. Det började med att han ideellt hjälpte till att träna våra nyförvärv från Afrika. Han jobbade åt Bosse i första hand. Till slut var han en del av alltihopa. När det sedan var dags för en anställning då höll jag mig borta för jag fattade att det är känsligt. Han får klara sig på sina meriter. Jag håller mig långt från det där, men jag kan förstå folk kan ha haft synpunkter på det. Det har varit lite jobbigt det där om jag ska vara ärlig. Jag är en försiktig kille liksom, jag vill inte ha den där misstänksamheten mot mig. Jag försöker alltid vara superkorrekt.
Avslutningsvis, vad är du mest stolt över att ha uträttat under din tid i Djurgården?
– Det där är en väldigt bra fråga som jag funderat över själv. Jag tycker vi har lyft vårt herrlag, nu känns vi som ett lag som ska vara med där uppe från att ha varit ett mittenlag. Nu är vi ett lag som det snackas om. Men sedan är jag stolt över att vi lyckats få in i väggarna att vi är lite mer än bara ett herrlag. Folk bryr sig om vårt damlag, vår ungdomsfotboll. Vi tar ett ganska stort ansvar. Vi är en bred klubb och det tror jag kommer vara en framgångsfaktor över tid. Djurgården är en fin förening och jag är stolt över att ha tjänat den. Vi har stått starka under svåra stunder som till exempel 30 mars 2014 med dödsfallet i Helsingborg. De dagarna då personalen släppte det de hade för att hantera den här extremt svåra och sorgliga situationen.
Finns det något du känner att du kunde gjort bättre?
– Det är klart att vi på kort sikt inte är nöjda med publikutvecklingen, men sedan vill vi ju få fram våra egna talanger på både pojk- och flicksidan. Vi vill få upp våra egna spelare. Vi har gjort en liten nystart på den sidan. Det var lite länge sedan Simon Tibbling och Emil Bergström. Nu kommer det några spännande spelare, sedan får vi se om de tar klivet.
I februari 2019 städar Henrik Berggren undan sina prylar och kliver ut genom dörren på klocktornet. Men kärleken till Djurgården och fotbollen den lämnar han aldrig.
– Fotboll är det bästa jag vet. Det blir kanske inte lika mycket på tv nu, men att se fotboll live är fortfarande det bästa jag vet. Oavsett om det är Djurgårdens herrar eller damer eller Värtan i Division 4. Jag kan kolla upp vad det är för matcher när jag är ledig, då åker jag dit och kollar. Jag har varit likadan i 40 år.