"Framtidens ÄFF" - del 3.
Han är inte ens myndig men bär på en händelserik historia. Han kom till ÄFF av en slump och har redan fått chansen att skrika på A-lagsspelarna. Disciplinen är hög och målen är klara – samtidigt som insikten sprudlar. - Hellre spel i ÄFF än bänken i Liverpool. Kom närmare Anton Larsson – en blivande landslagsmålvakt.
Jag kliver in på ett av Ängelholms mest besökta fik och ser mig direkt om efter två dugliga platser. Känslan i kroppen är förvånansvärt lugn och harmonisk, trots att morgonen startade med en försenad uppstigning och ett snabbt hopkok havregrynsgröt. Jag går förbi kassan och ser en helt ledig bänkrad med bord, stolar och någon modern träsoffvariant med mjuk mundering som sittunderlag. Snart kommer Anton Larsson, målvaktstalangen, och jag bara längtar. För första gången har jag mina frågor memorerade i huvudet istället för nedskrivna på papper, känslan för att detta ska bli en öppenhjärtig intervju i naturlig samtalsanda har växt sig stor inom mig på sistone.
Östra Ljungby är en tätort tillhörande Klippan kommuns norraste del. Sångerskan och tillika Roxette-stjärnan Marie Fredriksson kommer från ”Östra”. Det gör också Anton Larsson – målvaktstalangen som hamnade i ÄFF av en slump.
- Jag skulle söka praktikplats i skolan, på den vägen var det.
Men – som vanligt – vi kör från början…
Den 9 mars 1995 föddes en kille i den lilla byn Kvidinge. Något år senare blev ett annat litet samhälle ny hemort.
- Jag har Östra Ljungby IF att tacka för mycket, säger Anton Larsson.
Den lilla och inte alltför kända fotbollsföreningen fick tidigt besök av ynglingen som numera konkurrerar om en plats mellan Ängelholms FF:s stolpar. Vi kommer in på hans styrkor som målvakt och reflekterar samtidigt tillbaka till tiden i ”Östra”, då hans förmåga att kunna utmärka sina utsparkar som ”flacka” och ”slicade” kommer på tal:
- Vi hade en kille i ”Östra” som heter Alex Bengtsson, han är nog den snabbaste jag någonsin sett, han var riktigt snabb alltså! Vi två hade i varje fall en grej – när jag fick bollen slog jag en lång flack till honom i anfallet. Det blev hur många mål som helst av det!
Det är med andra ord en av de främsta anledningarna till varför vi kan beskåda dessa underbart fina – och effektiva – utsparkar hos en av ÄFF: främsta målvaktstalanger.
Faktum är att ÄFF fick upp ögonen för honom av en slump.
- Vi skulle skaffa praktikplats i skolan och eftersom jag var klasskompis med Roar Hansens (före detta ÄFF-tränare, red. anm) son så frågade jag Roar om jag fick praktisera hos ÄFF.
På den vägen var det och som följd fick Anton visa sina färdigheter en gång i veckan på provträningar.
- Jag kände att jag hade chansen och att jag skulle ta den. Någon gång ska man ju ta steget, och ÄFF är större än ÖIF. Jag är tacksam för tiden i ”Östra” och de har gjort mig mycket till den jag är.
Sedermera följde han även med ÄFF:s P95-lag på en cup i Kalmar.
- Simon (Simon Wendel, målvakt som numera spelar i Vejby IF, red. anm) och jag fick väl stå ungefär varannan match.
"Jag har lyckats hitta någon slags drivkraft".
Istället för att fortsätta på resan framåt i tiden backar vi bandet en aning. Ett band om hur det startade – målvaktsskapet och favoritlagseuforin.
- När min pappa kom hem från jobbet väntade jag på gården, som vi då bodde på, och vi spelade fotboll tillsammans. Det var nog så det började, det blev lätt så att han sköt och jag räddade.
Antons pappa lever inte längre – han dog i sviterna av cancer.
- Det var tungt till en början, men jag har lyckats hitta någon slags drivkraft, berättar Anton med samma naturliga tonläge som alltid.
- Det var också från honom som jag började hålla på Liverpool.
Något vi sannerligen ska vara lyckliga över – en av världens mest moderna målvakter, Pepé Reina, spelar i den anrika klubben.
- Jag väljer ofta fotbollsmatcher efter målvakter - Hugo Lloris, Casillas, Hart, Neuer. Alla de bästa!
Liverpool följer han dock självklart slaviskt även om de har en fullgod målvakt eller ej:
- Jag tror det var efter en bortamatch mot Elfsborg förra säsongen – jag och Victor (Victor Viebke, spelare i Ängelholms FF:s U17-lag, red. anm) lyssnade på musik hela hemresan samtidigt som Liverpool mötte Sunderland i Premier League-premiären. Jag ville inte veta resultatet, jag hade bandat matchen där hemma.
Vi kommer in på hans pappa igen och Anton berättar att han aldrig har träffat sin biologiska far:
- Min pappa, han jag kallade för pappa, var han som dog. Han var med sedan jag föddes och såg alltid mina fotbollsmatcher – så han har alltid varit min riktiga pappa liksom.
I denna stund får jag en märklig men fullt naturlig känsla som omsveper hela min kropp – jag tror jag har gåshud eller något liknande. Jag sitter mittemot en kille som förlorat sin pappa och aldrig har träffat sin biologiska fader, men det märks inte en gnutta. Någon martyr är det inte tal om samtidigt som ”under-mattan-fasoner” inte verkar existera. Jag frågar om han vill att jag tar med denna del i slutresultatet av denna intervju:
- Ja, det får du göra helt som du vill. Det är ingenting som jag inte pratar om så du får välja själv vad du tycker blir bra, svarar Anton lugnt och sansat.
Nu har vi kommit in på den drivkraft som spetsar denna begåvnings aura. Han klargör att en del av sin pappas bortgång har utmynnat i en drivkraft.
- Drivkraften har väl alltid funnits där. Det är Liverpool och även min pappa. Han älskade fotboll och höll på Liverpool. Allt med fotboll har kommit från honom kan man säga.
"Vi kan nöta inlägg i en och en halvtimme".
Vi kommer tillbaka till den första tiden i Ängelholms Fotbollsförening. Efter provspel med start i april 2010 visade Anton alltså sin talang i den där cupen i Kalmar, dessförinnan hade han även hunnit med att spela en träningsmatch mot Höganäs BK. När sedan raketerna sköt in år 2011 stundade även ett första formellt år i den gula föreningen.
- Det kändes stort att komma till ÄFF, all ”cred” till Östra Ljungby, men detta är en större klubb.
Kvalitén skiljde sig även på ett utmärkande vis – även om Anton själv är högst angelägen att inte nedvärdera laget och spelarna i Östra Ljungby. Han tar exempelvis hjälp av en av hans gamla tränare minst en gång i veckan i stort sett året om.
- Vi kan till exempel nöta inlägg i en och en halvtimme, ofta även med en kille i boxen.
Han pratar om sin personliga målvaktstränare som han beskriver som en jättebra person och en viktig bit i träningen.
- Jag utvecklas både som spelare och person med honom. Han är tuff men kan ändå dra skämt och sånt, man får höra om man gör något bra eller dåligt. Men på rätt sätt, försäkrar Anton.
Han påpekar ett antal gånger att allt kan förbättras och att allting behövs tränas på. Men…
- Om jag ska säga mina styrkor så är det snacket, spänst, att kasta sig – vilket är på gott och ont. Ibland är det bättre med fotarbete än en underbar räddning, även om det inte är samma känsla att skopa bollen som en räddning i vänstra eller högra krysset. Jag tycker väl också att mina utsparkar är bra, de är inga ballonger utan flacka bollar som vi pratade om innan.
Vilka är då dina främsta förbättringsområden?
- Luftrummet, det har blivit bättre men det behöver förbättras. Sen att koppla om från dåligt till bra är något jag jobbar med.
För att förmå konsten att kunna skaka av sig ett misstag till något positivt använder sig Anton av ett speciellt band:
- Det är ett avslappningsband som jag fick på Målvaktscampen.
Målvaktscampen är ett läger i Ängelholm som erbjuds för målvakter från hela landet på en ålder mellan 15 och 18. Legendarer som Thomas Ravelli och Janne Möller samt nya förmågor som Pär Hansson och Matthew Pyzdrowski har agerat som instruktörer.
- Ravelli var en riktigt schysst snubbe, påpekar Anton.
Avslappningsbandet – ja, det är mycket väl använt:
- Jag lyssnar på det varje kväll innan jag går och lägger mig.
När det blev klart att ÄFF skulle bli ny klubbadress bodde Anton kvar i Östra Ljungby med sin lillasyster, mamma och hennes pojkvän – fram till i augusti förra året då Ängelholm även blev en permanent basis på hemmafronten.
- Det kändes lagom, mamma ville ha något nytt också, berättar han.
Dessutom började lillasystern högstadiet i samma veva som Anton började gymnasiet, vilket gjorde det än mer naturligt.
Samtalet leder in på hur en snart sjuttonårig målvaktstalangs liv ser ut. Svaren… ja man får ju rysningar…
- Jag tror allting är viktigt, jag vill inte lämna något åt slumpen. Vilja, hur jag är som person, kost, sömn, återhämtning, träning – allting.
Om det är en stormatch på TV, typ El Clásico, som dessutom har avspark sent eftersom det är i Spanien – hur gör du då?
- Jag lägger mig aldrig senare än klockan 22.00, så ikväll när Liverpool spelar (mot Manchester City i Ligacupen, red. anm) ser jag bara första halvlek.
Han förklarar att han är en sann morgonmänniska när fotbollspass med gymnasiet väntar direkt klockan 08.00 på morgonen.
- Men annars kan det bli 20 minuters snooze ibland…
Det där med läggtiden är inget vidare problem för Anton Larsson – han gör allt för sin fotboll.
- Om man inte har någonting alls dagen efter, typ en fredag eller lördag, kanske jag är uppe lite längre någon gång. Men jag somnar trots det vid elva tolv – man är ändå så trött efter dagen.
Själv är jag mäkta imponerad av den självdisciplin som utstrålas i soffan mittemot mig – än mer salig blir jag av frukosten som han tuggar i sig på morgnarna (den avslöjas senare – under rubriken Standarfrågor för alla medverkande i ”Framtidens ÄFF”).
- Man ska ju hålla sig fram till lunchen i skolan, så frukosten är jätteviktig. Jag brukar också äta någon frukt precis innan och efter träningarna samt dricka en drickyoghurt eller något. Det har jag lärt mig av en kostrådgivare.
Är du duktig i köket?
- Jag skulle nog inte säga att jag är dålig i köket, ibland på helgerna lagar jag lite pasta bland annat. Oftast när jag kommer hem har mamma eller hennes pojkvän lagat mat som antingen är på bordet eller värms upp i mikron.
Det är inte endast frukten och yoghurten efter varje träning som står på schemat bland de vardagliga rutinerna – feedback är givet.
- Efter varje träning tar jag min mobil och skriver anteckningar på vad som var bra med träningen och vad som behöver förbättras. Det kan vara allt från utsparkar till inläggsspelet.
Notera noga att fliken under det som varit bra inte är döpt till ”dåligt” – utan ”vad som kan förbättras”.
- Jag rangordnar sedan helheten av träningen på en skala 1-10.
Vad ligger snittet på?
- Det kan nog ligga på fem, sex någonting. Jag är ganska självkritisk.
Vilket kan vara bra?
- Ja, jo det kan det.
Då undrar vi givetvis om en ”tia” någonsin blivit utdelad.
- Nej, aldrig! Jag tror aldrig att jag kommer dela ut en ”tia” någon gång.
- Den högsta var nog i en match mot Landskrona BoIS som vi vann med 3-2, det var min första match med U17.
Han berättar att motståndarna gjorde 0-1 på straff och att det så småningom stod 2-2 i halvtid.
- Jag gjorde några viktiga räddningar, bland annat ett friläge, berättar ”Östra”-sonen som för övrigt befinner sig runt 1 meter och 80 centimeter över havet.
Vinsten med 3-2 blev sann verklighet och Anton blev en av matchvinnarna.
Är det skönare att vinna med 3-2 än 7-0?
- Som målvakt strävar man alltid efter att hålla nollan, vilket också är bäst för laget, men det är klart att det är väldigt skönt att vinna med uddamålet. Då syns det mer att målvakten har fått kämpa, än om man vinner med 7-0.
Just den där nollan är något Anton tar med sig in i säsongen 2012. Efter att ha agerat målvakt åt 96:orna i början av sejouren i ÄFF, men efter det spelat sju matcher i Pojkallsvenskan Södra Elit med U17-laget, är nu nya mål inristade:
- Först och främst vill jag vara förstemålvakt i U17 och konkurrera i U19. Jag vill inte behöva sitta på bänken någon gång, en match per helg ska alltid vara aktuellt. Sen har jag som mål att hålla nollan i hälften av matcherna jag spelar totalt sett.
I höstas fick han hoppa in mellan stolparna på en A-lagsträning – där han för övrigt skrek och dirigerade sina lagkamrater som han brukar.
- Pondus är viktigt, och när man får sådana chanser gäller det att inte ta ett steg tillbaka, säger Anton tydligt.
Och tillägger:
- Att träna med A-laget denna säsong är också ett mål.
Jag drar upp det faktum att han ett tag nu i vintras – efter att Kristofer Nilsson lämnat och innan Hampus Nilsson blev klar – var andre- alternativt tredjemålvakt i hela föreningen.
- Ja, det stämmer… det har jag faktiskt inte tänkt på förrän nu när du säger det!
Föreställ dig scenariot att Matt (läs: Matthew Pyzdrowski) eller Hampus (läs: Hampus Nilsson) blir skadade, och du blir inkallad till match borta mot Hammarby på Söderstadion – hur hade känslan varit?
- Match som match, men det hade säkert varit lite mer fjärilar i magen… men som sagt, det är ju match!
Till ett sådant här disciplinerat praktexemplar finns det egentligen bara en fråga – kan någon hindra Anton Larsson från att avstå en träning eller match?
- (Tankeverksamhet) Njae, det skulle i sådana fall vara en skada som man verkligen inte kan spela med. En lårkaka kan man ju spela med, men ett brutet ben är svårare.
Kan inte ens aktiviteter som bröllop, dop eller födelsedagar hindra dig?
- Nej, nej! Om mamma kommer och säger att ”vi ska gifta oss imorgon”, så säger jag att jag kommer senare. Det är inga problem, betonar Anton insiktsfullt.
I somras togs Albin Subasic ut till en landslagssamling för pojkar födda 1994. I höstas fick forwarden ännu en kallelse, samtidigt som lagkompisen Michael Baggner också fick chansen. Det är något som sporrar Anton Larsson:
- Jag har tänkt på det lite den senaste tiden, speciellt då Albin och Micke varit med. Det känns närmre liksom, jag tränar, spelar och får skott av dem nästan varje dag.
Även om pojklandslaget inte är något uttalat mål för tillfället ligger A-landslaget i horisonten…
Om jag säger att du är en framtida landslagsmålvakt – vad säger du då?
- Om jag fortsätter att jobba så blir det så. Jag tror på det fullt ut, något annat kan jag inte göra.
Men – det absolut viktigaste i Antons värld är att få speltid:
- Hellre spel i ÄFF än bänken i Liverpool.
Plötsligt tittar vi på klockan – fiket vi sitter på har egentligen stängt för fem minuter sedan. Alla gäster har gått, borden är uppdukade och lokalen verkar färdigstädad. Servitrisen bad om våra tomma koppar för ett tag sedan, men tydligen har hon avstått från att ”slänga ut” oss. Hon har kanske också insett att det är en blivande landslagsmålvakt som sitter på den där träsoffan.
***
Fyra standardfrågor till alla medverkande i ”Framtidens ÄFF”:
Vad äter du till frukost?
- Två portioner havregrynsgröt, en macka med skinka eller ost, antingen apelsin- eller äppeljuice, och någon citrusfrukt.
Bästa fotbollsminne?
- Det är en straffräddning när jag var åtta, nio år. Han skjuter upp i högra krysset och jag tar den, limmar den också! Den sitter alltid i, oavsett vad!
Vem är din förebild?
- Oliver Kahn.
Vad gör du om tio år?
- Då är jag 26… då spelar jag i Liverpools A-lag.
