Fem reflektioner efter fadäs mot BP
Ingenting varar för evigt, framför allt inte segersviter, men det är sättet på vilket de bryts som kan få de mest hängivna att slita sig i håret.
Full fart genom evigheten
"Såhär bra har Hammarby inte spelat sedan Stefan Billborn vid rodret!" Ja, det var utropstecken, glädjefnatt och Duplantis-höjder i halvtidsvilans mobilsamtal, och där och då kändes det som en förbannat god idé att okritiskt instämma. Vi hade fått oss fart och fläkt till livs, stabilt försvarsspel och distinkta klassavslut.
Förvisso ett helt onödigt kvitteringsmål i baken, men det var ingenting i jämförelse med formtoppade Bazoumana Toure, glädjande startplats för Dennis Collander, en läcker assist som nästan bara Nahir Besara kan bjuda på, samt ett dominant mittfält. 3-1 talade sitt glasklara språk, ja, man fick verkligen 2019-vibbar. Inslagen väg, alltså, en promenad mot fjärde raka viktorian, ökat avstånd till jagande konkurrenter och minskat gap uppåt. Vi var redan där. Fast var det ändå inte något som skavde?
Varningstecken fanns säkert, men vi ville inte se dem. Det kändes lite som när sonen och jag för drygt ett år sedan bänkade oss på Ias Pub i Löttorp, norra Öland, för att att se Hammarby planenligt köra över just BP på Nya Söderstadion. Vi var så säkra att spänningen liksom aldrig riktigt infann sig och de flesta vet hur det ofta slutar vid sådana tillfällen då självbedrägeriet når finansbubblenivåer. Med förlust och skam, genans och uppgivenhet.
Fritt fall
Precis som hyllningar och tur är burop, ilska och besvikelse från supporterhåll något man har gjort sig förtjänt av. Bakslag kommer som gammaldags brev på posten, men det finns betydande gradskillnader. Våra krav och frågor rinner kanske ibland över lite, men inom rimlighetens gränser har vi ändå rätt att ställa dem. Precis som de flesta av oss andra måste Kim Hellberg och David Sellini redan tidigt i andra halvlek sett att fartyget sprungit läck och omedelbart fördelat ansvar, eller varför inte redan i halvtid ha påtalat räddningsjollarna position och hur man sjösätter dem.
I stället: ett brett kolsvart penselstreck över det uppdiktade scenariot om en magisk sensommar. Det på senare tid brutalt ramstarka försvarsspelet gled bort som cirrusmoln över Söderort, Samspelet mellan Warner Hahn och tre av backarna såg i en halvleksvändning skrämmande mänskligt ut - på juniornivå, alltså - och vi blev lika lekfullt straffade som under den hemska försäsongen.
Statistiken talar sitt tydliga språk. Hammarby förlorade klart på alla tänkbara sätt utom i antalet nickbrytningar och det är naturligtvis underkänt. En bra afton - för dem - kan BP störa vilket allsvenskt lag som helst, Olof Mellberg - som bytt Foppa-tofflorna mot Michael Jordan-liknande sneakers - är en tillräckligt taktiskt skolad tränare för att komma med motdrag och Nicola Vasic är en anfallare med vässad egg. Visst, det där vet vi, det är självklarheter, peanuts, men det säger ingenting om Hammarby och det är Hammarby som skall kritiseras.
Hybris är ordet att använda. Övermod. Jag kan inte se annat än att samtliga spelarsinnen kopplades av efter 3-1. Det handlar inte om total kortslutning, utan om något så simpelt som den mänskliga naturen. Acceptabelt är det inte, oprofessionellt är det, men det händer. Och då måste det finnas redskap i verktygslådan, vilket är bärande spelares och tränares uppgift att ha full koll på.
Underprestationer
Om Hammarby i stort sett punkterat matchen med ett 4-2-mål - det saknades knappast chanser - hade vi inte suttit här i dag med fördunklade blickar. Och kanske var det bra att det inte kom, för det finns något grundläggande väsentligt i att åka på en svidande smäll, ta ett kliv tillbaka och se de egna svagheterna, se att vi inte är oövervinneliga.
Keeper Warner Hahn och den till back omskolade Ibrahima Fofana har värmt grönvita hjärtan de senaste veckorna, så till den grad att vi lite till kvinns och mans betraktat dem som fullständigt omutliga. Mot BP kom, olyckligt nog, bakslagen.
Att Fofana, sett till rutin och ålder, inte redan nu i karriären presterar på en konstant hög nivå må vara förståeligt, men agerandet vid två av baklängesmålen var direkt underkänt och vi kan bara hoppas att det inte skaver alltför mycket på självförtroendet. Hahns insats förvånade desto mer, och den kan inte enbart avfärdas med bristande backspel. Kommunikationen haltade betänkligt, det annars lysande spelet med fötterna såg allt annat än förtroendeingivande ut, hela agerandet skapade trista skuggor av tvivel. I hans fall är jag dock inte speciellt orolig, det bör skina av revanschlust redan på lördag.
Beklagligt nog brast kvaliteten även hos andra bärande individer när det började kantra i andra halvlek. Nahir Besara, Oscar Johansson Shellas och Victor Eriksson är spelare som helt enkelt måste kliva fram tydligare när modellen skiftar från gryning till skymning.
Nicola Vasic
Att Vasic knappt firade efter sina två mål spädde bara på ryktesspridningen om en eventuell flytt till Södermalm och Årsta. Redan inför måndagens match var de personliga blinkningarna till Mikael Hjelmberg närmast övertydliga; den sylvasse strikern, tvåa i skytteligan, vill helt uppenbart förverkliga sin pojkdröm att spela i Hammarby. Låt oss fundera kring ett sådant drag.
Det råder givetvis inga som helst tvivel gällande Vasics spetskompetenser, men är det därmed alldeles självklart att han är den vi behöver i dagsläget? Svaret beror lite på de framtida förutsättningarna. Med Toure, Jusef Erabi och Deniz Gul i slag har vi en verkligt spetsig anfallsbesättning, men om någon eller några av dessa skulle säljas ser det avsevärt tunnare ut. Abdulrahman Boudah är utlånad, Montader Madjed har en bra bit kvar och övriga talanger är än så länge just talanger. I ett sådant läge är Vasic självklart ett intressant namn.
Glädjetecken
Det blir lätt så att man sågar jäms med fotknölarna efter en så undermålig andra halvlek som i måndags, men om vi backar bandet något och tvingar oss att se nyktert på helheten glimmar det ändå till här och var.
Dennis Collanders första match från start var om inte ett gigantiskt steg för mänskligheten så i alla fall ett jättekliv för honom själv. Insatsen var långt ifrån klockren , han kom både sent in i duellspelet vid fler tillfällen än vad som är hälsosamt och tappade markeringar, men att han är tillbaka är mycket glädjande. All respekt för den långa rehabilitering han har plågat sig igenom.
Därtill svarade Shaquille Pinas återigen för en solid insats, inte enbart för sitt mål. Han är den ende i backlinjen som förtjänar beröm och med lite skärpa hade han kunnat avgöra matchen. Och så Bazoumana Toure. Vilken kost den unge mannen går på får jag låta stå osagt, men han går från klarhet till klarhet utan minsta spår av prestationsångest. Han är en oerhört viktig kugge för våra framgångar och vi får hoppas att den sportsliga ledningen gör att för att behålla honom åtminstone över nästa säsong.
Självklart hade en förlängd segersvit varit något av en dröm med tanke på tabelläget, men låt oss inte gå ner oss alltför djupt i dyn. Shit happens, förtvivlan finns, som poeten Kristina Lugn uttryckte sakernas tillstånd, och vi skall känna ett visst hopp inför det som stundar. Vi ligger trots allt trea - och kommer att fortsätta göra det oavsett resultat i Småland - och är alltjämt ett av Allsvenskans formstarkaste lag.
Ett desperat krigande, kvalplatsförankrat Värnamo blir en tuff match, men ändå inte svårare än Kalmar bort, vad den gråmulna inbördes statistiken än skvallrar om. Jag förväntar mig inget annat än fullt fokus på uppgiften inför ett massivt supporterstöd på Finnsvedsvallen på lördag.