Fem spaningar efter FC Progrès Niederkorn - Djurgårdens IF
Efter den bekväma hemmavinsten mot Progrès trodde nog många blårandiga supportrar att Stockholms stolthet skulle fortsätta på den inslagna vägen nere i Luxemburg. Det blev svettigare än nödvändigt, men Djurgården gjorde till slut jobbet. Här är Forum 1891:s fem spaningar efter matchen.
Mardröm till första halvlek
Matchens första läge över huvud taget var rejält farligt då Progrès tvingade Jacob Widell Zetterström till en bra räddning. På den efterföljande hörnan lyckades hemmalagets Hamadou Karamoko knåpa in bollen, redan i den tredje minuten. Den reslige mittbacken var omringad av blårandiga spelare, varav ingen lyckades få undan bollen. Istället damp den ned vid Karamokos fötter och helt plötsligt var det åter match av dubbelmötet. Innan halvleken var över skulle läget för Djurgården bli ännu mer utsatt…
Jacob Une Larsson har sedan återkomsten till Djurgården stått för blandade insatser. Periodvis har han gjort det riktigt bra, inte minst efter Marcus Danielsons skada tidigare under säsongen, men ofta har han ifrågasatts av olika anledningar. I matchen mot Elfsborg var mittbacken inte i sitt essä, ändå startade han i dagens match mot Progrés. Under sin dryga halvtimme på planen stod han för flera riktigt dåliga passningar, även om aktionen då han visades ut var en klass för sig. Utan att värdera det röda kortet i sig går det att konstatera att Une Larsson helt på egen hand satte sig i en dålig situation då han misslyckades med att ta emot bollen från kollegan Danielson. Ännu värre blev det när han med en mer eller mindre blind satsning försöker glidtackla tillbaka bollen direkt därefter.
Pannben värdiga järnkaminer
Djurgårdens första halvlek går knappast till historien i positiv mening. Däremot vände laget på steken med en enormt kämparinsats i andra halvlek. Det skapades bra lägen från Progrès sida men känslan var att Djurgården kontrollerade det hela relativt väl i matchens senare hälft. Visst låg man djupt i försvarsspelet samtidigt som man länge misslyckades med att utmana hemmalaget med fartfyllda kontringar. Däremot var det främst på fasta situationer som det blev farligt mot Widell Zetterströms mål, vilket såklart kan kritiseras. Det bedrevs stundom en del flipperspel i Djurgårdens straffområde och det hade kunnat ställa till det. Allt eftersom bet man dock ifrån allt mer.
Det var aldrig riktigt nära ett Djurgårdsmål men efter att Haris Radetinac och Wikheim bytes in jämte Viktor Bergh tog man sig kontinuerligt in bakom hemmalagets försvarslinjer. Oskar Fallenius arbetskapacitet är numera välkänd, likväl ska den premieras en dag som denna. Yttern sprang på mer eller mindre döda bollar gång efter gång och till slut började det ge resultat, främst då han såg till att Progrès vänsterback varnades. Wikheim och Keita Kosugi gjorde sitt på vänsterkanten när man löpte i ytor, höll fast bollen och dödade enormt mycket tid. Samtidigt som man började hålla fast bollen på offensiv tredjedel steppade resten av laget upp i försvarsspelet. Det var knappast vackert, men det fanns gott om järnkaminer ute på banan idag.
Tydligare prioritering av Europaspelet för Kim och Tolle?
Inför dagens match föreföll två primära läger finnas bland de blårandiga supportrarna: De som ville se en så stor rotation som möjligt, och de som ville ha bästa möjliga lag på banan trots det fina utgångsläget. Det går att diskutera vilka spelare i Djurgården som de facto är bäst, men magen säger att Kim Bergstrand och Tomas Lagerlöf nog var i det senare lägret utifrån sina egna resonemang. Visserligen har inte Magnus Eriksson spelat särskilt mycket under de senaste två säsongerna, men hans rutin och inställning har alltid uppskattats av tränarparet - inte minst i europeiska sammanhang. Ungefär samma sak kan sägas om Rasmus Schüller, även om han fick förtroendet även i matchen mot Elfsborg.
Djurgårdens tränarduo har historiskt sett inte roterat lika mycket som många supportrar förväntat sig, och dagens startelva vittnar om att deras inställning inte förändrats i grunden. Med det sagt har Patric Åslund, Keita Kosugi och nu Magnus Eriksson fått allt fler minuter under de senaste mer intensiva veckorna. Det visar på att Kim och Tolle visst roterar, men också att de gör det lite i taget. Dagens starka startelva tyder kanske i första hand på att man respekterade motståndet, vilket Progrès också visade sig förtjänta av. Däremot återstår det att se hur man från Djurgårdens sida prioriterar framöver - är Allsvenskan eller Europakvalet viktigast under augusti månad? Jämför man startelvorna i de två senaste matcherna lutar åtminstone jag åt det senare.
Att sakna Klitte…
Precis som i det första mötet med Progrès ställdes Djurgården mot ett motståndarlag som hela tiden försökte påverka matchen med alla möjliga medel. Först och främst ska det påtalas att jag själv vill se Djurgården stå för ett liknande “shit-housery”. Med det sagt gick domarna i respektive möte med de luxemburgska cupmästarna på Progrès fulspel alldeles för enkelt. Hemmalaget stod idag för idel filmningar och förstärkningar. Dessutom delade man ut många riktigt fula smällar, inte minst sett till ett stort antal armbågar mot blårandiga huvuden, som sällan eller aldrig resulterade i någon nämnvärd bestraffning. Till råga på allt verkade domaren idag dessutom misstro DIF-spelarna varje gång man låg ner, oavsett hur bryskt man gjordes ned. Kronan på verket var då Gustav Wikheim mot slutet av matchen sprang förbi hela hemmaförsvaret och drogs tydligt bakifrån, vartefter domaren valde att inte blåsa över huvud taget.
Det är ofta svårt att inte kritisera de svenska domarnas insatser i Allsvenskan. Ännu svårare är det att inte kritisera den fars som pågått i Djurgårdens båda kvalmatcher till Conference League. Det är visserligen bara den andra kvalomgången till den tredje största europeiska klubbturneringen, vilket knappast brukar kännetecknas av att världens bästa domare står för visselblåsandet. Däremot bör man kunna förvänta sig klart mycket bättre än de domarprestationer som UEFA har bjudit på hittills. Det är knappast världsklass på domarna (bland annat) i Allsvenskan, men gräset är uppenbarligen inte alltid grönare på andra sidan heller.
Vad väntar på andra sidan Östersjön?
Den finska högstaserien Veikkausliiga är lite knepig med serie som delas upp i två lika stora delar inför den avslutande femtedelen av säsongen (ungefär). Tampereen Ilves slutade på tiondeplats av tolv i grundserien, men tog sig därefter obesegrade genom nedflyttningsserien där man slutade tvåa. Samtidigt slog man FC Honka i finalen av Finska cupen, vilket gav klubben chansen att kvala in till Conference League. I år har man presterat klart mycket bättre i ligan än i fjol då man för tillfället befinner sig på fjärde plats, där man ligger fem poäng bakom serieledande HJK Helsingfors. Således är det ett lag med en uppåtgående kurva som Djurgården ställs mot i kommande omgång.
Samtidigt som Djurgården tog sig vidare med vissa bekymmer mot Progrès klarade Ilves av att slå österrikiska Austria Wien på hemmaplan med 2-1. I returen förlorade man på ordinarie tid med 3-2 och efter varsitt mål i förlängningen avgjordes dubbelmötet på straffar där Ilves drog det längsta strået. Visserligen är Austria Wien långt ifrån sina glansdagar men man ska inte förringa den finska uppstickarens insats för den sakens skull. Det är såklart svårt att bedöma Ilves nivå utifrån en svensk kontext, men nog ska man förvänta sig en annan kvalitet på motståndet än vad Djurgården erfarit med Progrès.