Från fjärde våningen: slaktmånad
”Den omedelbara känslan är att jag har förlorat en bit av MFF-karamellen genom att inte längre bo på Möllan. Försök själv att kvällen efter match somna till ljudet av vindens sus, istället för hundratals hesa sångröster, klirr och skratt från gatan utanför. Det är fan inte normalt.” Jonas Svensson tar en liten funderare över sin nya geografi.
Månad: oktober. Oktober som förr i tiden gick under namnet slaktmånad i Sverige. Jag hoppas att detta har förmedlats med eftertryck till hela truppen, så att alla vet vad som gäller i månadens avslutande matcher i Allsvenskan. Real Madrid är precis som september passé. Nu vill jag se ett lag som är motiverat att plocka varenda återstående poäng i vår inhemska liga. Ett lag som taggar till även om den samlade världspressen ersätts med en sportreporter från Norrköpnings Tidningar. Som supportrar livnär vi oss gärna på hopp och drömmar. Så, ge mig elva spelare som kliver in i den här månaden med 100% fokus och 120% hunger. Tänk Terry Butcher 1989-style, så är inledande oktoberreferens fullbordad.
Position: Bulltofta. Hela mitt liv i Malmö har jag bott på Möllevången, men nu detta. Skillnaden är enorm, men ändå inte. Det både skaver och lovar gott. Lite som känslorna inför Malmö FF, med ökande spelarruljans och miljoner på banken. Hur påverkar det, hur kommer det att påverka framöver?
Boende på Bulltofta kan jag inte längre bara kliva utanför dörren för att köpa mig en påse persisk kryddblandning, eller unna mig ett spontanbesök på Ölkafet. Nu är min närmaste kvarterskrog en kinarestaurang utan rättigheter. Närmaste affär en stor Coopbutik inramad av en ännu större parkeringsplats. Jag handlar så att säga från en annan hylla.
På tal om slaktmånad; vilse i butikens labyrinter står jag plötsligt öga mot öga med ett paket MFF-chorizos, med emblem och allt (ja, på förpackningen då, inte på korven). Det är ett gott omen att Malmö FF är närvarande också här i utmarkerna, även om det är i form av en kommersiell köttprodukt. Och när jag tänker på saken; den där lättölen på kinakrogen smakar faktiskt inte kattpiss efter en lång eftermiddag av gamnacke framför datorn.
Att lämna Möllan bakom sig en kväll efter match känns fortfarande konstigt. När jag kliver av bussen långt upp på Sallerupsvägen slår tystnaden och mörkret emot mig. Det är fan helt bombat. Bara glassbilen hittar hit ut. Den trudeluttar å andra sidan i kvarteret alla dagar i veckan. Jag gissar att det är nåt fel på GPS'en. Den omedelbara känslan är att jag har förlorat en bit av MFF-karamellen genom att inte längre bo på Möllan. Försök själv att kvällen efter match somna till ljudet av vindens sus, istället för hundratals hesa sångröster, klirr och skratt från gatan utanför. Det är fan inte normalt.
Men det är väl så det är, att börja om på ny kula på en ny plats. Jag vet vad jag hade, mer osäker på vad jag har. Det är liksom Malmö fast inte Malmö. Åtminstone inte det Malmö som under femton år på Möllan i mycket format den jag är. Jag står nu helt enkelt inför uppgiften att bygga upp en ny slags rutin och känsla, en personlig och himmelsblå kryddad Bulltofta-feeling.
Och jodå, snart inser jag att det trots allt kan vara rätt skönt att knalla hemåt längs cykelbanan invid Sallerupsvägen, att kunna smälta kvällens match i lugn och ro, att ostört njuta den inre reprisen av Markus Halsti som skojar bort Carlos Tevez (denna promenad utspelade sig på den tid då man fortfarande kunde se denne jordnära finne tillbringa +90 minuter på stadions gräsmatta utan att till synes röra en enda ansiktsmuskel). Eller tja, ostört och ostört - en taxibil står på tomgång vid trafikljusen, en moped varvar i fjärran, en plåtdörr på en industrilokal står och slår i vinden. Nya ljud att göra till mina.
I hissen upp till lägenheten på fjärde våningen talar en inspelad hissröst bred småländska; Fjäde våningen! Det föranleder lika mycket muntration varje gång (född i Kalmar, men jag är en malmöpåg). Sen går jag ut på balkongen och röker nattens sista cigarett. Panoramat får godkänt. Lampan på toppen av torson blinkar en regelbunden flirt. Ljuset är långt borta men nära. Jag skulle kunna fukta fingrarna, sträcka ut handen och släcka det som ett stearinljus.
På morgonen vaknar jag av att ungarna i kvarteret spelar boll mot väggen till miljöhuset. Donk, donk, donk. Hyresvärden har satt upp sura lappar om att bollspel är förbjudet på platsen. Skiter väl ungarna i. Och skiter väl jag i. De är så där härligt uppslukade och förtrollade av det magiska ting en fotboll trots allt är. Jag tänker att får de bara envetet fortsätta mata den där bollen mot miljöhuset med ett leende, så kan jag om 10-15 år se någon av dem debutera i den finaste av tröjor. Och då kan jag med stolthet i rösten säga, att han; han taggar tamejfan även mot lag som Åtvidaberg och Falkenberg. Han är av det rätta virket, han är från Bulltofta. Sen somnar jag om.
