Hammarby - Djurgården
0 - 0

Fem spaningar efter Hammarby IF - Djurgårdens IF

Inför dagens derby mot Hammarby har det varit svårt för många experter att hitta en tydlig favorit. Hammarby hade en tydligt sämre form inför mötet, men Djurgården hade spelat långt fler matcher på sistone - och saknar sin tydliga nia som för dagen var avstängd. Läktarna kokade i vanlig ordning, spelarna på planen likaså. Här är Forum 1891:s spaningar från matchen.

Ödesmättat på förhand
Trots en väldigt lång svit av obesegrade matcher har Djurgården inte lyckats behålla den serieledning man hade under en kortare period. Dessutom har antagonisterna AIK och, främst, Hammarby börjat närma sig bakifrån. Inför dagens match skiljde det sig fyra poäng mellan Djurgården på andra plats, och Hammarby på tredje. Dagens derby markerar dessutom den definitiva starten på en mycket krävande period framöver där flera topplag, faktiska eller förväntade, står för motstånden. Djurgården ska spela mot Molde, Gent (x2), ett pånyttfött IFK Göteborg, Häcken, Malmö och AIK inom loppet av 39 dagar. För Hammarbys del väntar ett betydligt enklare, såväl som ett mindre matchtätt, spelschema under samma period. På grund av detta har många menat att detta bortaderby är säsongens viktigaste match, även om man får tillstå att den står i konkurrens mot många andra. Anledningen till det är att just Hammarby har målats ut som den stora guldkandidaten jämte DIF och Häcken, och att man därför från Djurgårdens sida inte har råd att tappa poäng mot dem.

Just på den punkten svarade Djurgården upp väl, då det viktigaste var att inte förlora och tappa mark i guldstriden. Hammarbys form fortsätter att svikta och högst sannolikt är det Djurgården som ikväll beger sig hemåt med bäst känsla i magen. Hammarby borde sannolikt ha gjort mål under matchens gång, trots att DIF spelade fint försvarsmässigt. Djurgården får å sin sida jobba lite mer på målproduktionen sett till de senaste matcherna. Man ska dock inte glömma att Joel Asoro spelade centralt för första gången på länge, och att både Victor Edvardsen och Gustav Wikheim saknades. Hammarby var dessutom det lag med minst antal insläppta mål för bara två omgångar sedan. Även om Peking klarade av att göra fyra mål mot dem sist förändrar inte det faktumet att Marti Cifuentes har lyckats organisera Bajens försvar på ett imponerande sätt. Det är alltså inte i den här matchen som Djurgården behöver gräma sig som mest över missade, eller för den delen uteblivna, lägen.

Ovanlig uddlöshet i Djurgården
Matchens första halvlek inleddes med en chansmässig dominans av Hammarby, även om Djurgården klarade av att hålla bollen fint mellan försvars- och mittfältsspelare. Allt eftersom matchen utspelade sig klev Djurgården fram mer och mer, däremot utan att skapa några riktigt heta chanser. Temperaturen på planen, och på läktarna för den delen, steg gradvis under halvlekens gång. Tacklingarna tycktes hårdna, efterslängarna blev mer frekventa och vid flera tillfällen var det rejält upprört på planen - helt i enlighet med vad vi fått lära oss av derbyn historiskt. Som brukligt svarade Djurgården anno 2022 upp väl mot allt som lagets motståndare satte emot dem i fysisk väg, men i ärlighetens namn fick man vara nöjda med att gå till halvtid med 0-0 i ryggen.

Djurgården såg till synes till att samla sig på ett mycket fint sätt under halvtidspausen. Visserligen var Bajen klart bättre på att ta sig till farliga målchanser än DIF, som var förvånansvärt uddlöst matchen igenom. Desto längre i matchen man kom, desto mer tycktes Djurgården ta över. Gång efter gång var det å andra sidan Bajen som tog sig till fler och bättre lägen. I den 86:e minuten slog Jeppe Andersen in matchens enda mål, som däremot dömdes offside. Därefter hade Asoro chansen att spela inbytte Emmanuel Banda fri när de båda kom i ett två-mot-ett-läge, varpå den tidigare nämnda slog bollen på den enda försvarare som fanns i hans väg. Just den situationen var klart tydligare än de andra, men får ändå ses som talande i en match där kommentatorerna inte mindes ett enda skott mot Hammarbys mål (vilket inte stämde, även om Bandas skott några meter från halva plan knappast skrämde någon).

Hårda smällar och tillåtande domslut
Magnus Eriksson tog lite längre tid än vanligt att börja synas, men framåt slutet av den första halvleken steg han återigen fram som den ledare han är. Eriksson var som brukligt mycket bra på att vaska fram frisparkar och röra upp känslor hos motståndarna. Han föll i rätt lägen, stod upp för Asoro när han knuffades till marken av Andersen, och dirigerade såväl anfalls- som försvarsspel. Samme Asoro var knappast i sitt bästa slag idag, men visade ändå enorm kämparglöd och en vilja att gå in hårt i de situationer han försattes i. Ett exempel på detta var då han försökte nå bollen före Hammarbys målvakt Oliver Dovin, vilket han förvisso misslyckades med. Asoro kom in i duellen regelrätt, men i hög fart, och tog smällen från Dovin med bravur, samtidigt som den unge målvakten tyvärr (knäskador är alltid tråkiga att se) utgick med till synes stora smärtor. Även resterande delar av laget svarade upp väl i duellerna. Till och med unga Amadou Doumbouya lyckades röra om känslor i Bajen-lägret med en eftersläng mot Veton Berisha alldeles innan han byttes ut.

Utan att gå in på Mohammed Al-Hakims historiska insatser, vilka lett honom till att så sent som i veckan få chansen att döma ute i Europa, får man erkänna att han inte gick bort sig nämnvärt under derbyts gång. De gula korten lös med sin frånvaro, endast Edvin Kurtulus fick syna ostskivan under derbyt - efter en tydlig neddragning på Elias Andersson i den 31:a minuten. Därtill var Al-Hakim enormt tillåtande vad gäller snack på planen, tacklingar och inte minst situationer i straffområdena. Visst hade både en och två spelare nog kunnat varnas, från båda lagen, men för egen del uppskattar jag att derbyna får leva sitt egna liv - utan att påverka resten av tabellen mer än nödvändigt.

Slitna ben, eller starka pannben
Som tidigare nämnt har det inför derbyt, samt under de senaste månaderna, diskuterats friskt hur Djurgården skulle hantera det tighta spelschemat då man kombinerar Conference League med Allsvenskan. Svaren har kommit lite sporadiskt, och inte tydligt nog för att man skulle kunna urskilja om det bara rört sig om förväntat enkla bortamatcher eller trötta ben. Dessvärre fick vi idag se att de nämnda benen nog tagit mer stryk än man hoppats, även om det knappast är särskilt förvånande. Spelarnas inställning i Djurgården har redan redogjorts för i texten, den har heller ännu inte kunnat ifrågasättas över tid. Däremot kommer den sättas på prov framöver då spelschemat som sagt tätnar, och Djurgården måste hitta nya sätt att komma till lägen på kontinuerligt under matcherna.

Framöver väntar som bekant många högoktaniga möten inom en begränsad period, och under resten av säsongen kommer energinivån knappast förbättras av samma anledning. Här ska nämnas återigen hur årets upplaga av Djurgården verkligen tagit tag i den tidigare så svaga derbymentaliteten. Visst, det var värre för några år sedan och denna förbättring har inte skett över en natt, men under de senaste två matcherna mot Hammarby har det funnits en helt annat självklarhet runt Djurgården än vad man tidigare sett. Lägg därtill det sätt som man spelade sig till en gruppspelsplats i Conference League, då man under vägen dit inte vek sig en tum mot lag med långt mer erfarenhet av europeiska matcher. Denna inställning kommer förhoppningsvis kunna leda till få poängtapp i kommande matcher, dessutom gör det sannolikt att varje blårandig supporters klump i magen inför derbyn blir allt mindre. Framöver gäller det att bita ihop - guldstriden avgörs sannolikt av huruvida den nämnda inställningen lyckas trumfa slitaget i truppen.

Förutsättningarna framöver
I och med dagens resultat kan konstateras att Djurgården går upp i serieledning, men en match mindre spelad än Häcken på andra plats. Hammarby är dessutom fortsatt fyra poäng bakom Stockholms Stolthet, samtidigt som AIK kan minska poängavståndet till tre poäng och då även gå om just Hammarby. Av de lag med realistiska chanser till guldet återstår för Djurgårdens del att spela mot AIK och Häcken. Dessvärre lyckades man inte hänga av Hammarby i guldstriden idag, visserligen har man lite marginal ner men det gäller att inte tappa för många poäng - särskilt i de nämnda mötena. Vad gäller matcherna i Europa tycks Djurgården rotera i gruppspelet, även om bara en match mot det klart svagaste motståndet är avklarad. Detta tyder på att den allsvenska guldstriden är prio ett för tränarparet, men detta till trots återstår en lång väg att gå där DIF måste upp både en och två nivåer i offensiven inför avgörandet.

För andra allsvenska matchen på raken utgick Hjalmar Ekdal med lindat lår - något som helt klart får ses som oroande inför det kommande spelschemat. Jesper Löfgren har sedan förra säsongen varit en spelare som många av experter, såväl som supportrar, förväntats blomma ut ordentligt. Än så länge har vi inte sett den spelare som gjorde så bra ifrån sig i Mjällby. Med tanke på spelschemat, i kombination med hur bärande Ekdal, har varit är den senare en spelare som man inte har råd att tappa. I offensiven saknades både Wikheim och Edvardsen varpå Djurgården, för första gången i år, såg riktigt uddlösa ut i anfallsspelet. Visserligen var det inga dåliga spelare som startade, men Wikheims utveckling under sommaren och hösten har bidragit enormt till lagets framgångar. En långvarig skada på honom gör att Asoro är lagets enda riktiga hot i djupled från kanten, vilket såklart gör blåränderna sårbara när det ska roteras. Vad gäller Edvardsen gjordes det idag tydligt att Asoro passar bättre på en kant, och att lagets spelidé tar enorm skada utan tanken från västkusten längst fram. Märk väl att Edvardsen inte behöver spela varje minut, men han är unik i sitt slag för Djurgården. Utan honom blir det enormt mycket svårare för Kim och Tolle att ändra matchbilden, vilket manifesteras av att laget idag bara gjorde två byten.