Fem snabba MFF - Union St Gilloise
Ännu en icke-munter text efter ännu en besvikelse
Inget känns igen
Just nu känner jag inte igen MFF på planen och jag känner inte igen mig själv som supporter. Ängslighet, tveksamhet och brist på självförtroende är inte mitt MFF. Bristande engagemang och hopplöshet är inte jag som supporter. Men ändå är det där vi är. Hata mig om ni vill. Men jag lyckdes inte hitta orken och engagemanget att vända ut och in på mig själv för att lyckas få mig och sonen på plats på stadion ikväll. När vi trots allt lyckade stressa oss hem i tid för att slå på TV:n ett par minuter in i matchen och strax däefter fick se MFF släppa in ännu ett enkelt mål blev jag nästan inte ens upprörd. Och MFF-spelarnas axlar sjönk i samband med målet ner i knähöjd. Inga knutna nävar. Inga brännande blickar. Bara uppgivenhet och besvikelse. Vim e vi?
Mög idag men bra för framtiden
Om man nu ska försöka hitta något positivt i den kräftgång vi befinner oss i just nu så är åtminstone en sak att spelare som Seijdu och Hugo skaffar sig erfarenhet som kan vara guld (och Europa) värt längre fram. För, det är ju bara att inse att om vi inte haft en uppsjö av skador och vi som lag presterat på topp så hade troligtvis dessa båda unga herrar spelat idag. Men dom gör det och gör det med den äran. Och det är något som kan komma att betyda mycket när vi går in i kommande säsonger.
Vi kammar noll
Men, vi måste ändå konstatera: Vi står fortfarande på noll poäng i EL-gruppspelet. Och lika många gjorda mål på hemmaplan i Europaspelet. Det är för lätt att göra mål på oss den här säsongen + vi har förtvivlat svårt att komma till farliga målchanser = Vårt läge just nu.
Börja om från början
Kanske är det inte många läsare här som känner igen denna låttitel från en klämkäck Sven-Ingavs låt. Men nog kan ni känna igen er i titeln på nåt sätt? Jag som brukar fasa inför säsongsavslutningarna sitter nu nästan och längtar efter den. Jag orkar liksom inte bli besviken mer. Jag orkar inte skriva fler såna här deppiga texter och jag orkar inte läsa allt gnäll. Istället längtar jag efter att se fram emot en ny försäsong. Att känna hopp och pirr i magen igen. Att längta.
Tack!
Sist men absolut inte minst: Stort, gigantiskt TACK till alla er som tog er till Stadion idag. Och extra mycket till alla er som sjöng matchen igenom och gjorde timmarna vid TV:n så mycket bättre. Trots tabellpositioner i Allsvenskan och Europa Leauge. Trots att resultatet i matchen rent avancemangsmässigt inte betydde något alls. Trots att regnet fullkomligt öste ner. Och det sätt ni fortsätter att sjunga efter slutsignalen var en av få saker som gjorde mig glad idag. Ni såg till att stå upp för klubbmärket. All heder åt er!
