Fem Snabba: MFF Onsala 5-1
Take a guess. Det ena laget spelar sin nästa tävlingsmatch på Stamford Bridge mot världens bästa lag. Det andra ska spela borta mot Höganäs Bollklubb. Det får räcka som ingress.
Colaks första
3-5-2, 4-4-2, 3-4-3, 4-3-3? Inledningsvis hade jag svårt att begripa hur MFF ställde upp sitt lag (i andra krävdes det minst tre decimaler för att beskriva uppställningen). Blir ju litet rörigare på plan mot ett mindre proffsigt motstånd, vill jag försvara mig med. Insåg efter en stund att det faktiskt var det gamla vanliga 4-2-3-1. Det som ställde mig var att Jon verkar ha brutit mot en naturlag – tänker han använda box-Colak som tia? Bara för att jävlas trycker förstås Antonio dit tre riktiga nia-mål för att ytterligare förvirra. Vi som bortser från att någon gör tre mål tyckte väl att experimentet gick sådär.
Inställda
Detta var den typ av match som bara går att förlora på ett sätt.
Det stavas d-å-l-i-g i-n-s-t-ä-l-l-n-i-n-g.
Den fällan var vi inte nära att gå i denna kväll. Det syntes inledningsvis att man pratat om att sätt igång spelet snabbt vid alla avbrott. Det löptes ganska frejdigt, guldstjärnor utgår till Eric, Berget och Birmancevic. Birma och och Abubakari blev tokglada efter sina mål. Det tydligaste kvittot ändå - Johan Dahlins raseriutbrott på unge Björkqvist efter division 2-lagets tröstmål. Litet väl hårt mot en 18-årig mittfältare som i sin startdebut får rycka in som ytterback? Yes, men i den här klubben sysslar vi med att vinna matcher.
En köpt match
Den här drabbningen skulle egentligen ha spelats på lilla Rydets IP. Men nu är fotbollen så att stora klubbar kan köpa sig sportsliga fördelar. Våra stjärnor slapp den tunga resan nästan ända bort till Göteborg och fick spela på hemmaplan. Smidigt, javisst. Win-win, javisst. Men litet oskönt. Var vi lottade borta ska vi spela borta. Sportslig rättvisa går först.
Cupen som den ska vara
En bekännelse: jag är en av få som verkligen inte gillar det nya formatet för den tävling som kallas svenska cupen. Jag skriver ”kallas”, eftersom det strider mot allt vad en cup ska vara att köra gruppspel. Vinna eller försvinna, ska det vara i varje match. Ångestmaximering.
Småklubbarnas cup
För mig, som är uppvuxen i en gammal bruksort har cupen framför allt stått för en underbar möjlighet. Med tur i lottningen skulle vi kunna ta oss till… till? kvartsfinal? Med ett annat slags tur skulle vi kunna få se ett riktigt allsvenskt stjärnlag på vår lilla vall. Tänk när mitt IFK Holmsund inledde starkt på Kamratvallen och fick en tidig straff i mötet mot Åtvidaberg. Om inte den där unge Thomas Wernersson hade chansat rätt… Eller när vi tog ledningen mot Solna AIK. Johan Mjällby, var med, men det var innan han jag visste att han skulle bli en stjärna. Stefan Söderberg rasande i sin hatt, minns ni den?
Idag var det lyckligtvis så ospännande som det förstås oftast brukade vara på den gamla goda tiden. Gamla goda? Ja, gammal var den i alla fall.
