Från fjärde våningen: Polisonger och sekunder
Ambivalent och beige i sinnet tar sig Jonas Svensson an en god Norrköpingsattityd och värmande ansiktsbehåring. Bland annat.
Välkomna till torsdag den 12 november. Konrad har namnsdag. Skickar därför en tanke till Kálmán Konrád som ledde Malmö FF till klubbens andra SM-guld, säsongen 1948/49. Vi slutade då på samma poäng som Hälsingborgs IF, men hade en bättre målskillnad. Malmö FF stänkte in hela 72 mål på 22 matcher, en målproduktion som får det att vattnas i munnen med tanke på årets något bistra utdelning framåt.
Men det var då. I år blev det ingen mästartitel, den tog som alla vet IFK Norrköping välförtjänt hem i sista omgången. Jag fick faktiskt oförhappandes tillfälle att se matchen på plats. Tog bussen till Stadion tillsammans med en ny bekantskap som råkar vara Pekingsupporter. Udda. Tillsammans med honom såg jag Malmö Kulturförening leverera sin slammerdoftande rock 'n' roll på Supportertorget. Udda. Under matchen står vi tillsammans sida vid sida på Malmöläktaren. Udda. Vis av tidigare incidenter på stadion var jag ärligt talat skitnervös för att han skulle uttrycka lite väl högljudda sympatier för motståndarlaget. I synnerhet med tanke på hur matchen utvecklade sig. Förutom några försvarbara glädjegester måste jag säga att han skötte det exemplariskt. Sånt kräver självdisciplin. Självdisciplin och respekt för omgivningen. Det är fan stort, så tack för sällskapet och inställningen E!
Efter den planenliga segern mot Götene IF återstår nu två rejäla fetingar till matcher, mot PSG och Real Madrid. Jag kommer osökt att tänka på flaggan med texten ”Vält en ko!” som förekom flitigt på musikfestivaler lite varstans en period på 90-talet (sannolikt taget från låten med samma namn av bandet Tages Titthål). Det är ungefär så känslorna går inför dessa möten. Vält dem, vält dem över ända! Och när dessa drömmar sedan gått i kras (let's face it, det är väääldigt svårt att välta en ko) återstår egentligen bara längtan efter gruppspelet i den äckligt viktiga cupen. Det går av stapeln en bra bit bortom andra sidan nyårsraketerna. Först då är Malmö FF tillbaka i tävlingsspel igen. Inte bara det, då är också jag tillbaka från institutionsexilen. Då är det upp till bevis under press. För mig, för Malmö FF.
En dryg månad i mitt tillfälliga boende och jag befinner mig nu i landet beige. Inne i de halvkrystade rutinerna. Halvt hemmastadd och halvt hemlängtig. Varken eller och mittemellan. Blicken fäst på nyktra dagar, men huvudet trånande efter ett gäng starköl. Ja, det är rent ut sagt skittråkigt och ambivalent. I en akt av desperation låter jag polisongerna växa ihop under hakan, för att värma mig under den återstående tiden av min behandling. Hade det inte låtit så himla håkki hade jag valt att kalla det slutspelspolisonger. Beige i sinnet blir det också svårt att kläcka högoktaniga krönikor. Men jag vet å andra sidan att ni har överseende med detta – i vår kära MFF-familj är vi ju kända för vår anspråkslösa attityd och ödmjukhet, right?
Så. Jag har fortfarande en lång resa framför mig, innan jag kan gå ut som en vanlig Fantomen på Malmös sköna gator igen. Sju veckor för att vara exakt. Eller 4.233.600 sekunder för att vara löjligt exakt. En sak vet jag dock redan nu: Min sista dag (August, Augusta) kommer jag att börja räkna ner från 90 minuter. Och jag gör det trygg i vissheten att Michael Lerjéus har lagt pipan på hyllan, och att jag kommer att slippa fullkomligt omotiverade tidstillägg och annat hittepå.