Final i Guldskölden: Roberto Vacchi
Omröstningen i Guldskölden 2012 är inne i finalskedet. Nu presenterar vi finalisterna närmare.
Hej Roberto Vacchi. Du är finalist i Guldskölden kategorin årets sportkommentator. Klassisk sportfråga, hur känns det?
– Det är jättekul förstås. Jag menar det är trots allt via er. Så vitt jag vet bevakar ni inte cykel. Er kundgrupp är ju fotbollssupportrar och hockeyintresserade och med tanke på det så är det så klart helt fantastiskt. Jävligt roligt att bli uppmärksammad. Det var någon som sa häromdagen lite roligt att sånt här kan man ju inte göra något åt själv, att man inte kan påverka. Men så tänkte jag på det när jag var ute i morse och cyklade att man kan ju det. Det måste finnas en anledning till att man blir nominerad och det är att man gör ett så gott jobb man bara kan och hoppas att det uppmärksammas av folk.
Besökarna på SvenskaFans har röstat fram dig till finalen, hur tycker du själv det senaste året har varit för egen del? Några höjdpunkter?
– Jag tycker det har gått ganska bra. Jag har hållit på att kommentera sedan -93. Det är klart att det är lång tid och jag har känt hela tiden att man blir säkrare och säkrare förstås. Även om det är 20 år senare och att jag är 46 år, känner jag ändå att jag fortsätter att utvecklas och det är ju lite småviktigt. Att man känner att man kommer på nya saker att göra och säga, att man inte upprepar sig så mycket.
– Jag har till och med gått röst- och sånglektioner för att klara av att ha lite bättre tryck i rösten. Mitt jobb är ju tre gånger om året förknippat med tre veckors jobb då det är intensivt med många timmars kommentering varje dag. Jag har haft en tendens att bli hes mot slutet, och det är klart att det är ett bekymmer. Sista året har det gått mycket bättre.
– Slutet på Tour de France var ju något väldigt speciellt. Det hade det mesta egentligen, väldigt dramatiskt. Otroligt också att jag lyckades pricka in den som lyckades vinna, det händer inte så ofta, haha.
Hur jobbar du för att förbättra dig som sportjournalist?
– Jag försöker att lyssna av. Vi får ju en hel del feedback av våra tittare. Det är klart att då och då får man en liten vink att ”det här kanske man ska tänka på” och så där. Man får ju hjälp med det av tittarna. Sen genom att diskutera lite med kollegor och inte minst Anders Adamsson. Men jag tycker att vi har hittat rätt med hur vi ska göra och säga.
– Det är detsamma under årens lopp. Det viktiga är att hela tiden ha ett brinnande intresse, engagemang och passion för det. Att ha lusten att hela tiden jobba hårt gör kommenteringen intressant och då måste man vara väl förberedd. Det märker man ju ganska snabbt själv också. Har man slarvat med förberedelserna så känns det inte riktigt bra och det märks i kommenteringen. Att vara väl förberedd är A och O, det lyser igenom jävligt snabbt om man inte är det.
Många journalister jobbar hårt med att synas i sociala medier, tex genom att blogga och/eller twittra. Andra gör det inte. Vad är din strategi här?
– Jag använder Twitter och Facebook väldigt intensivt, och även min blogg speciellt under säsongen när det är de här tre veckors-loppen. Man märker att det byggs upp en förväntan och så där, då vill man leva med det under dagen. Kan man bjuda på lite nyheter eller tankar som dyker upp så märker man att det tas emot väldigt bra. Det är ett viktigt verktyg, sociala medier och bloggen.
– Facebook och twitter är väldigt snabba informationskanaler, som man kan gå ut med tillrop i. Det engagerar folk ännu mer och jag blir engagerad själv. Det är inte bara för att attrahera tittare utan även för ens egen skull att ”fasen nu hände det där”. Det engagerar ju och håller en annan sysselsatt. Man gör ett bättre jobb om man är på hela tiden och inte bara timmarna innan sändningen. Sen är det klart att samtidigt är förberedelser inför loppet viktiga. Man märker att cykelpubliken är otroligt engagerade. När de väl är intresserade så vill de ha allt, precis som en annan.
Till sist, ännu en klassisk fråga, vad önskar du dig mest just nu?
– Det var en jävla svår fråga. Jag tycker att jag har det så bra på något sätt. För egen del kan jag just nu inte önska mig mycket mer egentligen. Det jag önskar allra mest är att uppnå mina mål med alla insamlingar jag håller på med. Ett mål har jag redan uppnått. Vi satte upp ett mål att dra in 50 000 kronor till prostatacancerforskningen som vi har lyckats med. Nu vill jag uppnå målet med 100 000 kronor till en organisation här i Borlänge. Det är väl det, annars har jag det själv väldigt bra.
