Fear leads to the dark side
Förstår man allvaret i det man gör? Eller rättare sagt, förstår man allvaret i det man inte gör?
En helg har passerat sen fredagens debacle. Tankarna har varit många men i slutändan kommer jag fram till samma sak varje gång:
Fotboll ska vara glädje.
Fotboll ska vara optimism.
Fotboll ska vara fart.
Fotboll ska vara anfall.
Fotboll ska vara attityd.
Fotboll ska vara underhållning.
Fotboll ska vara stolthet.
När jag tittar på Gefle IF seniorlag idag ser jag ångest och rädsla.
Fear leads to the dark side sägs det i Star Wars. Jag tror inte Ben Kenobi hade Gefle IF i tankarna när han sa de orden i filmen men det stämmer så väl in på känslan kring oss just nu.
Vi måste försöka hitta en glädje i det vi gör. Man måste våga ställa sig längst fram i ledet och säga titta på oss, vi är här och vi är värda att titta på!
Istället vill vi gömma oss och hoppas att ingen lägger märke till det vi gör.
Var finns ledarskapet? Vem kliver fram och säger att vi kanske kommer att misslyckas, men ingen ska komma och säga att det berodde på att vi inte vågade, för vi kommer att våga.
Vi kommer att våga spela med glädje.
Vi kommer att våga vara optimistiska med vårt spel.
Vi kommer att våga spela med fart.
Vi kommer att våga anfalla.
Vi kommer att våga visa attityd.
Vi kommer att våga spela underhållande.
Vi kommer att våga vara stolta över det vi försöker prestera.
Jag kommer aldrig att kritisera de som försöker och misslyckas, men jag kommer aldrig att acceptera att man inte försöker för att man är rädd att misslyckas.
Den vägen leder definitivt till the dark side.
----------------------------------------
Värnamos tränare Christian Järdler uttalade sig så här om matchen i Värnamo tidning:
” — Mina spelare springer mer och i högre hastighet än Gefle. Vi tempoväxlade mer, vi arbetade hårdare och pressade hårdare. Vi spelade i ett högre tempo än Gefle gjorde, säger han.”
Värnamo står för något positivt, något utvecklande.
Jag applåderar det och önskar att vi kunde göra likadant.
Vi kan ställa oss i straffområdet och parkera bussen och försöka ta poäng på det viset, men hur utvecklande är det? Vart leder den vägen?
Det är en ny tid nu, vi är på väg att halka efter, rejält efter. Vi kan inte sitta och drömma oss tillbaka till Strömvallens stenhårda konstgräsplan där vi tjänade på att spela en enkel fotboll med ett lågt liggande försvar. Vi har ett fantastiskt underlag att spela fotboll på nu och det märks, på motståndarna...
Vi har tappat flera år i vår egen utveckling med den fotbollen vi varit tvingade att spela under många år, nu måste vi börja jaga ifatt den utveckling som sprungit ifrån oss och vi har inte råd att vänta till nästa år, det måste börja nu, på en gång.
Detta sa Thomas Andersson i Mittmedia efter matchen:
"– Vi tappar alldeles för mycket boll, vi spelar inte tillräckligt bra och det beror till stor del på vår teknik, det är alldeles för många moment vi inte klarar av i första halvlek."
Det är så man vill gråta när man hör det. Vi har inte tillräckligt bra teknik jämfört med Värnamo.
Förändringen måste börja nu. Det här leder oss längre bort från elitfotbollen och inom några år kommer Gefle IF att vara ett minne blott i både Allsvenskan och superettan om vi inte kan börja med att försöka jobba oss ikapp. Jag hoppas man förstår allvaret i detta, annars är det över.
Och det gör mig ledsen.
