Falkenberg - Örebro
2 - 1

Falkenbergs FF - Örebro SK 2-1: Onödigt

Med vind i seglen kraschade den svartvita skutan på det främmande, så kallade, naturgräset i Falkenberg när ett mer motiverat hemmalag fick kontra sönder ett naivt bortalag som för andra gången i år förlorade mot Falkenberg. Av alla lag.

Inte uselt men inte bra heller.
Inför matchen mot Falkenberg var det kollektiva svartvita huvudet uppe bland molnen och en kan fråga sig vart fötterna var?
För på naturgräset nere i Falkenberg var ÖSK inte med i spelet.
Kanske handlar det om en gräsallergi fast för hela sportklubben?

För inte var det ÖSK, med blott en förlust på sex matcher, som såg bra ut.
Istället var det Falkenberg, med fyra raka förluster, som ville något.

Det dröjde dock innan målchanserna kom, först i den tionde minuten var John Chibuike framme när han dribblade sig igenom och sköt utanför.
Detta på en kontring, långt ifrån den sista i den här matchen.

ÖSK försökte, som det lag högre upp i tabellen, att föra spelet men det är helt klart att ÖSK inte kan föra spelet och har inte heller gjort det i någon av de tidigare segrarna.
Dessutom kan de definitivt inte föra spelet på naturgräs, istället var det Falkenberg som hamnade i den situation vi hamnat i tidigare.
De fick kontra mot det bättre laget.

Falkenberg spelade ett enkelt men effektivt spel. Raka passningar FRAMÅT i banan och fokus på fasta situationer, två fokusområden som skulle resultera i mål för hallänningarna men det skulle dröja.
Första halvleks bästa chans hade däremot ÖSK när Romain Gall, som gjorde debut från start, drev inåt i banan från vänster och bombade ett skott i ribban.

Ett avslut som var värt ett bättre öde.
Precis som alla avslut ÖSK tar men jag är ju partisk i frågan.

Direkt efter hade Falkenberg ett bra läge på en kontring när Chibuike snurrade bort Hussein Ali och sköt över i ett utmärkt läge.
Några minuter därefter hade Gall läge igen när han bröstade ner en boll i straffområdet och försökte chippa den över en utrusande Viktor Noring som tyvärr parerade avslutet.

Mycket mer än så hände inte i första halvlek och det kändes som att det fanns mer att hämta ur ÖSK men det skulle visa sig att det inte fanns mycket mer än det vi såg i första halvlek.

Av alla lag.
Andra halvlek började med att ÖSK slarvade i spelet och Falkenberg kunde ta initativet med ett par nickar som gick över och ett avslut som blockerades på ett utmärkt sätt av Michael Almebäck.

Men denna lilla våg avtog och mycket hände inte i upptakten av andra. ÖSK slarvade framåt och Falkenberg fick kontra.
Det dröjde dock till den sextiosjunde minuten innan Falkenberg fick till en bra kontring och de fick ett mål som belöning.

Falkenberg kom i ett tre-mot-två läge, något en endast ser i hockeyn men Almebäck var inte "cool" som isen när han försökte glidtackla Kalle Söderström utan att lyckas.
Istället missade han och det blev ett tre-mot-ett läge där Söderström la bollen mot bortre stolpen där Nsima Peter tog i den innan Tobias Englund kunde bomba in 1-0 till Falkenberg.
1-0 alltså till hemmalaget i den sextiosjunde minuten efter en situation som INTE ska få hända när det står 0-0.

Men glädjen i hemmalaget, och mörkret i bortalaget, blev kortvarigt då ÖSK kvitterade direkt efter.
ÖSK fick frispark på vänsterkanten en bit från straffområdet och Benjamin Hjertstrand nickade bollen mot bortre stolpen där Deniz Hümmet dök upp och skickade in kvitteringen.
1-1 i den sextionionde minuten, nu kör vi!

Kort därefter var det nära att ÖSK tog ledningen när Nahir Besara fick skjuta på volley från straffområdeskanten men ännu en gång träffade vi ribban.
Så nära!

Och som vanligt.
Precis som vanligt.
Så tog Falkenberg ledningen efter att vi missat ett superläge.

På en hörna fick den man som aldrig ska få stå ensam på hörnor, stå ensam och Carl Johansson tornade upp sig över både Michael Almebäck och Andreas Skovgaard när han nickade in 2-1 i den sjuttiofjärde minuten.

Sedan var det dags att jaga kvittering igen men ÖSK skapade ingenting under de sista minuterna av matchen och ännu en gång fick man se sig besegrade av ett mer motiverat Falkenberg, av alla lag.

Matchfakta
Falkenbergs FF - Örebro SK 2-1 (0-0)
1-0 Tobias Englund (ass. Nsima Peter)
1-1 Deniz Hümmet (ass. Benjamin Hjertstrand)
2-1 Carl Johansson (ass. Christoffer Carlsson)
Skott på mål: 7-3
Varningar FFF: Nsima Peter, Marcus Mathisen
Varningar ÖSK: Hussein Ali, Johan Mårtensson

Inför matchen pratade jag om vad som motiverar spelarna.
Om det var pengar, kärlek till sporten eller något annat.
Jag undrade om hämnd kunde vara en motivationsfaktor men efter att ha sett den där insatsen så verkade det inte finnas någon motivation.

De ska inte lura sig att kontraktet är säkrat än för en kunde tro det på vissa spelare och dessa typer av förluster är inte lika svårförstådda som de är irriterande.
Falkenberg VILLE mer och därför vann dem, inte svårare än så.

Men vill inte ÖSK något?
Det är frågan som gäckar en efteråt, för dessa typer av förluster är symptomatiska för en förening som ÖSK som aldrig kan bli av med sin identitet som "klubben som alltid hamnar på niondeplats"

Nej, efter en sån här förlust bör spelarna skämmas.
Spelare som Benjamin Hjertstrand bör skämmas, jag tänkte att han skulle vara en bättre defensiv närvaro bakom Gall men han slog bort passningar gång efter annan.
Tur för honom att han fick en assist, han bör inte skämmas helt och hållet.

Men en större del av skulden bör läggas på Axel, det är vi som borde ha spelat enkelt igår och låtit Falkenberg styra spelet.
Det är vad vi har gjort bra tidigare, att ställa om och förstöra för lag som vill föra spelet mot oss.
Men igår var det som att spelarna i ÖSK försökte spela en ny sport, som om de försökte spela handboll för första gången, för de kan inte föra spelet.

I slutändan är det däremot målchanserna och målen som räknas och visst hade vi ett par vassa lägen, Gall och Besaras ribbträffar och den där frisparken den sistnämnde drog i muren.
Så visst förtjänade vi mer sett till målchanserna men vi förtjänade ingenting sett till kroppsspråket och spelet från våra spelare.

Jag har dock svårt att peka ut någon specifik spelare som syndabock, det var snarare matchplanen som var fel och samtliga spelare såg mediokra ut som en följd av den.

Nej, detta var helt enkelt för dåligt.
En metafor som passar bra är att ÖSK är en löpare i ett maraton som helt plötsligt finner energi och springer om inte bara en eller två konkurrenter utan flera stycken, bara för att halka omkull på en alkoholfri falconflaska.

Nu är vi tillbaka på ruta noll igen.
Det kommer krävas ett par segrar i rad, igen, för att vi ska kunna drömma om Europa.
Nu bör snarare blicken riktas nedåt för det börjar röra på sig därnere och lika fort som vi klättrat så kan vi falla.