AIK - Djurgården
1 - 0

Fem spaningar efter AIK-Djurgården

Derby mot Djurgården och traditionsenlig seger igen. 1-0 låter som om det satt långt inne men egentligen var det inte så. AIK var lika trygga hemma som vanligt och lika givna som derbykungar som vi vant oss vid. Trots det finns det vissa tveksamheter att spana in men vi börjar med de positiva sviterna.

1 Sviterna
De fina sviterna lever vidare. AIK har efter eftermiddagens derby inte förlorat en enda match efter att ha gjort första målet på 84 matcher. Sug på den – 84 matcher. Vidare har vi 13 raka hemmasegrar i allsvenskan och inte förlorat hemma sedan augusti 2020. Slutsatsen är att spelar AIK hemma och gör 1-0 är risken att förlora ungefär lika stor som sannolikheten att det landet ett rymdskepp på Sergels Torg.

Att sviter inte varar för alltid vet vi alla. Det är ändå en oerhörd trygghet för ledare, spelare och supportrar att känna att hemma i Solna är vi jävligt svåra att slå och att gör vi 1-0 kan ni i stort sett hälsa hem. Desto längre sådana sviter lever ju närmare kommer man naturligtvis ett brott men – och det här är viktigt – så länge de lever har de en oerhörd betydelse. Därför Gnaget – vårda de positiva sviterna.

2 Mittfältskampen
Med Bilal Hussein tillbaka i startuppställningen höjdes hela AIK's mittfält sig flera steg. Bilal skapar precis det lugn som behövs för att få hela fältet att bli tryggt, stabilt och genuint. Med hjälp av ytterfältare (Stefanelli) och anfallare (Jordan Larsson) lyckades AIK's centrala mittfält få Djurgårdens innertrojka (Finndell, Banda och Eriksson) att i långa stunder se ut som vilsna division-ett-spelare.
Att sedan Sebatian Larsson – i Bilals närvaro – visar varför han har gjort 133 landskamper mot Magnus Erikssons 2 visar bara hur otroligt mycket bättre AIK's mittfältsgeneral är än Djurgårdens. Att sedan Djurgårdstränarna valde att byta ut kapten Eriksson med en halvtimme kvar att spela just för att han helt enkelt var för dålig säger någonstans allt om mittfältskampen.

Redan under matchens inledande minuter slog Seb ett par världsklasspassningar som Eriksson inte ens skulle kunna drömma om. Känslan är att Bilal ska tackas för de passningarna då hans trygga närvaro gav Seb exakt den den bolltrygga, kloka playmakern bredvid sig som gjorde att Seb fick tid och möjlighet att låta högerfoten tala istället för att behöva rensa.

3 De individuella prestationerna
AIK's spelare steppar upp när det är derby. Vi vet att det är så och fick återigen bekräftat vad vi vet. Mikael Lustig som ställdes mot prestigelånet Haksabanovic visade från första närkamp att det inte rådde något som helst tvivel om vem som skulle gå vinnande ur tvekampen.

Lustig behövde inte ta till några ojustheter för att sätta Sead på plats. Ett par enkla tacklingar, stänga lite löpvägar och hux-flux blev Djurgårdens rysslandslån en allsvensk dussinspelare. Vidare visade Stefanelli att han är en klassisk derbydödare. När Hussein måttade ett perfekt inlägg lyckades den småväxte argentinaren lura tre betydligt längre Djurgårdsförsvararna och sätta pannan på bollen och 1-0 var ett faktum

Individuellt sett var sedan AIK's spelare bättre på i stort sett varje position. Otieno förvandlade Djurgårdens Wikheim till en dussinanfallare och när Djurgården skulle försvara sig såg Wikheim ut att vara så rädd att bli överspelad att han valde att knappt ens delta i försvarsarbetet.

4 Målchanser
AIK har fortfarande svårt att skapa de här riktigt vassa målchanserna. Under matchens första halvlek var AIK's bollinnehav extremt stort (säger jag utan att ha några siffror). Med det i åtanke skapades det alldeles för få rejäla målchanser. Känslan är att det låser sig lite i de sista avgörande lägena. Inte minst när vi anfaller från höger och Elbouzedi gång på gång slår sin spelare för att sedan skapa – ingenting.

Då såg det aningen bättre ut från vänster – där AIK lade merparten av anfallsspelet – eftersom inspelen från vänster höll högre kvalitet. Tyvärr hade vi då lite för sällan tillräckligt många spelare i boxen för att hota ordentligt. Siffrorna talar sitt tydliga språk. AIK hade ett ynka avslut på mål och det räckte. Det positiva i det är att Widell-Zetterström blev nollprocentig i eftermiddag, det negativa är att det i längden inte räcker med en boll på mål för att vinna fotbollsmatcher.

5 Fasta situationer
Fasta ska vara något av AIK's adelsmärke men så icke idag. Det skapades för lite på offensiva fasta och kändes inte helt tryggt på defensiva hörnor. Särskilt i första halvlek då Djurgården lyckades få till avslut på i stort sett varenda hörna. Det är inte acceptabelt att Djurgården får till något som liknar målchans på i stort sett varenda hörna i första halvlek. Vi behöver snäppa upp de offensiva fasta situationerna och bli säkrare på de defensiva.

Slutligen
Redan i tifot satte AIK tonen i läktarkampen genom att presentera ett tifo som var en utbyggd variant av klassiska Råsundas hjältar med nya ”Gnagets stil – smoking lir” med så många klassiska ansikten att alla inte hann artbestämmas. Stefan Söderberg, Bojan Djordjic, Isidor Behrens fanns med i den fantastiska skapelsen. Djurgården lyckades skrapa ihop ett! ansikte. Här var det svartgula tifot överlägsnare än någonsin. Därefter var fajten på läktarna inget annat än spel mot ett mål.

Vad tycker ni läsare?