Två trepoängare i rad, det är vi Geflefans inte bortskämda med. Hur kunde det ske nu då? Vi nöjer oss inte med att säga ”tråkig fotboll” som fotbollsanalfabeterna på TT. På den här nivån spelar man om poäng och miljoner, vill man se rolig fotboll kan man kolla in korpfotboll.

 

Fem försök till förklaringar:

 

1) Den defensiva taktiken. Visst, det vacklande självförtroendet är inte helt reparerat. Den första halvlekens passningsspel var tveksamt. Dessutom verkade mattan för snabb för bortalaget. Och Jakob Orlov tycktes ha valt fel skor, han trillade i alla möjliga och omöjliga situationer. Men försvarsspelet var resolut. Vi låg på rätt sida, och mittfältet sjönk inte alltför långt ner, utan kunde istället se till att stoppa tempot på Norrköpings kantspel. Hemmalaget var tvunget att slå ganska många passningar för att överhuvudtaget locka bort den första Geflepressen.

 

2) Hårdheten. Gefle har under den här säsongen varit för vekt i kampspelet. Man måste våga sätta emot hårdare, våga ligga närmare, våga spela på gränsen. Marcus Hansson, Daniel Bernhardsson, Olof Mård och Jakob Orlov visade vägen på ett föredömligt sätt den här kvällen. Att Mård fick sin sjätte varning skulle kunna ses som något negativt, men det är inte. Gefle måste börja ligga närmare kortgränsen i alla seriens återstående matcher. Att Hansson fick hemmasponsorns pris till bästa Geflespelare var inte helt oförtjänt, även om man önskar att Hansson tog för sig mer i offensiven.

 

3) Mattias Hugosson. Det finns snart inga ord för denne snart 40-årige målvakt som bara blir bättre och bättre för varje dag. Idag blev han inte en enda gång stillastående på linjen, som vid baklängesmålet senast mot Örebro. Han styr försvarslinjerna, han är snabb i närspelet, han är rätt placerad på hörnor och frisparkar, han greppar när det behövs, han tippar och boxar och stöter när det är nödvändigt. Och han lugnar ner laget när det behöver kylas ner.

 

4) De som saknar nerver. Gefle har några karaktärsspelare som bara kör på, oavsett resultat och tid på matchklockan. Daniel Bernhardsson är inte seriens störste tekniker eller passningsspelare, men han kör i 90 minuter. När andra ser trötta ut, fortsätter han att springa. Precis som Mikael Dahlberg (tack för att Randersryktet bara var ett rykte), Olof Mård (tappade markeringen på Andreas Johansson i andra halvleken, men det var också enda misstaget), David Fällman (en krigare inne i boxen, bollj-n ska iväg, på något sätt) och Alexander Faltsetas (hans passningsspel är nu riktigt imponerande).

 

5) Jonas Lantto. Det var mycket snack kring Lantto före Örebromatchen. Då hade man ju kunnat räkna ut att säsongens första mål skulle komma idag. I första halvleken såg Jonas lite kringskuren och obekväm ut. I den andra började han ta för sig. Hade Pelle bett honom att ta fler risker? Kanske. Det man önskar till nästa match är att Lantto lägger i högsta växeln redan från start. Å andra sidan är det ingen tillfällighet att han får betalt för sin spelstil just som motståndarna börjar tröttna. Per Asp (ännu en bra insats) slår ett hårt, skruvat inlägg från högra hörnflaggan … klockan har passerat den 91:a minuten … och Jonas Lantto kommer springande bakifrån, utan markering … och tränger sig förbi två hemmaspelare … och träffar bollen med pannan … bollen är som menad för maskorna ... det är som en straffspark utan målvakt just i detta läge. Och verkar inte samspelet med Portin bättre, ja, kanske kan det nå samma nivåer som med Andreas Dahlén för några år sedan?

 

Vad får segern för konsekvenser?

Gefle är nu 11 betryggande poäng före GAIS och Örebro, och bara 2 respektive 3 poäng bakom ett koppel av lag. Det blir en intressant höst. För alla utom för Gävles kommunalråd, som tror att fotboll stavas ”ISHOCKEY”.