DIF-bloggen: Besvikelsen efter derbyt
De här derbyförlusterna vi har drabbats av i år har svidit mer än vanligt. Eftersom vi har en blogg tänker jag ge mig på att försöka förklara för mig själv varför spelarna inte blir lika besvikna som mig. Kanske är det någon som känner igen sig.
Jävla jävla jävla skit! Det har gått ett dygn och jag är fortfarande arg. Jag är arg på Pelle, på Bosse, men framförallt på spelarna. De viker ner sig igen i ett derby. De säger att de blir mer besvikna än oss supportrar men det blir dem inte, de blir inte mer besviken än mig. Det vet jag för våra spelare är just spelare i Djurgården, de är inte Djurgårdare! Jag förstår att man inte bara kan värva Djurgårdare men man kan väl i alla fall försöka eller nått. Nog för Bosse har gjort ett gäng riktigt bra värvningar men jag saknar spelare med hjärta och inställning, det får han ta på sig. Sedan Pelle, han är en bra tränare, han är bra på att utveckla unga spelare men nej han är inte den ledare som vi behöver för att vinna de viktiga matcherna, det finns det statstik på. Det är nog dags för Djurgården och Pelle att skiljas åt efter säsongen.
Nu har vi avverkat två av tre. Som jag tidigare skrev så tror jag inte spelarna blir lika besvikan som oss supportrar. Anledningen till att jag inte tror det är för att de inte vet hur det är att vara Djurgårdare.
Jag ska berätta min historia som Djurgårdare och jag lovar att inte en spelare kommer känna igen sig i min historia.
Jag är inte från Stockholm, jag är från Motala en liten stad drygt 4 mil väster om Linköping, vissa tycker säkert att det diskvalificerar mig som Djurgårdare men det skiter jag i.
När jag var fyra år såg jag DIF lira hockey mot Färjestad borta i sina vita bortatröjor, de vann med 2-5. Året var 1996 och vi hade precis flyttat till huset och det här är kanske mitt tidigaste minne. Efter det var det kört -jag var DIF. Jag var fast hos Djurgårdsfamiljen, den bästa familjen.
Redan när jag var liten tvingade jag min far och mor att åka till Stadion eller Globen för att se DIF lira. Sedan kom det tidiga 2000-talet och den period som präglat mig allra mest som Djurgådare. Jag var tio år 2002 och trodde fortfarande att jag kunde bli proffs, men alla mina polare ville bli proffs i Arsenal, United, Juventus eller Ajax (Zlatan). Men inte jag, det enda jag ville var att lira i Djurgårn, min största idol någonsin är Kim Källström. För mig är han den störste någonsin. Tänk er ur en tioårings perspektiv, det har suttit i sedan dess. Jag firar alltid extra när Kim gör mål i landslaget. Min högsta önskan var att lira i DIF. Precis som tifot säger: "Vi har alltid drömt om att spela i blårandigt. Spela som i våra drömmar". Det låter kanske töntigt men jag känner verkligen så, jag vet att det finns personer som håller med mig.
Spelarna de känner inte alls så, de uppträder fegt och ryggradslöst och viker ner sig. Klart de bli besvikna men det är för de är idrottsmän, inte Djurgårdare. Hade de varit Djurgårdare hade de känt igen sig i min livshistoria. Jag har flyttat 25 mil bara för att komma närmre Djurgården. Vi har spelare som i grunden hejar på IFK Göteborg, aik, bajen och säkerligen en hel del andra lag. Det är därför de inte förstår vår smärta. Hade de gjort det hade de aldrig vikt ner sig. Jag köper att man torskar en del viktiga matcher (men fan inte fem år i rad!). Men det är sättet man torskar på som gör mig arg hade de bara agerat på ett sätt som varit värdigt DIF hade jag inte suttit ett dygn senare varit helt förstörd.
