Malmö FF - Örebro
5 - 1

Fem snabba MFF-Örebro: En sjupoängsmatch

Idag spelade Malmö FF en sjupoängsmatch i guldstriden. Förlust idag och vi hade kunnat ligga sex poäng bakom de där Stockholmsklubbarna ni vet. Om resultaten verkligen går åt rätt håll kan vi i stället vara i kapp och dessutom med en bonuspoäng i egenskap av en kraftigt förbättrad målskillnad.

Släkten är värst
Det känns litet varmt inombords att se gamla guldhjältar som Jille och Agon tillbaka i stan. Men kanske litet väl mycket igenkänningsfaktor i Hamads väl avvägda inlägg och att den sedan länge måltorre Mehmeti visar gamla striker-färdigheter just idag. Var det fler än jag som upplevde det överdrivet att den senare var så otroligt avmätt i sitt firande? Ja, det fick sin förklaring. Krya på dig, Agon, och håll krutet torrt till hemmamatchen mot DjIF i näst sista omgången.

Birmancevic formsvacka
Kanske har han haft en formsvacka. När Veljko inledde med att köra ner huvudet och misslyckas med dribblingar i matchinledningen började jag få obehagliga associationer till sist vi köpte en serb. Likt Birmancevic tog Vladimir Rodic Malmö-publiken med storm sommaren och hösten 2015. Liksom sin landsman stod han för avgörande insatser när vi kvalificerade oss för Champions League. Det fanns stora förhoppningar på fortsatt utveckling och en kommande storförsäljning. Men inget hände, ingen förstår väl riktigt varför. Tänker att det ändå finns viktiga skillnader. Även om Rodic kanske framstod som litet mer taktiskt skolad, verkar Veljko har en högre nivå i sig. Han kan göra fantastiskt svåra saker. Svårt att klandra honom för att han försöker. Gång på gång. Vi får försöka härda ut när han krångar till det för mycket.

Jo Inge: får jag inte ens vara vinge?
Tidskriften Offside hade för länge sedan en lång artikel som beskrev den unge Jo Inge Berget som en bollkär och ständigt dribblande kille med hårband. När han först kom till Malmö var det som toppforward och målgörare. Sedan dess har han fått mest kärlek - och speltid – i kraft av sin löpstyrka, lojalitet och hårdhet i kroppen. Tränare efter tränare har placerat honom någon annan stans än på favoritpositionen längst upp. Först som ytter. Numera väldigt ofta som wingback, något han varit tydlig med att han egentligen inte gillar. Vad ska han ha tänkt när han fick se dagens laguppställning? Ytterback? Inte helt tacksamt att ställas mot skicklige Hamad och speedige Wright med bara den defensivt halvskakige Nalic att hålla i hand. JIB gjorde jobbet som alltid och belönades med att få flytta upp i banan när Franz Brorsson (!) tog över på högerbacken. Passar på att göra ett riktigt forwardsmål med ett snabbt tillslag som på något sätt går igenom och under försvarande Örebrospelare.

Hjärtat på rätta stället
Det var länge sedan jag tittade på en match med de himmelsblå utan att ha hjärtat i halsgropen. Visst, det såg litet skakigt ut en stund runt Örebros kvittering, men andra halvlek var exakt vad vi alla hade önskat. Frenetisk start, målen rullar in. Nalic klackar in en boll igen. Slitna spelare får vila. Nykomlingen Peña får chansen att varva upp utan att behöva offra vaden i närkamper. Nanasi, Eile och Björk är på plan samtidigt! Faktum är att det inte ens kändes nervöst innan kapten AC lugnt placerade in straffsparken till 3-1. Strafförbannelsen är nu fördriven till någon mörk, okänd och förhoppningsvis väl tillsluten dimension.

Skadeförbannelsen eskalerar
På tal om förbannelse. Skador, skador, skador. Trösterikt att vi idag åtminstone fick se Peña på plan igen. Men jag är rädd att vi inte ska ha för stora förhoppningar på att förbannelsen är bruten. Hur ska vi annars förstå att den nu till och med börjar påverka före detta Malmöspelare? Nästa hemmamatch mot Mjällby. Hela stadion fylld. Kom ihåg att ta med så mycket rökelse, vitlök och vigvatten ni förmår att smuggla in.