Fotbollsminnen: ”Från den röda sidan dånar jublet emot oss”
”Men vänta, domaren blåser inte av, va fan…”. Champions League är över oss. Ännu en gång utan svenskt deltagande. Mikael Frohm minns när Malmö FF spelade final 1979. Hans berättelse ingår i ett samarbete mellan SvenskaFans och Svenskt Demenscentrum, för att hjälpa demensdrabbade fotbollsfans.
”Den ljusblåfärgade Olympialäktaren doftar av Löwenbrau, förväntan och currywurst när vi kliver in. Ur högtalaranläggningen strömmar Boney M:s senaste hit, ”Rivers Of Babylon”. Vi sitter tillsammans med en massa andra MFF-supporters i höjd med ena straffområdet. Många har tagit sig hit med det specialchartrade tåget från Malmö. Alla har något ljusblått på sig och vita och ljusblåa flaggor vajar på läktaren. Sammanlagt är vi 8 000 och 10 000 svenskar som kommit för att se svensk klubblagsfotbolls största framgång – Europacupfinalen!
På andra sidan stadion hör och ser vi motståndarnas röda fanskara. De rör sig som en enda kropp där de viftar med sina Union Jacks och sjunger högt ”There is only one Gary Birtles”. Deras sång och flaggviftande imponerar – ändå känner vi oss inte slagna. Visserligen saknar vi Bosse Larsson, Krister Kristensson och Roy Andersson. Staffan Tapper ska dessutom ha fått någon smäll på träningen, men vi ska spela om det och vi ska ge dem en match.
Vi har hört rykten om att det även är oroligt hos Nottingham Forest. Den lille skotten Archie Gemill sitter på bänken. Vad betyder det? Är han skadad eller…? Hur som helst är det skönt för småpågarna Kinnvall och Prytz att slippa honom. Gemills insats under Argentina-VM är i färskt minne. Med sin kämpaglöd och två mål i matchen mot Holland lyckades han nästan ensam ta Skottland vidare från gruppspelet.
Ja, Archie Gemill är en levande legend och håller man en frisk Gemill på bänken är man antingen fotbollsanalfabet, tokig eller Brian Clough…
Inmarschen är mäktig. Först kommer de tre domarna, sen kommer Nottingham och MFF, sida vid sida. Rött och ljusblått. Jublet på läktarna stiger, det är knappt man hör speakern och presentationen av lagen.
Kapten Staffan Tapper leder di ”blåe”. Strax bakom honom följer den väldige Möller och resten av startelvan. Sist kommer de overallklädda reserverna, Balja, Åkesson, Clas Malmberg och den lille måltjuven Tommy Andersson med Eurocs logga på ryggen. Malmöföretaget har byggt sina framgångar på cement och precis som MFFs försvar vilar de på en solid grund av skånsk betong.
Det står en doft av hårt arbete kring MFFs laguppställning. De är vanliga svenska knegare - målare, grafiker, rörläggare - och studenter, mot välbetalda engelska proffs. Det känns stort.
Det är även Nottinghams första Europacupfinal. På bara några år har Brian Clough förvandlat Forest från en medioker klubb i skuggan till en av Europas bästa. Från Tipsextra känner vi igen målvakten Peter Shilton, tidigare nämnde Archie Gemill och Viv Anderson. Vem John Robertson och Trevor Francis är ska vi snart bli varse…
Nottingham har avsparken. Tore Cervin hoppar otåligt upp och ner just utanför mittcirkeln. Han är tänd och ivrig att komma igång. När Gary Birtles sätter bollen i spel rusar genast tre MFF:are mot bollhållaren och hans medspelare för att pressa till misstag. En av dem är Trevor Francis – ”The Million Pound Man”. Nottingham köpte honom så sent som i februari från Birmingham. Ingen transfer hade dittills varit dyrare i brittisk fotboll. Att spränga enmiljonersvallen var något oerhört och managern Brian Clough tvekade i det längsta.
Egentligen betalade Clough bara 999 999 pund för Francis: ”Annars kan det stiga honom åt huvudet”, menade den koleriske managern, som med skatter och andra avgifter ändå fick se transfern passera miljonstrecket.
MFF har å sin sida inför säsongen förstärkt med den tunge centertanken Sanny Åslund från AIK. Han var dock skadad redan när han köptes och blir aldrig spelklar till Europacupfinalen. Vad han kostade? Inte lika mycket som Trevor Francis i alla fall…
Bollinnehavet skiftar inledningsvis mellan lagen, men det skapas nästan inga målchanser. Det är två lag som specialiserat sig på att minimera misstagen. Men efter några minuter kommer den. Som från ingenstans dyker den upp - chansen med stort C.
Från egen planhalva slår Magnus Andersson en lång boll mot Nottinghamförsvaret som nickas bakåt av Burns mot målvakten Peter Shilton. Hempassningen är för kort och vår ene tonåring, Jan-Olov Kinnvall, kastar sig in i straffområdet och når bollen före Shilton. För ett ögonblick blir det alldeles tyst på stadion, alla håller andan – både röda och blå. Men Shilton har insett faran och stannar i sin utrusning, som om han anar vad Kinnvall ska göra.
Den gänglige pågen har nu – precis som mot Monaco några månader tidigare - alla chanser att bli hjälte. Kinnvall duttar till bollen i ett försök att lobba, men den blir för lös och Shilton plockar ner den utan besvär. Ett besviket sus undslipper Malmöfansen…
Plötsligt dyker det upp en chans för Nottingham. Robertson lägger en stickare mellan Kent Jönsson och Magnus Andersson. Gary Birtles sliter sig loss men Jönsson jagar efter och får Birtles lite ur vinkel, samtidigt går Möller ut och möter och tvingar Nottingham-anfallaren att lobba. Bollen går i en båge över Jätte-Möller och sänker sig sakta mot målet men hamnar till slut uppe på nättaket. Jag hör mig själv sucka av lättnad.
MFF fortsätter att hålla spelet uppe. Nottingham kommer ingenstans och stämningen runt omkring mig stiger. Någonstans ifrån hör vi ett välbekant ljud. Det låter som La Cucaracha, eller är det bara inbillning? Det känns som om vi är oövervinnliga.
Möller och försvaret har startat övertygande. Jag får en känsla av att det kommer att ordna sig. Bara Tommy och Tore kan komma loss. Plötsligt får Tapper bollen på högerkanten. Han springer förbi sin bevakare och får in ett perfekt inlägg mot Tore Cervin vid straffområdet, men de större Nottingham-försvararna nickar bort. Dock inte bättre än att bollen nu når Kinnvall som åter försöker hitta Cervin som den här gången spelar tillbaka till Puskas som drar på med vänstern från 30 meter. Där vi sitter ser det ut som om bollen stryker Shiltons ribba. Ett bra försök…
Efter en dryg halvtimme börjar Tapper halta. Puskas stämpling på gårdagens träning börjar göra sig påmind. Vår kapten har fått flera smärtstillande sprutor före matchen, men de hjälper inte längre. Det är bara för den gänglige hjälten att lämna över till Claes Malmberg.
Där försvinner lagets fjärde stöttepelare och Europacupäventyret börjar mer och mer likna historien om de tio små negerpojkarna. Som en veckogammal heliumballong med pyspunka går luften sakta ur det ljusblå kollektivet. Även vi supporters börjar misströsta. Nu är Puskas ensam gamling kvar på mittfältet med två 19-åringar och en lojal vattenbärare.
Och det dröjer bara några minuter innan det hettar till hos Möller. Erlandsson missar en rensning på mittfältet och Gary Birtles vinner bollen och får fram den till Tony Woodcock som springer sig fri, rakt emot målet. Återigen visar Jätte-Möller sin klass när han med dödsförakt kastar sig och snor bollen mitt framför fötterna på den farlige brittiske anfallaren. Matchen lever fortfarande…
Folk på läktaren börjar röra på sig. Här och var gapar stolar tomma. Ölen gör sig påmind och man vill slippa köerna på toaletten. Jag sneglar mot klockan, strax paus. Ska bli skönt att få pusta ut lite, hämta nya krafter. Kroppen behöver också sträckas ut efter en halvlek som varit spännande. Tick! Där passerar matchuret 45 minuter.
Men vänta, domaren blåser inte av, va fan… Nere på plan får Nottinghams vänsterytter, John Robertson, i samma stund bollen. Han sprintar förbi Roland Andersson och Claes Malmberg och är nästan ända nere vid kortlinjen när han får till ett inlägg.
Birtles, Woodcock och Bowyer rusar samtidigt in i straffområdet för att möta bollen. MFF-försvaret följer efter. De är fullt koncentrerade på området mellan bollen och den röda trion inne i straffområdet. Bollen går i en skruvad båge över alla mot bakre stolpen. Där har Trevor Francis sedan länge sett möjligheten. Han sprintar fram snett bakifrån men bollen är på väg att gå förbi honom. Den är också lite låg så Francis måste kasta sig för att nå fram. Han träffar med huvudet underifrån så att bollen far upp i nättaket. Möller är helt chanslös.
Visst är det övertid? Kanske blåste domaren bara av för halvtid och inte för mål? Jag tittar mot klockan och på folket runt omkring mig. Men jag hittar inget i deras ansikten som kan ge mig hopp. Jag ser bara tomhet.
Från den röda sidan dånar jublet emot oss och några börjar sjunga ”There Is Only One Trevor Francis”…
Andra halvlek blir ett enda långt lidande. Vi försöker hålla modet uppe. Men det går inte så bra. De blåvita flaggorna vajar inte lika trotsigt längre och det är glesare mellan hejaramsorna. Ja, till och med ölstanken har avtagit. Det ser mörkt ut. Det finns inget på Olympiastadions gröna matta som tyder på att MFF ska lyckas vända underläget.
Istället är det Nottingham som för matchen. De kan till och med kosta på sig att sätta ett skott i stolpen. De blå pågarna springer mest och pressar och jagar och försöker täcka ytor. Själv sitter jag mest och drömmer om att Roy Andersson, som genom ett under, ska kliva in och förvalta någon av de frisparkar vi får i hyfsat bra lägen. Jag söker tröst hos Jack. Han är lika nedslagen men tillsammans erinrar vi oss bragdmatchen mot Wisla Krakow. Med en halvtimme kvar var vi utslagna, drygt 20 minuter senare hade allt vänt och vi var i semifinal.
Men Nottingham Forest är inte Wisla Krakow. Med en kvart kvar får visserligen Claes Malmberg fram en fin passning till Cervin som lurpassat vid Nottinghams straffområde. Cervin är rättvänd och behöver bara ta några snabba steg fram så är han helt ren med Shilton, men högerbacken Viv Anderson har sett faran och slänger fram ett av sina långa ben och avstyr farligheten. ”Not even close” hörs det unisont från de röda på andra sidan. De har redan börjat fira…
När domare Linemayer blåser av känns det som att kampen har varit över sedan länge. De flesta av oss stannar ändå kvar på läktaren för att följa prisutdelningen. Det blir också en stund att reflektera över vad som egentligen hänt. Systematiskt går vi igenom matchens olika sekvenser och svär över att Kinnvall inte kunde sätta sin chans. Vi är övertygade om att det då hade blivit en annan match.
Vi ser hur Nottinghams spelare går upp till hedersläktaren för att hämta sitt pris. Ett jättejubel hörs när lagkaptenen John McGovern höjer den stora bucklan i skyn. Nedanför står MFFarna och stirrar med tomma blickar. ”Så nära, men ändå så långt borta”, tycks de tänka. En stund senare är det deras tur att ta emot silverplaketterna.
På malmöläktaren försöker vi frambringa ett jubel när grabbarna stegar upp för trapporna, men jag tvivlar på att ljudet är kraftfullt nog att nå över och överrösta glädjevrålen på andra sidan. Vi får en ny chans att visa vår uppskattning när Möller & co springer över planen för att tacka oss för stödet. Vi svarar med kraftiga applåder och jag är så nära att jag ser rakt in i Robert Prytz tårfyllda ögon. Vi står där båda med krossade drömmar men ändå så stolta. För med oss har vi fått ett fantastiskt minne. Ett minne av en av de största sportsliga bedrifterna ett svenskt fotbollslag någonsin gjort…”
Mikael Frohm
-Detta är en redigerad version av en publicerad text, som återfinns i sin helhet här.
-DEL 1 i MFF-serien: När MFF mötte tre Maradona
-Vill du veta mer om - eller vara med i - projektet Fotbollsminnen och hjälpa demensdrabbade fans till DITT lag, läs mer här.
