Prolog
Det var 152 dagar sedan, men på söndag, på den 155:e dagen så är det äntligen dags igen. FK Karlskrona sparkar igång fotbollssäsongen 2018.
Det har hänt mycket i laget som är FK Karlskronas seniortrupp sedan man senast spelade sin sista seriematch år 2017.
Lagets mittfältsmotor försvann till de där andra i väst, precis som högerbacken. Till och med en av stauns söner valde gult framför orange.
In kom istället några nya, några unga, och tillbaka kom några som återigen vill dra på sig den orangea matchdressen.
Några dagar innan seriepremiären så spelar allt det där dock en väldigt liten roll, det viktiga är att det återigen blir fotboll i Division 1 i år igen i Karlskrona. Att det återigen springer in ett lag på de gröna mattorna för att representera alla förväntningar och förhoppningar som vår lilla kuststad håller. De är visserligen få till antalet, de där förhoppningarna, men de är stora och högtsvävande för att vara en stad som aldrig riktigt haft fotboll som sitt signum.
Det är dock något som börjat hända. Det är lite fler som gillar inlägg på Facebook, de är lite fler "heja FKK" i kommentarsfälten, det är till och med lite fler säsongskort sålda än tidigare år. Kanske är det att man sedan 2013 nästan alltid har vunnit sina hemmamatcher? Kanske är det för att man faktiskt vill se helt okej fotboll spelas i staden där man bor? Kanske så är det den lokala anknytningen som väldigt många i spelartruppen har? Det skulle kunna vara precis allt det ovanstående, och säkert ännu fler anledningar till dem, oavsett vad så finns det en stark optimism kring fotbollen i staun, och dess orangea representationslag FK Karlskrona.
Jag kan inte minnas att jag har haft en sån härlig känsla i magen inför en seriestart någonsin. Den är inte segerviss, långt ifrån, det är snarare en varm bubblande känsla, att vad som än händer under säsongen så kommer jag känna en enorm glädje utav årets säsong. Säkerligen även ångest, sorg och besvikelse, men framförallt stolthet. Stolthet över den klubben som FK Karlskrona har blivit under de 6 åren som den existerat. Hur man lyckades att till stor del ena en stad, två föreningar och otroligt många röster ifrån olika håll. Det är såklart en lång bit kvar, men magkänslan som jag har, den säger att VI är på god väg.
Så nu på söndag, när visselpipan ljuder, så ska jag försöka att bara njuta, njuta över att få se mitt FK Karlskrona igen. Att se grabbarna från Jämjö, Fridlevstad, Hässlegården, Karlshamn, lilla Hulta i Ronneby och allt vad det kan tänkas vara. Mitt FK Karlskrona som idag inte bara huserar bonnpojkar, utan även före detta ungdomslandslagsspelare, SM-guldvinnare och spelare fostrade i Eredivisie-klubbar. Vi har kommit långt, men är långt ifrån klara. Det spelar ingen roll om det är på Åvallen, Krisitandstads football-plan, eller om det är på vårt kära Västra Mark, ni kommer att få se ett lag som ALLTID har gjort mig stolt som supporter, stolt att det här laget representerar min hemstad Karlskrona.
På söndag börjar det igen.
Jag hoppas vi syns den kommande säsongen.
Kämpa på FKK...Ja, Karlskrona till toppen ska nå...
