Från fjärde våningen: Fel, fel, fel
”...innan vi kladdar på oss Zoombie-sminket ska sista matchen i allsvenskan 2015 avverkas. En match som hur den än slutar sannolikt kommer att lämna en bitter eftersmak.”
Eftersom jag har befunnit, och fortfarande befinner mig, i ett slags självvald exil under höstens matcher, så har jag tyvärr tappat lite av stinget och glädjen kring Malmö FF's förehavanden. Det skulle förmodligen vara enklast för mig att bara förtränga att fotboll ens existerar, låtsas som om det regnar och återkomma som en fågel Fenix säsongen 2016. Men förträngning är ingen bra mekanism får jag veta. Och inte funkar det något vidare heller. Visst läser jag nyheter, sneglar forum och grunnar på ditt och datt himmelsblått. Och givetvis har jag vaknat upp varje matchdags morgon och pulsen har funnits där som alltid. Men i takt med att jag slagit upp ögonen och insett var jag befinner mig, så har pulsen avtagit. Ni vet, ungefär som en alligator som bäddar ner sig i geggan och sänker pulsen till ett minimun för att överleva torrperioder. Och där nere i geggan har en pessimist smugit sig in bakom ena örat.
I min pågående behandling snackas det bland annat om att se och erkänna sina fel, sina brister. Det kan vara ganska tufft emellanåt. Jag menar, vem vill ha fel liksom? Vem vill korrigeras? Vem vill få sitt beteende belyst av en samtalsterapeut i form av Brasse Brännström i Fem myror är fler än fyra elefanter: ”Fel fel fel fel fel fel fel! (Elefanten ska bort!)”? Nåväl, i miljövänlig anda återanvänder jag lite av denna metod. Detta är en kort resumé av mina intryck och upplevelser från de tre matcher som avverkats sedan jag senast rapade ur mig någonting här på Himmelriket.
Malmö FF - Kalmar FF. Media: Fulstream.
Martin Hansson dömde sin sista match. Han fick en blomsterkvast. Själv sneglade jag på den kala fönsterbrädan i mitt kala rum. Tänkte självömkande; jävla Martin Hansson, jag behöver de där blommorna bättre än dig. Under de första fyrtiofem trodde jag sedan att streamen hackade, men insåg tyvärr att det var Malmö FF som hackade, som spelade riktigt jävla uselt. Inget tempo, mycket slarv och fullständigt oinspirerat. Tänkte; KBT och självrannsakan för samtliga. Och ja just det, jag noterade också i förbigående att Peter Swärdh ser ut som en äldre version av Jürgen Klopp. Jag vet verkligen inte varför, men denna dag så hamnade Mackan i fokus för mitt gnälliga lynne. Jag hade ett tag oroat mig över att det inte riktigt lossnat för honom, att han tenderade att leverera lite för många orena fulingar, hänga lite för djupt med huvudet. Jag våndades över scenariot ”Macka med svacka”, såg svarta moln torna upp sig ovanför en målsumpare och grinolle som drog på sig frustrationskort i olika valörer. Men. Jag hade sååå fel! Den där avslutande frisparken kändes som världens mest välkomna islossning.
Malmö FF - Shakhtar Donetsk. Media: Snygg-TV.
Gruppmotståndarna som vi på pappret hade störst chans att ta poäng av. Gruppmotståndarna som jag var bergsäker på att vi skulle ta poäng av hemma. Jag halvstod i soffan, positivt peppnervös, redan en timme innan kickoff. Vi var tre personer som delade soffa i tv-rummet; en finne, en skelleftebo. Och så jag själv, en gammal avdankad smålänning. Malmöiterna i kollektivet satt i ett annat rum och försökte hålla sig vakna framför sömnpillret Real Madrid - PSG. En anmärkningsvärd uppdelning måste jag säga. Under uppsnacket visades så en sekvens från Shakhtar Donetsk bortamöte mot Real Madrid. Farten, säkerheten, tekniken. Det rappa och raka passningsspelet. Det var som en jävla slägga som bankade ner all min tro och förhoppningar flera pinnhål. Men. Jag hade sååå fel! Malmö FF gjorde en gedigen och disciplinerad insats i matchen jag för alltid kommer att minnas som ”Där-borde-tvåan-suttit-matchen”.
Hammarby IF - Malmö FF. Media: Radiosporten.
För att undvika minus på mitt sociala konto satte jag mig i tv-soffan med hörlurar och lyssnade på radiosporten. Samtidigt engagerade sig övriga församlade i derbyt mellan Manchester United och Manchester City som rullade på TV'n. Ibland sammanföll rapporterna från Tele2 med de ljusblå spelmanövrarna på bildskärmen, och allt blev väldigt konfunderat i mitt huvud. Som om det inte räckte med förvirring i den skallen. Radiosportens sporadiska besök på Tele2 varvades med andra ovidkommande inslag och tävlingar och annat knas. Svårt att få en klar bild av matchen. Frustrerande att inte kunna förlita sig på visuella inslag. Jag hade exempelvis gärna velat se hur Yotún skötte sig med sin större offensiva frihet. I efterhand hörde jag någon som sett matchen säga ”styrka och injektion”, medan en annan sade att Yotún varit ”osynlig”. Lita på dig själv, tänkte jag. Och så mindes jag den svarta spådom som for genom huvudet direkt efter 1-0 mot Shakhtar Donetsk: ”Jaha, och nu åker vi följaktligen till Stockholm och slarvar bort tre poäng mot Bajen”. Men. Jag hade sååå fel!
När jag skriver detta balanserar fullmånen som en silverfemma på den höstsvarta himlen över Hindby. Jag ser den genom persiennerna till mitt enkla tillfälliga kyffe. Dramatiska skyar och trädens nakna svarta siluetter. Och till helgen infaller den märkliga högtiden Hallåvin. Oktober månad avslutas sålunda med ett spektakel. Men innan vi kladdar på oss Zoombie-sminket ska sista matchen i allsvenskan 2015 avverkas. En match som hur den än slutar sannolikt kommer att lämna en bitter eftersmak. Antingen firar IFK Norrköping guld på vår stadion, eller medverkar Malmö FF till att guldet hamnar i Göteborg. Den nyanlände pessimisten i mig kommer åtminstone att få sitt lystmäte, men jag önskar såklart att jag har sååå fel.
