Djurgården - AIK1 - 0
Fem spaningar efter Djurgården - AIK 1-0: Stupets rand
Det omöjliga blev möjligt när AIK återigen stod för en slätstruken insats som resulterade i noll poäng. Nedan följer fem spaningar från den mest plågsamma förlusten i mannaminne.
Stökigheter på läktaren
Derbyförlusten må svida, men den överskuggas till stor del av det som utspelade sig från läktarhåll. Det kastades fler knallskott på några minuter än det gjordes under de senaste säsongerna sammanlagt och polispådraget var bland det största som iallafall jag har beskådat på en allsvensk fotbollsmatch. Det är såklart oerhört sorgligt att någonting sånt här händer, i synnerhet med tanke de senaste säsongernas kamp mot vilkorstrappan och annan polisrepression. Stökigheter av det värre slaget har blivit allt vanligare kring Stockholmsderbyn och den här gången var det de svartgula supportarna som var bovarna i dramat. Tidigare har vi hånat djurgårdare och bajare när de ballar ur efter en derbyförlust, men nu är det vi som får finna oss i att bli utskrattade. Jag tror att alla gnagare som såg matchen delar samma frustration och ilska över fanskapet på plan, men det är i slutändan upp till varje enskild individ att bestämma hur man väljer att kanalisera sina känslor och om sättet man gör det på är för AIK:s bästa. För det här gör ingenting för att hjälpa AIK i denna svåra tid.
Ingenting framåt
Oftast när jag ska göra en sån här summering brukar jag anteckna saker som kan vara värt att ta upp under matchens gång. Men den här gången rördes inte anteckningsappen en enda gång, eftersom det man ville säga redan sagts hundratusentals gånger. AIK är alltjämnt hopplöst uddlösa framåt och man lyckas inte med att skapa en enda riktigt målchans. Omar Faraj hade den otacksamma uppgiften att agera ensam uppspelspunkt och lyckades sällan limma fast bollen för att etablera anfall. Vincent Thill tillför en annan dimension i AIK:s spel med sitt offensiva driv men han lyckades aldrig sätta sin lagkamrater i några farliga lägen. Det var tydligt att Brännan ville säkra upp defensivt och i slutet av matchen satsades allting på det kortet. Hade AIK lyckats försvara till sig en pinne hade vi antagligen pratat om en kämparinsats nu, för de svartgula var sannerligen inte värda mer än så.
Det var i grunden en väldigt medelmåttig insats från AIK:s sida där ingen egentligen stack ut i varken positiv eller negativ bemärkelse. Men det finns väldigt lite i det här lagets spel som tyder på att trenden ska vända. De sista offensiva passningarna sitter sällan (eller aldrig), mittfältet är fullständigt osynligt i långa stunder och det känns som att de defensiva spelarna aldrig är långt borta från att göra ett kostsamt misstag. Det är ett väldigt skört lag vi har att göra med och mentaliteten som tidigare var en garanti för ett AIK-lag är numera ett minne blott.
Jimmy Durmaz
Den forne landslagsmannen omgavs av negativa rubriker i dagarna som förhandlade derbyt. Att han och Brännan inte dragit jämnt var ingen nyhet, men om vi ska tro uppgifterna så hade Durmaz ventilerat sitt missnöje med sina spelarkollegor bakom tränarens rygg, vilket Brännan fick nyss om och varpå han konfronterade Jimmy inför hela spelargruppen. Det här påstådda agerandet från mittfältaren är sannerligen ingenting som förbättrar lagsammanhållningen i en redan splittrad trupp. Jag var säker på att vi aldrig skulle se Jimmy Durmaz i en svartgul tröja igen efter det som hänt, men istället startar han i ett derby på en position som han tidigare bedömdes vara inkapabel att bemästra. Jag kan inte vara den ända som tycker att den här situationen är lite mysko, som att det finns någonting mer i den här soppan än vad som kommunicerats ut.
På planen gjorde Durmaz en helt okej insats. Han skötte sitt i defensiven och var rörlig och initiativrik offensivt, även om några bollar inte gick till rätt adress. Durmaz har förstärkt sina aktier för att starta framöver, även om det som hänt lämnat en bitter eftersmak.
Vad händer med Brännan?
Det är mycket i AIK som har skötts dåligt under en väldigt lång tid och krisen vi befinner oss i beror inte på en specifik faktor. Det vore dumt att skylla de katastrofala första tio omgångarna endast på tränaren, styrelsen eller den sportsliga ledningen, men alla dem bär en del av ansvaret för att det ser ut som det gör. I takt med att resultaten uteblivit har Andreas Brännström har hamnat under mer och mer press men jag tror att vi kommer behöva vänta till sommaruppehållet innan vi får ett definitivt svar på ifall han kommer fortsätta träna AIK.
Brännan har en skarp fotbollshjärna och han ger oftast rimliga analyser i media efter matcherna men han är bevisligen oförmögen att omsätta teori till praktik. Nu får man kämpa för att hitta några positiva tendenser i spelet på planen. Två formstarka lag i form av Kalmar FF och Elfsborg väntar härnäst innan säsongen tar paus i tre veckor och jag menar att AIK inte har råd att förlora någon av de matcherna. Trots att styrelsen utryckt sitt fulla förtroende och att Thomas Berntsen talat varmt om AIK:s huvudtränare så kan inte Brännan få fortsätta om trenden inte vänder.
Borde vi vara oroliga?
”Ja” är svaret på den frågan. För varje gång som AIK misslyckas med att hämta hem en seger så ökar risken att säsongen kommer sluta i absolut katastrof. Det har från klubbens håll kommunicerats ut att Thomas Berntsen kommer få rikligt med finansiella medel under närmaste transferfönster och AIK sätter mer eller mindre allt hopp om allsvenskt kontrakt i händerna på sin nya sportchef. Det är självklart positivt att klubben erkänner att degradering är ett reellt hot men det är samtidigt ett saftigt svaghetstecken att klubben överlåter allt ansvar till en norrman som knappt gjort sig hemmastad på sin nya arbetsplats. Då erkänner man också att det fram tills för en knapp månad sedan inte fanns någon i klubben med rätt kompetens för att stoppa den allt mer frenetiska blödningen. Den starka tilltron till den nya sportchefen rimmar också dåligt med AIK:s uttalade vilja att bli mindre personstyrt. Med det sagt så är Berntsens närvaro är en av få ljusglimtar i detta mörker. Han inger ett förtroende som grundar sig mer i en vilja att förbättra den vardagliga kulturen kring A-laget, till skillnad från Manuel Lindberg som var mer fokuserad på att polera fasaden.
För stunden är det inte roligt att vara AIK:are, men även om vi känner en stark oro över vart vi är påväg så måste vi fortsätta att stötta laget in i det sista. Det har redan sålts 20 000 biljetter till hemmamatchen mot Kalmar FF på söndag och vi vill inte se något bortfall av publik i det här läget. Det är nu AIK behöver oss, mer än någonsin.
Fotnot: Strax innan den här texten publicerades nåddes vi av beskedet att VD/klubbdirektör Manuel Lindberg valt att avgå. Vi får anledning till att återkomma till det.
