Fem snabba: MFF - Örebro 1-1
Två tappade poäng och tappad serieledning. Nattsvart mörker råder.
All frustrations moder
Det började med en missad straff. Tyvärr visade det sig blir signifikativt för denna dystra afton. Relativt få riktigt heta målchanser, en uppsjö nästanlägen, lite krampaktigt forcerat spel. Och så en motståndare som grävt ner sig i skyttegravar runt eget straffområde, inget riktigt flyt med domsluten och en duktig motståndarmålvakt i Tomer Chencinski (som av outgrundlig anledning undvek rött vid straffen) - som dock tyvärr fläckade ner sin insats med ett fruktansvärt maskande och provokationer mot ståplats när slutsignalen ljöd. Då jublade för övrigt Örebrospelarna som om man vunnit en VM-final över att man nu åker ner i Superettan med en poängs mindre marginal än väntat.
Århundradets onödigaste baklängesmål
Nån minut släppte vi på koncentrationen, såg ut att hämta andan och lät Örebro hålla i bollen en liten stund. Det räckte. Ett till synes harmlöst skott av Patrik Haginge styrdes in av AIK-lånet Crespo. Visst, vi skulle nog haft frispark på Halsti i sekvensen innan ... men nej. Det fick vi inte. För det var helt enkelt inte en sån kväll.
Är hoppet det sista som överger en?
Det sägs ju så. Och det är möjligt att det återvänder, efter en god natts sömn. Men just nu ... på söndag möter Elfsborg ett sorglöst Åtvidaberg, som jag gissar glatt kommer att anfalla och bjuda på ytor. Kan ÅFF knipa en pinne i Borås? Teoretiskt, javisst. Större under har ju skett, guldkandidaterna har turats om att darra här i slutet. Och Åtvid slog ju trots allt Elfsborg med 5-1 hemma. Men tror jag på det? Hm. Nja.
Europaplatsen klar
Låt oss trots allt hitta nåt positivt i denna bedrövligt orättvisa afton: vi är klara för Europaspel nästa år. I och med att Häcken kryssade med AIK kan vi inte bli sämre än trea. En klen, men dock, tröst.
Simon och Ulrich
Två spelare, först och främst Simon Thern. I en alltför stillastående första halvlek var det han som satte fart på sin kant, och det var han som slog den delikata yttersidan fram till Daniel Larsson vid straffen.
Och så Ulrich. Han fick komma in, hålla ett tal och ta sig en gammeldansk. Han fick sin avtackning. Tack för det, Malmö FF. Och tack för allt, Ulrich.
