Fem snabba Brålanda - MFF
Nästan tvåsiffrigt när Toivonen och de andra MFF:arna lekte fotboll.
På hugget redan från början
För att slippa riskera nån onödig press eller stress i en match där man är storfavorit brukar man ju säga att man vill få hål på dom direkt. Och ja, mål efter nån minut går ju inte att klaga på och när det stod 0-3 hade det inte inte ens gått 10 minuter. Självklart ska MFF vinna över ett division 3 lag alla dar i veckan. Och i startelvan fanns flera spelare som säkert var sugna på att visa upp sig och som vill ha mer speltid. Men, oavsett motstånd så vinner en match inte sig själv, jobbet ska göras. Och det gjorde MFF idag.
Ola lekte
I första halvlek kändes det som att Ola kunde göra lite som han ville och han såg ut att ha rätt roligt på planen. Det blev dock, som han själv sa , en assistmatch och inga mål för Toivonen idag. Men det gjorde inte så mycket, det var en fröjd att se honom spela.
Ja, just det, han är ju kvar i MFF
Även om det ju pratas lite om honom emellanåt så hinner man glömma bort mellan varven att han spelar hos oss Romain Gall. Han hinner knappt tina upp de få gånger han får göra besök utanför frysboxen, inför den här matchen hade han inte spelat match sedan maj. De får gånger han spelat har det känts som att han överjobbat en hel del, som att han velat visa allt han kan i en o samma aktion. Det blir ju sällan lyckat, men är ju inte så konstigt med tanke på de få chanserna. När han tidigt i första halvlek drog till med ett skott som gick högt över mål tänkte jag att det skulle bli likadant idag. Men jag är väldigt glad för Galls skull att han inte bara fick göra mål, utan till och med hattirck.
Charmiga matcher
Dom här matcherna, mot lag man aldrig hört talas om, på små idrottsplatser runt om i Sverige är otroligt charmiga. Inga eller få riktiga läktare, publik som trängs bakom avspärrningsband intill planen. Avbytarbås som är så små att vissa spelare och ledare får sitta utanför. Och så hela känslan av att matchen ger motståndarna och publiken ett minne för livet. Jag älskade intervjun med en Brålandaspelare efter matchen (jag ber verkligen om ursäkt att jag missade att skriva ner hans namn). Han konstaterade att det var en helt annan verklighet att möta MFF-spelarna än "när man ena dan möter division sex- motstånd, nästa division tre och så nu plötligt Allsvenskan. På frågan om det fanns något positivt att ta med sig, tvekade han ett tag och sa sen: Att vi fick träna mycket på att spela försvarsspel. Det behöver väl alla lag träna på tänker jag.
Sent ska syndaren vakna. Eller heja.
Trots en hel del folk samlade runt planen på Sörbyvallen så hördes det inte mycket hejande på hemmalaget. Efter 0-9 så gjorde en snubbe ett tappert försök att få igång lite pepp för hemmalaget. "Ursäkta mig men kan vi inte börja heja nu, snälla ni. Så att det inte blir tvåsiffrigt. Efter det hördes några korta omgångar av "Heja Brålanda". Kanske inte sådär jättekraftfullt, men dom lyckades ju faktiskt med det han bad om.
