Falkenberg – MFF 0-1: Sjunde raka
En tidig utvisning på Isaac Kiese Thelin innebar att matchförutsättningarna förändrades radikalt. Men Malmö FF tog ändå en tidig ledning, sjönk lågt, fredade sitt mål – och bärgade den sjunde raka allsvenska segern.
Dallrande hetta och blå himmel över Falcon Alkoholfria Arena. På andra sidan, ett formstarkt hemmalag som kom till match med fem raka utan förlust – om jag förstått saken rätt var detta nytt rekord för Falkenberg i allsvenska sammanhang. Å andra sidan hade även Malmö FF en svit att försvara: sju raka utan förlust, varav sex raka segrar.
Hemmalaget ställde upp så här:
Johan Brattberg – Sander van Looy, Calle Johansson, Tobias Karlsson – Tibor Brink Joza, Anton Wede, Melker Nilsson (Jockes påg!), John Björkengren, Tobias Englund – Karl Söderström, John Chibuike.
Jämfört med derbyt senast var Rieks, Bonke och Christiansen tillbaks i startelvan medan Sarr, Rakip och Bachirou började på bänken.
Det innebar följande lag:
Dahlin – Larsson, Ahmedhodzic, Brorsson, Knudsen – Bonke, Christiansen – Berget, Toivonen, Rieks – Kiese Thelin.
Första halvlek
Det dröjde inte mer än två minuter förrän, precis som mot Göteborg, en tordönsröst (Fedels, är fortfarande min gissning) hördes ropa på Bonke. För Falkenberg började bra, pressade högt, och vi hade problem att spela oss ur. Hemmalaget vaskade fram någon hörna och halvchans i matchinledningen.
Och just som vi kommit in i det lite bättre blev Isaac Kiese Thelin utvisad. Bollen var ute på vänsterkanten, Isaac i mitten. Han hakade i Tobias Karlsson i mitten och sparkade omkull Falkenbergsmittbacken. Inget superbrutalt kanske, men en alltigenom onödig eftersläng. Domare Klitte konsulterade sin assisterande på linjen och halade upp det röda. Då hade vi spelat sju minuter, och det kändes som om en lång, het eftermiddag väntade.
Repliken kom dock omgående. Toivonen spelade tillbaks till Christiansen, som krånglade sig ifrån sin bevakare och serverade Rieks. Hans vänsterbredsida klarades av målvakten, men inte bättre än att returen hamnade hos Jo Inge Berget. Ur halvkass vinkel lade han in bollen i bortre burgaveln. Ett lite passivt Falkenbergsförsvar, men ett snyggt anfall. Dplay-studion kunde dessutom här bidra med en intressant liten statistikfaktoid: Jo Inge Berget har nu gjort mål i fem allsvenska matcher i rad. Senast en Malmö FF-spelare gjorde det var 2003, och då var det givetvis Niklas Skoog.
Det var en innehållsrik matchinledning, för redan i 12:e minuten borde det varit kvitterat. Falkenberg rullade snyggt upp MFF i en omställning, Karl Söderström avslutade direkt – och fick se bollen gå i innerstolpen, rulla längs målinjen och slå i andra stolpen. Ahmedhodzic var först på den, rensade på Chibuike – och i stolpen en gång till, innan den till sist kunde rensas undan. Ett närmast osannolikt flyt; högst icke-typiskt för Malmö FF. Reprisbilderna visade tydligt hur Dahlin redan gett upp, och sedan liksom ryckte till när han insåg att det faktiskt inte blivit mål.
Sen lugnade det sig lite. Falkenberg hade mycket boll, rullade runt och halvhotade med inlägg, långa inkast och hörnor. Däremot hade de svårare att spela sig genom. Sistabollen blev allt som oftast av dålig kvalitet. Malmö FF hade gått ner på 4-4-1, med Toivonen på topp. Ett par omställningslägen skapades, och mot slutet av halvleken lyckades vi också få med oss några hörnor och frisparkar. Men några fler riktigt brännheta målchanser blev det icke, och det var 0-1 i paus.
Sanningen är att Falkenberg inte alls innebär några givna tre poäng nuförtiden. Inte ens med fullt manskap på plan. De är inte något oävet lag, utan ganska tålmodigt och bollsäkert.
Känslan var ändå att Malmö FF spelade rätt. Låg rätt och spelade på omställningar – och på resultatet.
Andra halvlek
Tobias Karlsson (som fått en varning i första halvlek) gick ut i paus och ersattes av Edi Sylisufaj. Han får ses som sommarens succéman i Falkenberg, med fem mål, varav ett par riktigt spektakulära. Han hade nu varit borta ett tag på grund av en revbensskada.
I 47:e minuten var det inga mil ifrån mål från halva plan. Toivonen uppfattade att Brattberg var långt ute och skickade iväg bollen. Den landade i målburens tak. I och för sig hade Brattberg förmodligen hunnit dit, om den gått under ribban.
En tidig varning på Franz Brorsson, men annars fortsatte trenden med svaga bollar i djupet från Falkenbergs sida. De rullade runt på vår planhalva, vi hamnade under viss press och fick slita med många inlägg, men Falkenberg hade svårt att hitta lägen. Efter en kvart provade de med att plocka ut Melker Nilsson (en bra bollspelare som i delar av sitt rörelsemönster påminner om sin far) och Tobias Englund, och ersätta dem med Christoffer Carlsson och Jacob Ericsson. Och ett par minuter efter det kom Traustason in för Rieks.
Omställningslägena fanns där, men spelarna orkade, eller vågade, inte ösa på framåt.
Falkenbergs nästa drag blev att ta ut Karl Söderström, sätta in unge försvararen Gabriel Johansson, och sätta upp den erkänt nickstarke Calle Johansson på topp. Ett klassiskt vi-ligger-under-så-upp-med-Ponne-förfarande, alltså.
Toivonen hade sett trött ut ett tag. Med kvarten kvar ersattes han av Amin Sarr – ett rakt byte, Sarr gick in på topp och såg snabbt till att involvera sig själv. Bland annat frestade han med ett skott utifrån. Bra tryck, men en bit över.
Malmö FF dödade tid på ett relativt framgångsrikt vis, medan Falkenbergs vapen allt mer blev att lyfta in lyror mot Johansson. Någon gång svepte bollen förbi mål på ett otäckt vis, och redan i 85:e skickades målvakt Brattberg upp för att skänka ytterligare tyngd åt hörnor och långa inkast (Falkenberg verkar ha hur många spelare som helst som kan kasta långt).
Sex tilläggsminuter. Både Christiansen och John Björkengren varnade i den första av dem, efter ett litet bråk. Innebär att AC är avstängd mot Örebro.
Bästa chansen under övertiden blev ändå Malmö FF:s. Efter ett långt anfall på högerkanten lyckades Arnor Traustason gräva fram bollen när tre trötta Falkenbergsspelare liksom kom i vägen för varandra. Snabbt avslut, men för mycket mitt på Brattberg.
Hittills i år har det blivit många mål i slutminuterna i allsvenskan – inte minst i Falkenbergs matcher. Men den här gången blev det inte fler. Efter nästan sju minuters tillägg blåste domaren av.
Det går förstås att vända och vrida på det här på en massa olika vis. Peka på att vi får en tidig ledning. Och att Falkenberg, trots att de har mycket boll och skickar in mycket folk i straffområdet, saknar den där riktiga spetsen idag. Men: att vinna när nästan hela matchen spelas med en man kort, det är starkt. Riktigt starkt. Ny fin match av backlinjen, som både vinner de dueller de ska vinna och ser till att det inte blir alltför farligt när duellerna förloras.
Härlig arbetsinsats av Berget, som ju dessutom får avgöra matchen.
När laguppställningen släpptes tyckte jag att valet av Bonke kanske såg onödigt defensivt ut, men som matchen blev visade det sig bli klockrent. Bra bollvinnare matchen genom, vårdat passningsspel och en klar aspirant på titeln Planbäst.
Christiansen gav laget tid att andas, och hittade ofta rätt med sina passningar. Eller ordnade frispark. Rieks var aktiv i början men försvann något innan han blev utbytt. Toivonen fick slita hårt ensam på topp.
Bara två byten, men två bra inhopp. Arnor nära att stänga matchen, och Amin Sarr var imponerande stark i duellerna.
Smolk i glädjebägaren? Skulle väl vara att både Christiansen och Kiese Thelin är avstängda mot Örebro på onsdag. Men det är då, det. Idag, ytterligare tre poäng in på kontot.
Och varför inte sluta i lite näsvis besserwisser-anda? För i motsats till vad som sades i Dplay-sändningen, och som vänner av ordning genast reagerade på, har vi därmed lika många poäng som efter 14 rundor ifjol. Kommentatorn menade att vi är tre poäng sämre i år, men förmodligen tittade han då på fjolårets tabell efter 14 omgångar. Vilket inte blir riktigt rätt. För då hade vi spelat 15 matcher, då returen mot Sundsvall tidigarelagts på grund av vårt Europaspel. Mjodå.
