Från fjärde våningen: Skägg
Man kan förstås tycka vad man vill om Hans Scheike och Alexander Bard, men det är ett oundvikligt faktum att de - till skillnad från Jultomten - faktiskt existerar. Och dessutom har rikligt med skäggväxt.
Julafton klockan 20.00. Måste var den mest otacksamma deadline för en krönika som jag någonsin har försatt mig i. Men rätt åt mig, eftersom jag bommade min förra deadline. Julen ja. Jag sitter med blandade känslor och ser tre månader på behandlingshem lida mot sitt slut. Min säsong har varit oerhört lång och oerhört kort på en och samma gång. Nu är det många trådar och tankar som ska knytas ihop.
När jag gick in i oktober lovade jag mig själv att inte raka mig förrän jag genomfört detta. Nu ryggar jag tillbaka när jag ser min egen absurda spegelbild. Där och då anar jag också varför det oftast är i backlinjen som skäggväxt är vanligast inom fotboll. Det är ingen hipsterlängtan eller lathet - det är ren skrämseltaktik. Motståndarna avancerar plötsligt rakt in i stenåldern och möts av grottmänniskor som exempelvis Helander eller Bengtsson.
Okej, det är förstås inte bara i backlinjen ansiktsbehåringen anträffas. Jo Inge Berget har ju tagit skäggväxt till en helt ny nivå, och sedan Asgeirsson lämnade Gais för isländska Fylkir har han väl inga seriösa utmanare. Rakip har burit upp något slag av skepparkrans, medan Mackan sannolikt gör det bästa av vad han har, men försöken till aristokratskägg utmynnar som bäst i något slags musketörfjun. Tobias Sana tycks åtminstone inse sina skäggbegränsningar och lutar sig mot det gamla ordspråket: ”Det en inte har på hakan får en ha på huvudet.”
Jag kan verkligen avundas de som har bra skäggväxt. En kollega här på Gökboet skrevs in för någon vecka sedan, nyrakad, men ser redan nu ut som Bin Laden de luxe. Själv måste jag ha ett enormt tålamod, något som är en bristvara. Medan han botaniserar bland skäggoljor och små smidiga saxar, står jag fortfarande och drar hysteriskt i stråna på hakan för att om möjligt hjälpa dem på traven. Borde kanske koncentrera mig på ett mindre projekt istället, som mustasch. Tyvärr lär det ju bli ett tunt och spretande vansinne det också, och inte i närheten av en välavvägd klassiker a la Staffan Tapper.
Så. Då har jag unnat mig lite kärleksfulla glidtacklingar på några himmelsblå pågar på självaste julafton. Det största skägget har jag dock sparat till sist. De flesta av er har säkert stött på det under dagen eller kvällen; voluminöst med glöggfläckar och spår av senapssill. Barr från en- och granris i polisongerna. Japp, ni gissar helt rätt; det är Hans Scheike. Eller Alexander Bard. Eller kanske Promoe. Det är inte jultomten i alla fall. För som alla vet existerar inte jultomten. Våra önskningar blir inte alltid uppfyllda. Femteplatsen i Allsvenskan är ett ypperligt bevis för detta. Med eller utan skägg, låt oss gå in i 2016 och anta utmaningen som ligger framför oss. En utmaning vi tar oss an tillsammans, utan inblandning från vare sig mytologiska väsen eller kommersiellt uppfunna figurer.
God jul och gott nytt år!
