Malmö FF - AIK3 - 0
Fem snabba MFF - AIK 3-0 (2-0)
Kanske inte en lätt match – men en rejäl reaktion på den svagare insatsen mot Elfsborg senast. 3-0 mot värsta konkurrenten och känslan är att vi kan bättre. Och inte ska vi väl behöva be om ursäkt bara för att vi gör tre klassmål?
Stormatch
Liksom i den stora världen finns det vara en supermakt i svensk fotboll, nu när blåränderna från Göteborg kört fast. AIK från Solna måste dock betraktas som en stormakt. Och det syntes. En intensiv förstahalvlek med högt tempo. Böljande matchbild och inte det ställningskrig vi vant oss vid när dessa lag möts. Andra blir något lugnare, som en följd av sin tvåmålsledning blir hemmalaget mindre aktivt. Ska vi leta skillnader mellan Milos och Jon ser MFF ut att vara bättre på att kontrollera i ledning. Känns stabilt även om AIK fick ha en del boll i andra.
Lewicki tillbaka
Många är vi som har saknat vår Oscar. För hans lågmält sympatiska framtoning. För att han alltid gör jobbet. För att han kan användas var som helst. Nu äntligen som den bakre spetsen på mittfältstriangeln. Första två minutrarna sammanfattar vad vi får: börjar med ett felpass (akilleshällen), men vinner genast tillbaka den - gör om och gör rätt. En minut senare: Veijlko tappar boll i offensivt läge. Oscar tar genast en snabb löpning och glidtacklar tillbaka bollen till rätt lag.
Ola är åter
Han var på plan en stund senast, men nu kommer han in redan i 42a minuten efter att Rakip fått en brandgul tackling bakifrån från AIKs unge Jesper Cessay. Tio minuter senare (fortfarande 1a halvlek!) får han bollen felvänd en bit in på offensiv planhalva. Med en briljant kombinerad mottagning och vändning lurar han bort Cessay, driver fram, spelar enkelt ut till Birmancevic och tar en löpning in i straffområdet. När Olssons inlägg kommer är det ganska hårt och halvhögt. Ola bara vrider på kroppen och träffar perfekt med vänster i farten.
Och den som tror att Ola är mätt och kommer att nöja sig med att vara komplementspelare i år såg inte hur han kämpade med tårarna under halvtidsintervjun.
Felix i retur
Följetongen om vem som är kungen på högerkanten fortsätter. Och man fortsätter att förundras. Eric var den som fick förtroendet av Milos när Allsvenskan började. Mina bedömmarögon säger att Eric varit skitbra. Sist mot Elfsborg fick Felix chansen på fel kant i Marin Olssons frånvaro. Det gick sådär. Inte dåligt, inte bra. Svårt att högerfotad vara konstruktiv som ovan vänsterback. Det fanns därför inga tecken på att Milos plötsligt skulle välja Felix före Eric idag. Det gjorde han och Stockholmaren tackade genom att göra den bästa match jag kan minnas att han gjort i himmelsblå tröja. Stenhård. Löpstark. Stänger kanten, och aktiv offensivt.
Veljko levererar.
Mysteriet från Serbien gör ytterligare en spelmässigt svag insats. Samtidigt går det inte att komma ifrån att han är med där det händer. Idag hockeyassist på båda de mål som MFF gjorde när han var på plan. I övrigt få rätt. Det man gillar är att han fortsätter att ta sina djupledslöpningar. Och hur han självuppoffrande kastar sig för att täcka Stefanellis farliga skottläge i första halvlek – visste inte att Börje Salming var känd i Serbien.
