Fotbollsminnen: ”Sassa brassa mandelmassa, vad är det?”
”Domaren är svart och vit, liknar mest en fågelskit”. Magnus Johansson tar oss med på en resa tillbaka i tiden bland hejaramsor. Artikeln är den senaste i en serie som ingår i "Fotbollsminnen", ett projekt i samarbete mellan SvenskaFans.com och Svenskt Demenscentrum.
Sången sprider sig över Stadion när Malmö FF fortsätter att pumpa på ytterligare mål. Bakom bortalagets målvakt är ljudkulissen som allra högst:
”Till attack
kämpa på
för vår färg den himmelsblå
Hela vägen ska vi gå
och sedan SM-guldet nå”
Målet kommer så småningom och den stora publiken gör som de främst unga männen och kvinnorna på ståplats bakom ena målet: reser sig och jublar. Händer sträcks mot skyn, glada ansikten ler mot varandra och sången tar ny fart. Hinns det med ett tredje mål också?
Vi lämnar Malmö FF:s nya stadion och tar oss genom Pildammsparken in mot centrum. Vi lämnar också 2013 och reser 63 år tillbaka i tiden. Vi når Malmö Idrottsplats, under en värmande sol för det är söndagen den 7 maj och himlen är klarblå. Malmö FF möter Kalmar och det står 1-0 till hemmalaget efter första 45 minuterna.
Bakom ena målet ligger som vanligt ett gäng småpojkar. Några flickor syns inte till. Det är aldrig några småtjejer som ser MFF spela fotboll.
Pojkarna börjar bli lätt rastlösa, de är vana vid att deras älskade lag gör fler mål än så här. Och inte blir det bättre av att domaren knappt hinner blåsa igång andra halvlek förrän en Kalmar-spelare gör 1-1. En av pojkarna reser sig och slänger toppluvan, som han trots värmen bär, i backen. Han tycker sig ha sett en obstruktion på en av de himmelsblå spelarna och får snart med sig sina kamrater bakom målet i ramsan de tycker är så fyndig:
”Domaren är svart och vit
liknar mest en fågelskit”
De ropar den några gånger men snart är besvikelsen som bortblåst; MFF gör 2-1 nästan direkt på avspark efter Kalmars reducering. Pojkarna skriker av glädje, men deras känsloutrop dränks av jublet som kommer från läktarna. Det är knappt 20 000 åskådare på plats och nästan bara män. De lyfter unisont på sina hattar och viftar med dem.
På innerplanen vandrar en man i 40-årsåldern, en gubbe i pojkarnas ögon, runt med en megafon. Han är inte med på alla matcher, men den här dagen gör han sitt jobb. Han får publiken, som har fått upp ångan efter Malmös ledningsmål, att ropa:
”Heja Malmö friskt humör
det är det som susen gör
Malmö-Malmö-Malmö".
För att få lite variation, lagom till att Stellan Nilsson gör 3-1 på straff, får han den stora publiken att skalla:
”Sassa brassa mandelmassa
vi vill höra nätet rassla”
Pojken som tidigare slängde sin toppluva i marken är nu gladare. 3-1 är ett bra resultat, och spelet visar att det kan komma fler mål. Han tittar upp mot den ena långsidan där många män bär långa rockar trots vårvärmen. Han har svårt att förstå tjusningen med att stå på läktaren, det här ju här som närheten till spelet verkligen uppstår. Det är ju här som kompisarna finns. Tillsammans med sin far har han förstås stått där, men det var på den tiden han var en barnunge. I år ska han fylla 11 och är i egna ögon snart en vuxen man.
Det finns emellertid en sak som drar ner humöret. Inte mycket, för MFF leder och allt är således som det ska vara, men det är den där förfärliga ramsan som mannen med megafonen fått publiken att ropa ett tag nu: Sassa brassa mandelmassa, vad är det? Hör det hemma på en fotbollsplan?
Han höjer rösten och får med sig sina kamrater och tillsammans gapar de med så mycket kraft deras unga lungor kan förmå:
”Heja blåa-vita laget
ni får inte tappa taget"
Till deras förvåning stämmer snart männen, och de fåtaliga kvinnorna, på läktarplats in. Som om MFF gjort ett mål slänger pojken sin toppluva upp i luften. Han vet det inte än, men i en framtid ska hans roll som den som drar igång andra kallas för capo. Eller hejaklacklsledare för att tala svenska. Men som sagt, om detta vet han inte ännu. Sånger dröjer också många år innan de börjar användas.
Pojken, med blont rufsigt hår, har fått blodad tand och gör ett nytt försök i slutet av matchen. Han berättar för sina kompisar vilken ramsa som nu ska få läktarpubliken att gå igång. Han behöver inte viska för mannen med megafonen har åter en gång tagit upp mandelmassa-ramsan. Detta måste stoppas, säger pojken. De andra pojkarna nickar, den här är kul:
”Heja grabbar friskt humör
tröjan hänger utanför"
Innan de hinner få riktig fart på den gör MFF mål på nytt. Pojkarna ställer sig upp och kastar åter upp sina skolmössor och toppluvor i luften. Om första halvlek var småtråkig så har den andra varit desto bättre. De stämmer in i kören som ropar:
”Ettan kom
tvåan kom
trean kom
fyran kom
femman kommer så småningom."
Malmö är ett offensivt lag. Man vill inte bara vinna, man vill inte bara vinna snyggt, man vill också vinna stort. Så efter 4-1 i den 88 minuten går laget omedelbart till anfall igen.
Publiken är vild, männen viftar med hattarna, några kastar dem upp i luften med fåfäng förhoppning om att få dem tillbaka, de fåtaliga kvinnorna som följt med sina makar dras med i sinnesstämningen och tar små danssteg på platsen där de står. Alla ropar de ”ettan kom, tvåan kom, trean kom, fyran kom…” men de hinner inte säga ordet femman förrän det femte och matchens sista mål görs.
Publiken har blivit bönhörd. Publiken är lycklig.
Strax därpå blåser domaren av matchen, och så sakteliga lämnar folk rusigt Malmö IP. Cigarröken hänger tät ovan deras huvuden. Matchen igenom har det rökts. De fåtaliga kvinnorna håller sina män i armkrok. Några av dem har bråttom hem för att förbereda kvällens supé; de vet att nu vill många av makarna ha något extra gott att äta och dricka.
Pojkarna som legat bakom målet ser redan fram emot nästa hemmamatch, som ligger två veckor bort. Då väntar den stora antagonisten IFK Norrköping. Det är inte bara kampen om SM-guldet som går vidare i den matchen, det är nästan lika viktigt att inte förlora mot östgötarna.
Pojken med de blonda lockarna längtar efter fler mål, fler glädjeyttringar. Han tror nog att hans Malmö FF ska kunna vinna både snyggt och stort även där.
Utan att ha en aning om att han kommer att få rätt, MFF vinner två söndagar senare med 5-0, kommer han på att en ramsa blev bortglömd. Det är hans favorit, det finns något rebelliskt över orden. Han anar att hans far som kommit upp vid hans sida inte blir jättenöjd om han hör sonen ropa den, så han mumlar den för sig själv och tänker att till nästa match ska den ropas om och om igen:
"Ut med domar'n
och in med en hösäck"
***
Tack till Carlo Nilsson och Jon Nordström
Text av: Magnus Johansson
***
Här kan du läsa mer om "Fotbollsminnen", pilotprojektet i Malmö, och kanske anmäla ditt eget intresse för just ditt lag.
