Fortsatt övertygande, Halmia

   Under ISHs tre säsonger sedan återkomsten till division 2 har man spelat vacker fotboll och varit inblandade i toppstriden snarare än motsatsen vilket i sig naturligtvis föranleder ett gott betyg åt såväl spelare som ledning. Det naturliga borde egentligen ha varit en etableringsfas där en mittenplacering till att börja med vore en rimlig målsättning innan man jobbar sig uppåt. Men att gå runt och vara nöjd över topplaceringar och fint spel, riktigt så fungerar inte alltid det mänskliga psyket, utan snarare att mycket vill ha mer. Kanske jag som Halmian hade behövt en svettig lindansarsäsong 2009 för att få lite perspektiv på tillvaron? Inte vet jag, men så blev det inte, vilket jag trots allt är glad för. Lindaus debutsäsong resulterade i en serieseger av det mer övertygande slaget och mer optimistisk än på många år såg man fram emot säsongen 09. Som konstaterat, spelet såg bra ut och man höll hoppet om ytterligare en serieseger uppe både länge och väl. Samtidigt, innerst inne trodde man inte på det fullt ut, Ytterby ryckte tidigt och såg alldeles för starka ut. Säsongen efter var det samma visa och den här gången hette den alldeles för starka konkurrenten Varbergs BoIS. Förra säsongen var det återigen dags för repris med Utsikten. Gemensam nämnare för dessa tre säsonger har varit dels Halmias fina spel men tyvärr även en konkurrent som varit klassen bättre och inte ens 2010 kändes det särskilt nära, trots en andraplats.
 
   Nu är det emellertid nya tider. Året är 2012 och vi har IS Halmia i förarsätet som kör så det ryker. Utan att ha någon sadistisk ådra i mig så unnar jag samtliga spelare i och anhängare av Torn, Tvååker, Högaborg och övriga lag den känsla av lätt uppgivenhet som det måste vara att beskåda den till synes aldrig hackande rödvita lagmaskinens framfart. Och likt en överoptimistisk frikyrkopastor fortsätter jag att predika budskapet om den heliga treenigheten bestående av spelidén, tålamodet och kollektivet som hörnstenar i det oerhört solida Halmiabygge som nu härjar i division 2 södra Götaland. Halmia är för mig mer än något annat ett lag (eller team om man föredrar ett modeord), en lyckad mix av olika kompetenser och spelartyper som alla drar åt samma håll, i regi av en skicklig tränare och stab i övrigt.

 

   Jag vill inte strö salt i några Blekingska sår, men i min värld är det otvivelaktligen så att Sölvesborg är det lag som tillsammans med Klagshamn som inte räcker till i serien. Denna uppfattning finns det ingen anledning att revidera efter lördagens match. Rosengård, Olympic, Kvarnby eller Nike, oavsett vilka av dessa som sitter på Svarte-Petter (läs tiondeplatsen) när säsongen summeras så är jag relativt övertygad om att dom klarar sig kvar via kval. 

 

   Trots ett tidigt ledningsmål av Gulda så håller Sölvesborg spelet uppe väl och om man var färgblind så hade man haft svårt att urtyda vilka som egentligen var serieledare respektive nästjumbo. Som befarat var Rosengårdsmatchen en indikation på vad som komma skall, blekingarna checkade hårt och högt och störde därmed vårt vanligtvis skönspelande Halmia under första halvlek. Halmia har förvisso ytterligare ett friläge samt en frispark som var nära att resultera, men hemmalagets två ramträffar innebär att de rödvita trots allt bör vara nöjda med halvtidsresultatet.

 

   I andra halvlek bevisar emellertid Halmia vem det är som regerar i serien och hemmalaget får allt jobbigare att stå emot. Genberg skickar efter 55 minuter in 2-0 på straff och saken är klar. Halmia kontrollerar nu liksom senast i motsvarande läge mot Rosengård matchen fullständigt. Det heter att motivation slår klass, men så var det inte denna lördag. Sölvesborg var minst lika motiverade som bortalaget, men man räckte helt enkelt inte till mot bättre motstånd.

 

   Liksom senast så förtjänar den alltid slitande Taube överbetyg, liksom Gulda. Att denne inte fick plats i HBKs A-trupp är för mig att fullständigt mysterium, men som Halmian är jag naturligtvis inte desto mindre tacksam över detta faktum. Myt eller inte, men av en bekant och tillika initierad HBK-supporter fick jag informationen att hans favoritklubb fått Mohamed Bangura presenterad för sig av Värnamo, men konstaterat att denne inte höll Allsvensk klass. Och då menar jag alltså presenterad, inte så att HBK ens behövde åka dom knappa 10 milen för att kolla upp honom, utan Värnamo tog honom till Halmstad för provträning. Jag kan inte bedöma sanningshalten i informationen fullt ut men med tanke på att man missat Thern, Hult och Hiljemark med flera, samtliga fostrade i vad som var klassiska HBK-jaktmarker under Stig Nilssons tid, så varför skulle man inte kunna missa Per Gulda?

 

   Förutom Gulda och Taube så förtjänar även Boman och Käck överbetyg. Om det var offensiven som dominerade första halvan av säsongen så tycks det nu snarare vara defensiven. Härnäst väntar Olympic hemma, ett lag som inte bör underskattas och idag lyckades med den smått sensationella bedriften att i femte matchen av tretton tappa poäng på övertid. I övrigt gick resultaten denna lördag Halmias väg, till exempel Torn-Rosengård och Högaborg-Eskilsminne som båda slutade 0-2. Förstnämnda är ingen skräll för oss som följer serien på nära håll, men framförallt är det inget vi behöver bry oss om i någon nämnvärd utsträckning.

 

   Detta är som sagt 2012 och där kör Halmia sitt eget race. Hur andra matcher slutar är av mindre betydelse. Detta ser fortsatt stabilt ut, Halmia.