Från kullen till tältet
November, och fotbollssäsongen ebbar ut i Sverige. Inte bara för Huddinge IF, utan på alla nivåer. Serier avslutas, enstaka kvalmatcher genomkämpas under korpsvart hösthimmel. Själv väljer jag att inleda månaden vid en ökänd kulle och avsluta densamma i ett tält.
Huddinges rätt hyfsade säsong 2024, då avser jag både herrlaget och damlaget, avslutas med förändringar i ledargarnityren.
Jakob Sauma kom till Huddinge IF som ny och oprövad i rollen som sportchef, ansvarig för herrtruppen. Han har ofta varit tungt belastad i sin civila gärning – herransvarig i Huddinge IF är inget betalt heltidsjobb – och han lämnar klubben efter ett år på posten. Klubben ser över organisationen och hur utfallet blir återstår att se.
En annan viktig kugge som lämnat oss är Ousman Touray, vår främste målskytt under året. Om jag förstått det hela korrekt så var han på väg till IFK Haninge redan under hösten men den övergången kom upp på bordet alldeles innan fönstret stängde. Det blev ingen blixttransfer och därefter spelade Ousman inte en enda minut för oss.
Någon mer som försvinner?
Jag ringde upp huvudtränare Abbod Kocadag, spräckte därmed hans förhoppningar om att få en liten, liten lucka från fotbollen. Han säger sig hysa gott hopp om att vi kan få behålla nästan hela truppen till nästa år.
Låter positivt. I synnerhet med tanke på att vi under året slussat in ett stort antal tonåringar i truppen. De bör (måste!) ha lärt sig ett och annat, tagit till sig ännu lite mer, vilket torde betyda att de blir ännu bättre som fotbollsspelare nästa år. Hoppas det ger utslag i framtida resultatrader.
Ny tränare för damlaget
Göran Sandberg tog över som tränare för damlaget efter tvångsnedflyttningen från division 2 hösten 2021. På tre år har han inte bara tagit laget tillbaka upp i tvåan, han har gjort det till ett topplag där. På vägen fixade han och tjejerna redan 2022 damlagets bästa tabellrad någonsin, överträffade detta 2023 med 16 vinster och totalt 49 poäng på 18 matcher.
Efter serieavslutningen i år gick han och klubben skilda vägar.
Tack Göran, för ditt jobb, din entusiasm och ditt engagemang!
Hans ersättare heter Javier Espinoza Fernandez, senast huvudtränare för IK Frejs P19-grabbar. Javier fick en flygande start när ett HIF-lag kryddat med provspelare besegrade IFK Stocksund (Division 2 Mellersta Svealand) med klara 5-1 i en träningsmatch på Källbrinks konstgräs den 17 november.
Damlaget har även fått en ny ”team manager”, den rollen axlas nu av Michele Sganzerla, en man som innehaft många olika positioner inom klubben under en lång rad av år. Dessutom har Patrik Landin tagit steget över från assisterande tränare i herrlaget till damlaget där han ska jobba i par med Javier.
Men kullen då?
När väl Huddinge IF släpper sitt grepp om mig, eller det kanske än tvärtom, så försöker jag ta en fotbollsresa utomlands. I år valde jag Polen, matcher två dagar i rad i grannstäderna Gdynia och Gdansk.
Först ut var Gdynia.
Arka Gdynia har sitt ursprung i klubben KS Gdynia som grundades 1929. Mot slutet av 1920-talet fick hamnstaden Gdynia ett uppsving och 1930 påbörjades ett arenabygge vid gatan Juliana Ejsmonda i stadens södra utkant, nära Östersjöstranden. Det blev sju tennisplaner (grus) och en fotbollsplan (gräs) omgiven av fem löparbanor. Arenan invigdes den 10 juli 1932.
Stadens tennisklubb tog över driften av tennisbanorna och fotbollsklubben Arka Gdynia fick på motsvarande sätt överta fotbollsarenan. Klubben harvade länge på andra och tredje nivån i seriepyramiden men skaffade sig en rejäl supporterbas som följde laget i vått och torrt. Ståplatsläktaren Gorka (”Kullen”) blev ett känt begrepp, snart över hela Polen. Där flockades lagets hårda supporters. Riktigt hårda.
Arka debuterade i högsta ligan 1974 och vid premiärmatchen beskrevs stämningen på Gorka som en glödande vulkan. Rekordsäsongen 1976/77 uppgick snittpubliken på Ejsmonda till cirka 18 600 åskådare.
1982 åkte laget ner i andradivisionen. Tre år senare skedde det otänkbara. Hemmafansen vräktes från sitt älskade Gorka! Det skedde när ärkerivalen Lechia Gdansk kom med 15 000 fans till Ejsmonda. Bortaseger med 4-1 strödde ytterligare salt i såren och betydde att Lechia tog steget upp till högsta divisionen medan Arka ramlade ner i trean.
Under de här åren skrevs ganska lite om klubbens sportsliga framgångar, ty de var få, om ens några. Desto mer skrevs om lagets brutala fans. De räknades som Polens kanske värsta mobb. Kraftiga staket räckte inte alltid för att hålla dem på plats och stundtals blev planen till rena slagfältet när deras gulblå horder drog fram.
Klubbens ekonomi vacklade och 1993 fick kommunen överta driften av arenan. Under sju års tid hyrde Arka arenan. Sedan beslöt kommunen att genomföra en upphandling. Tennisklubben hade uppenbarligen bättre ekonomi än fotbollsklubben, la ett högre bud och fick överta Ejsmonda Park.
Arka spelade sin sista match där i juni 2000. Sedan ersattes gräsplanen av tennisbanor med grusunderlag.
Gorka låg orörd under flera år men i bakgrunden arbetade trogna fans och 2012 höll fansen en ”återförening” vid kullen. Det har sedan dess blivit en årlig tradition för klubbens fans, nu tillsammans med spelare och representanter för klubben. Vid foten av kullen har inrättats en ”helgedom” med minnestavlor över bortgångna legendarer.
De mest inbitna nostalgikerna hoppas på en återkomst till Ejsmonda och Gorkas legendariska ståplatser, naturligtvis utan skyddsräcken även i framtiden.
Polisen, fansen – och tältet!
Under senare år har det blivit stillsammare på de polska arenorna, mycket beroende på att myndigheterna har tagit tag i problemen. Det fick jag bevis för på inför söndagseftermiddagens match i Ekstraklasa, högsta ligan. Lechia Gdansk tog emot KS Cracovia, en klubb med ökänd huligansvans. På väg mot arenan passerades jag av ett 30-, 40-tal polispiketer, alla med påslagna blåljus och sirener. Kravallutrustade poliser i massor.
Sedan kom Cracovias supporterbussar. Ut strömmade högljudda fans, avlossade enstaka knallskott (heter tydligen ”bangers” nu för tiden!) på väg mot insläpp. Sedan … Ingen pyroteknik, inga bangers inne på arenan. Upplevde inte heller något sådant när jag såg Arka Gdynia mot Wisla Plock i andradivisionen dagen innan.
Under det senaste dryga året har jag sett fotboll utomlands i fem länder. Ingen annanstans än i Sverige har jag tvingats hosta mig igenom bengalrök. På flera olika arenor. Tur att vi har fotbollskultur här. (Obs! Ironi.)
Guskelov inga bengaler på de få matcher jag sett på hemmaplan sedan hemkomsten från Gdansk. Nu blickar jag närmast fram emot FC Stockholm Internazionales kvalmatch mot GIF Sundsvall på torsdag. Det var inte allt för många år sedan som några killar lämnade Huddinge IF och bildade en egen klubb i röd-svart-randigt. Starkt gjort att redan nu banka på dörren till Superettan.
Kanske kan jag hitta något mer att titta på innan jag avslutar november månad med träningsmatchen som är inplanerad för Huddinges herrar lördagen den 30:e, mot Boo FF i tältet på Nacka IP. Avspark klockan 17.30. Det lär vara flera spelare utifrån som vill provspela och som hoppas att de får chansen hos Huddinge IF i nästa års division 2. Kan vi hitta någon oslipad diamant som får sitt genombrott hos oss? Det är dags att killar som Simon Strand och Nikola Vasic får några efterföljare.
