Framgång är inget självändamål
Elitfotboll går naturligtvis ut på att vinna, men till vilket pris?
Expressen publicerade i dagarna ett mastodontreportage om Karlstads nya fotbollssatsning, frontad av Sven-Göran Eriksson som nu dock tyvärr trappat ner på grund av hälsoproblem. Artikeln redovisar några tidigare citat från Svennis där han menar att 51-procentsregeln gör att svensk klubbfotboll tappar i kvalitet, och han är exempelvis inte främmande för att företag ska kunna köpa upp lagnamn. Citaten är från 2019 men var nya för mig och väckte en del tankar och funderingar kring vilka värden inom fotbollen som egentligen är eftersträvansvärda. Det Svennis ger uttryck för är, om än tillspetsat gällande företagslagnamnen, en vanligt förekommande hållning i diskussionen kring svensk fotboll, en hållning där kvalitet och konkurrenskraft anses gå före allt.
Jag blir alltid lite ledsen och nedstämd av den typen av argumentation. Fotbollen går givetvis ut på att vinna och göra bra resultat, men den rymmer så mycket mer än enbart cynisk nyttomaximering. Idag har Allsvenskan över 20 ligor framför sig på Uefas ranking, men spelar det egentligen någon roll? Vissa tycker det men jag har svårt att hålla med om att framgång är ett självändamål, supporterskap bygger på andra, mjukare värden.
Det är inte bara i Karlstad framgång framför allt-diskussionen frodas, i Halmstad har vi vår egen, arenafrågan. Klubben själva och ganska många med dem vill med sportslig framgång som främsta argument riva en plats som huserat VM-matcher, där HBK vunnit fyra SM-guld och som har ett enormt stort emotionellt värde för väldigt många människor. Jag inser givetvis att man inte till hundra procent kan driva en fotbollsklubb på nostalgi, men bortsett från att en ny arena långt ifrån är någon garant för framgång tycker jag ändå att man från klubbhåll tar för lite hänsyn till de emotionella aspekterna av arenafrågan. Jag ska inte tråka ut den som mot förmodan orkat läsa mitt nonsens hela vägen hit genom att ytterligare återge tjugo års diskussion som dragits i långbänk. Mitt mål är egentligen inte heller att övertyga någon att byta åsikt, jag vill egentligen enbart resonera kring den nostalgi jag och många med mig känner kring Örjans Vall.
Ordet nostalgi tenderar att användas med en nedsättande ton och negativ laddning. Nostalgiker ses som bakåtsträvare och bromsklossar för utveckling, men vad vore fotbollen utan den typen av värden? Är inte hela premissen med att vara fotbollssupporter irrationell, ologisk och emotionell? Det är inte av rationella skäl folk utan att tveka spenderar tid och pengar för att se ett fotbollslag förlora för fjärde hemmamatchen i följd. Det finns heller någon stark intellektuell logik i att en gång, oftast inte särskilt välkalkylerat, välja ett fotbollslag och sedan hålla fast vid det till dess att klockorna klämtar. Att ägna sig åt supporterskap i de allra flesta former går emot det en stor del av samhället ser som logiskt och rationellt, och det är fint, det måste få vara så. Den formen av irrationella och till synes ologiska val och känslor behöver få ta plats om inte tillvaron ska bli oerhört trist, meningslös och färglös. Jag vet egentligen inte vart jag vill komma, mer än att det här är ett litet försvarstal till alla oss nostalgiker, till oss som inte främst ser på fotboll för att mäta framgång.
Det finns värden Allsvenskan skulle tappa genom att göra precis allt som krävs för att öka i konkurrenskraft gentemot ligorna i Serbien, Danmark och Bulgarien i striden om plats femton på UEFA:s ranking. Det finns inte minst viktiga HBK-värden som riskerar gå förlorade om man stirrar sig allt för blind på en kamp om att vart tredje år slå lag som Kalmar på fingrarna. Är det värt det? Jag tycker verkligen inte det.
