Fem reflektioner efter ”borta”-derbyt mot DIF
I.
Precis som för en professionell kock inför en middagsbjudning är det en dito fotbollstränares uppgift att ta hand om sin mis en place. Noggranna förberedelser. Varje taktisk sak på sin plats, varenda detalj inskärpt, planer för eventuella missöden, alla redskap och ingredienser där de skall vara, laddning men inte övertändning. För Hammarbys del alltså allt det som saknades under första halvan av säsongen, symboliserat av det miserabla misslyckandet i Solna i april. Att hata att förlora mer än att älska att vinna; sällan är väl tennislegendaren Jimmy Connors devis mer passande än i derbyn mot Djurgården, men den får naturligtvis inte utföras till priset av att inte VILJA vinna. 0-6 i avslut på mål, knappt en enda längre anfallssekvens, bolltapp, felpassningar, ett förkrossande underläge i antalet hörnor. Våra spelare gick naturligtvis ut på Nya Söderstadion fast beslutna att vinna tillsammans, men statistiken talade sitt tydliga språk redan efter en kvart, och den här gången saknade Marti Cifuentes dessvärre just ingredienserna att göra om, tänka annorlunda, krydda upp en blaskig gryta som hade kunnat sluta i rena pekoralet …
II.
… för i ärlighetens namn var Djurgården bättre på det mesta i går eftermiddag och vi skall vara tacksamma över att det inte blev ett tidigt tvåmålsunderläge efter ett friläge och en solklar straffsituation när Nahir Besara rensade med rakt utsträckt högerarm. Det borde ha fått väckarklockor att tjuta gryningssignaler, men fortsättningen gick i samma spår i stort sett ända till avblåsning i minut 114. Ett par hyfsade intentioner och några halvchanser som inte vållade blåränderna några som helst problem, ideliga förluster i man-man-spelet, 1-9 i hörnor, spelarbyten som inte resulterade. Att matchen slutade mållös är sannolikt Djurgården gladast för, och själva måste vi tacka Oliver Dovin och Mads Fenger – bäst av de våra vilket säger inte så lite om offensiven – och i viss mån domare Al-Hakim för åtminstone ett kryss. Att sedan våra motståndare för dagen inte heller den här gången lyckades fylla Nya Söderstadion till sista plats är pinsamt men knappast vårt problem.
III.
Det surras redan en hel del i diverse trådar om avsaknaden av Jusef Erabi och visst, sett till hur hösten såg ut fram till den olyckliga skadan mot Blåvitt är han saknad i varje match. Däremot är jag inte så säker på att han på egen hand hade kunnat förändra en hel matchbild där fokus handlade freda eget mål. Möjligen hade han kunnat skapa ytor åt andra och med sin synliga utstrålning – som annars väl bara Fredrik Hammar (vars halvtidsanalys för övrigt var klockren) och Simon Strand besitter – men vi kan inte lägga allt ansvar på en enskild spelare. Långtidsskador drabbar de flesta lag under en säsong och vi måste kunna känna oss trygga i den trupp vi har, och tränarstaben skall ha redskapen att snabbt anpassa matchbilder utifrån de spelarna.
IV.
Är 2023 ett förlorat åt? Det kan verkligen tyckas så, men låt oss avvakta med de djupare analyserna till efter den 12 november. Jag kan ändå konstatera att det inte var med detta derbys poängtapp vi missade chansen till topp tre eller fyra, utan redan i våras – Mällby och Värnamo hemma, Halmstad och BP borta – och nu senast i de två negativa övertidskvitteringarna. För egen del bryr jag mig inte speciellt mycket om den redan klara vinsten i derbytabellen; visst är den okej, men i det stora hela inget att direkt yvas över Tre matcher återstår – Sirius, Värnamo och Halmstad, varav inga lär vika ner sig och där de två förstnämnda faktiskt kan passera oss i tabellen – och jag förväntar mig något snack om vilka som styr.
V.
Våra supportrar, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Hördes högst, syntes mest, och svarade för ett fenomalt retro-tifo. Från det innersta av mitt denna måndag något sargade grönvita hjärta: Tack, tack som fan!
Per Planhammar
