Fast natten är svart är alltid himmelen blå
Gästkrönikör Tobias Gullberg är tillbaka med en krönika om sin kärlek till Malmö FF. Denna gången finns det emellertid en viss sorg med i bilden.
För två veckor sedan fick jag ett samtal. Det var en återkoppling från en chef ifrån Göteborg. Fiendeland. Samtalet var en återkoppling från en arbetsintervju som jag hade varit på veckan innan. Det stod då klart, efter att chefen bekräftat att jag fått jobbet, att en flytt på obestämd tid är bestämd. Livet har tagit sig en minst sagt oväntad vändning.
Om någon hade berättat för mig för bara fyra år sedan, att jag skulle planera en framtid i Göteborg med start i februari 2015 hade jag bara skrattat åt hen. Allt som hade med Göteborg att göra var bara en skrattretande parantes för mig i mitt dåvarande liv. Staden för mig då omfattade i princip enbart skattefiffel, Glenn och en monoton sångrepertoar från dess supporterskara. Det gör det på sätt och vis fortfarande, framförallt det sistnämnda. Men livet har alltid ett sätt att överraska en på, att spela ett fult spratt med en och göra ens hela existens till åtlöje.
I mitt fall är det, föga chockerande, en kvinna som bär ansvaret. Den mest underbara kvinna jag har haft nöjet att få lära känna och älska skall tilläggas. Men denna gästkrönika skall inte handla om varken henne eller monotona sångrepertoarer. Den skall fokusera på vilka känslor och tankar som, i egenskap av en människa vars stora delar av hans liv kretsar kring MFF, florerar i huet under dessa förändringar.
Jag skrev förra sommaren en krönika som helt dedikerades åt min kärlek till Malmö Fotbollförening. En kärlek som både format mig och som till stora delar är min identitet. En stor del av den rädsla jag känner inför min framtida flytt härstammar just ur denna kärlek.
Jag försöker föreställa mig huruvida det hade varit annorlunda om jag hade flyttat någon annanstans; till Sundsvall, Stockholm eller kanske rentav utomlands. Är det just faktumet att det är Göteborg jag skall flytta till som spär på mina obehagskänslor, eller är det ett generellt obehag kring att flytta från tryggheten i att ha Malmö så nära?
Förvänta er inga svar på dessa frågor, för det kommer förmodligen kräva ett par timmars terapi för att kunna utröna. Om jag hade fått välja något av ovanstående alternativ, kan jag dock säga att Göteborg förmodligen hade varit sista alternativet. För er andra inbitna Malmöiter tror jag inte att jag behöver utveckla varför särskilt mycket. År av ingrodd rivalitet sätter sina spår i pågen, vars uppväxt och uppfostran till stor del har skett på Norra läktaren. Känsloband som inte är helt lätta att bryta, oavsett hur vacker staden man flyttar till är, eller hur goa de som bor där än må vara.
Med det sagt har Göteborg också vissa positiva förutsättningar. Den främsta är att Malmö bara är cirka 3 timmar bort. Det är således inte helt omöjligt att gå på en helgmatch, eller att flexa ut ett par timmar tidigare och köra ner till ett derby eller en guldmatch.
Semestern kan, och kommer, planeras utifrån vårt stundande europakval.
När jag var i mina tonår köpte jag mitt första årskort. Min far hade då ett par år tidigare introducerat mig för Malmö Stadion och Malmö FF. Kärleken, passionen och under många stunder även ångesten förälskade jag mig snabbt i.
Årskortet köptes under en tid i min uppväxt som var svår för mig. Jag hade svårt att hitta min plats i samhället och något att identifiera mig. Jag hade inga egna intressen att fördjupa mig i. Min egen fotbollskarriär avslutades i mina tidiga tonår på grund av skador. Då trädde MFF-familjen fram. Den välkomnade mig med öppna armar. När jag stod på Norra läktaren fanns inget annat, inga problem eller bekymmer. Bara MFF och dess motståndare. I två timmar fick jag vara en del i något större, något vackert och mäktigt. Jag hade hittat en tillhörighet, något som jag kunde identifiera mig med. En plats där alla var välkomna, där ens bakgrund och socioekonomiska tillhörighet inte längre spelade någon roll.
Sedan dess har jag fått vara med om obeskrivliga fotbollsupplevelser, där gulden -04, -10, -13 och -14 har en speciell plats i mitt hjärta, tillsammans med matcherna i europakvalen. Jag har många gånger känt glädjetårar rulla ner för mina kinder, där årets Champions League-äventyr står för en majoritet av dessa. Stoltheten har värmt innanför mitt bröst efter spelarnas krigarinsatser i matcherna, från Sparta Prag till Olympiakos. En dröm som under 14 år har förblivit just en dröm för svenska lag har tillslut blivit verklighet för oss, 35 år efter finalen i München. När Champions League-hymnen har spelats i gruppspelsmatcherna har jag inte kunnat undvika att känna en stor sorg bland all glädje och stolthet. Det har då blivit smärtsamt påtagligt för mig att jag närmar mig slutet på mitt aktiva deltagande på Stadion.
Samtidigt som jag påbörjar ett nytt liv, ett nytt sökande efter tillhörighet och plats i samhället, fortsätter Malmö FF sin resa mot nya internationella och nationella framgångar.
Tack Malmö FF och MFF-familjen för allt som ni, indirekt, har gjort för mig. Vart jag än befinner mig i världen, kommer jag bära er färg med stolthet.
Fastän natten är svart, är alltid himmelen blå.