Häcken - Malmö FF
2 - 2

Fem snabba: Häcken-MFF

Uselt underlag. Riktigt bra match. Glest på läktarna. Fina Malmömål. Efter en sen och tveksam straff tappar en Malmö en tvåmålsledning.

Sveriges bästa spelare
Efter cirka fem minuters spel noterar kommentatorerna i min stream att Sebastian Nanasi knappt rört bollen. Så långt sant. Men det viktiga är vad en spelare gör när han väl får bollen. Ett par minuter senare direktskarvar han ut en boll till Busanello, vars inlägg inte nickas undan bättre än att Ali kan fånga upp bollen. Och Taha släpper enkelt bakåt till Lasse Bergh Johnsen. Nuförtiden blir vi inte längre förvånade när han drar ett distansskott i ribban. Sebbe? Han har sökt sig in i straffområdet för att raka in returen till 0-1. Bäst i serien, flest poäng av alla.

Kvaliteten går ner för den som försöker spela i MFFs tempo
I första halvlek ser vi Häckens danske klassmittfältare Mikkel Ryggard göra ett antal misstag som ser enkla ut. Tecken på att den 33-årige dansken är slut? Nja, snarare är detta ett uttryck för hur Malmös styrka ställer sina motståndare inför svåra val. Tja, Häcken skulle kunna backa hem. Men Malmö har visat sig skickliga i att dyrka upp låga försvar.

Alternativet? Försök störa MFF genom aggressiv press. Det var vad Häcken försökte med inledningsvis. Men då uppstår ett annat problem: tempot blir för högt för alla Allsvenska motståndare. Då kommer dom där skenbart enkla missarna. Det är spelare som jagat som galningar som missar att sätta den sista avgörande passningen när man för en gångs skulle stjäl bollen av de himmelsblå.

Vi har sett samma sak i några fler matcher där lag tackar ja till att Malmö alltid bjuder upp till dans. Premiären mot Norrköping är ett exempel. Taktiskt gjorde Peking det bra, men spelarna var inte tillräckligt skickliga för att klara av genomförandet.

Plastique
På sociala medier har himmelsblå supportrar debatterat hur laget ska lyckas mot starka lag som Djurgården, Hammarby, Elfsborg – och Häcken. Ett recept som haft många förespråkare är att MFF borde frångå sin vanliga offensiva attityd och dominera matcher.

Men i teorin borde väl kontringsläge ha det lättare på gräs? Eftersom det är svårare att komma in på kropp och tackla borde väl ett spelande lag gynnas och lättare hålla sig undan farliga bolltapp? Idag såg vi två lag som båda ville ha boll. Båda skapade fina chanser efter att ha tryck ner motståndaren. Naturligtvis uppstod också kontringsmöjligheter, som vi Thelins precisionsavslut som ledde till 0-2. Idag får vi också se Häcken skapa sina båda mål i uppställt spel, inte genom kontringar.

Return of the relationism
Så här långt in på förra säsongen pratade alla om relationism. Framåt sommaren proklamerade somliga att relationismen var död när Malmö hamnade i en formsvacka. Denna säsong har Rydström och hans stab fått mycket beröm över att man blivit taktiskt mer flexibla. Vi har sett fler vändningar från kant till kant, men också att laget kan spela både rakare och med mer inlägg.

Idag fick vi se ett Malmö som återgick till mer av den relationism vi såg förra våren. Inledningen av matchen präglades av lugnt bollinnehav, överbelastning på någon av kanterna och tålmodigt sökande efter rätt tillfälle att slå till. I förväg var vi rädda för Häckens kontringar, men det kvävdes ner av att Malmö ofta kunde vinna tillbaka boll tack vare att så många spelare var nära boll när den tappades.

När sedan Malmö tog ledningen ändrades förutsättningarna och matchens karaktär ändrades. Under nya förutsättningar blev Malmö en aning mindre relationistiskt

Sviten är bruten
MFF har haft en osannolik svit av matcher utan poängtapp när laget gjort första målet i en match. När Martin Olssons arm åkte upp och träffades av bollen efter att han dragits i tröjan spräcktes sviten. Malmös tvåmålsledning var uppäten. Egendomligt nog efter att bortalaget nästan sett mer stabilt ut än vanligt i ledning.

Fan, måste erkänna att Häcken gjorde det bra. Kanske Allsvenskans hittills bästa match i år.