Extas eller totalt jävla mörker
Man kan ställa sig frågan hur två känslor som ligger så långt ifrån varandra på spektrat, båda kan ligga så nära till hands. Hur hanterar man så vitt skilda scenarier som potentiellt ligger endast ett mål bort? Extas eller totalt jävla mörker.
Svävade på gränsen
Gårdagens final i Svenska Cupen mot Malmö innehöll allt det där som man på förhand kunde hoppas på. Den sedvanliga ångesten innan dagen är kommen, hur man går runt och gör allt för att distrahera tankarna från det som väntar. Två stycken kortsidor som visade upp storslagna tifon medans spelarna gjorde entre på innerplan. Bengaler som skapar en rökridå bara en stor final förtjänar. Det var närkamper, individuella högklassiga prestationer från nyckelspelare och en ljudkuliss som var öronbedövande matchen igenom.
Och hela tiden stod man och svävade på gränsen mellan de två känslorna.
Det är svårt att vara rationell när man står mitt i stormen, när man varken vet in eller ut. Men att detta var ett bra läge att möta Malmö FF på förhand var det inga tvivel om. Låt så vara att de är Sveriges överlägset ekonomiskt starkaste klubb, men efter en vår fylld av skador var det inga duvungar man ställer på planen mot Hammarby. Trots det kom man med stukat självförtroende efter 3 raka förluster och en ifrågasatt tränare som bara 6 månader tidigare bråkat sig bort från just Hammarby. Det blåste rätt ordentligt i Skåne och känslan var att Hammarby redan passerat sin sedvanliga säsongs-storm ovanligt smärtfritt när man tappat poäng mot AIK och Malmö på hemmaplan för att förlora mot Kalmar på bortaplan. Efter det hade man vänt på skutan och inför torsdagens final pumpat bröstet fullt med självförtroende efter 3-0 mot Norrköping.
Gemensam nämnare
Rationellt sett så var detta ett läge så bra som något att möta ‘Di Blåe’. Men säg den verklighet som enbart går att basera på rationella beslut och fakta. Vi kan prata länge om JJs VAR-utspel direkt efter slutsignal, vilka som egentligen förtjänade att vinna, Selmanis tama straff eller för den delen ultras som ska freda sin hemmaborg från gästernas dito. Alla känner vi olika inför dessa men det finns också en viktig gemensam nämnare bland dessa.
Känslor.
Jag kan förstå dem alla, hur ska man kunna tänka rationellt när man kämpat så länge för någonting. Någonting som man haft inom räckhåll så länge, och när dagen väl är kommen så ryms man av känslan att det här kan ändå gå hela vägen. Vi krigade, försvarade, anföll, skapade momentum, fredade vårt mål. Hela klubben andades med samma lungor och spelarna hämta energi från läktaren och vice versa. Med samma mål balanserar vi mellan extas och totalt jävla mörker.
Elva apostlar
Kristi himmelsfärd är en högtid inom Kristendomen. Den firas till minne av att Jesus lämnade livet på jorden för att med hjälp av de elva apostlarna (Judas den 12 aposteln hade tidigare förrått Jesus). I det här scenariot kan Hammarby likställas med Jesus, de elva lärjungarna är spelarna på planen och Judas är möjligtvis Milos Milojevic. Det här var dagen som vi skulle fira, Hammarby som klubb, spelarna och supportrarna, och vi skulle vara närmare himmelriket (om ett sådant existerar), än vad vi någonsin tidigare varit. Extas.
Men i söndagens uppsättning av Kristi Himmelsfärd så tog allt en oväntad vändning. Judas (Milos) såg med sina sluga metoder till att Jesus (Hammarby) aldrig någonsin nådde något himmelrike. Istället lämnades vi kvar här på jordelivet i ett totalt jävla mörker.
Jag vet inte hur man fortsätter efter ett sånt inferno av känslor mer än att ge det tid, men jag säger som en kär vän formulerade sig; “Besvikelsen över resultatet är aldrig större än kärleken att vara en del av Hammarby”
