Fredagsbrev #11
Med mindre än en månad kvar till allsvenskan börjar de sista pusselbitarna falla på plats. Men de dyra investeringarna som gjorts i truppen kan komma att kosta mer än vad de smakar.
Under veckan gjorde AIK till slut klart med den cypriotiska anfallaren Andronikos Kakoullis och därmed har den akuta vakansen på nia-positionen fyllts på. 23-åringens kontrakt sträcker sig till sommaren 2028. Detta i kombination med övergångssumman på runt 10 miljoner kronor gör honom till en dyr investering, helt i linje med hur vinterfönstret sett ut för AIK.
Förutom Kakoullis har Gnaget värvat Johan Hove för 9 miljoner och Àron Csongvai för 5,6. Tillsammans har dessa tre herrar kostat AIK runt 25 miljoner kronor bara i övergångssummor. Lägg där till lön och eventuella sign-on-bonusar. Om inte AIK tar sig långt i Europa och/eller lyckas sälja av någon av de unga spelarna för en uppblåst summa riskerar vi att återigen se blodröda minussiffror i nästa års bokslut.
I en allsvenska där fler och fler klubbar jobbar med truppvärde och långsiktighet har Thomas Berntsens AIK valt en annan riktning. Norrmanen fnyser ofta till när det börjar pratas om satsningar på lång sikt, för honom handlar det om att få ut max här och nu. Och då behöver man ta risker i form av rekryteringar.
På ett sätt stödjer jag den idén. AIK har oftast varit som bäst när man satsat på etablerade och erfarna namn. De gångerna som Gnaget försökt bygga truppvärde med unga spelare har resultaten gått emot. När vi däremot har gjort helhjärtade satsningar, likt hur vi gjorde inför 2018, har det allt som oftast resulterat i framgång.
Att värva spelare som Sebastian Larsson, Tarik Elyounoussi eller Ioannis Pittas har historiskt gett bättre resultat än att satsa på spelare som Bilal Hussein, Taha Ayari eller Tom Strannegård. Det är därför inte märkligt att AIK kör på en liknande approach inför den här säsongen.
Man att ta stora risker har en uppenbar baksida. Om framgångarna uteblir kommer det dels bli svårt att kunna ta bra betalt för våra unga talanger och dels kommer stjärnspelarna att börja fundera på att flytta. Dessutom riskerar vi att bli fast med en dyr, ålderstigen trupp som dränerar klubben på pengar. Raka motsatsen till vad man vill ha.
Den situationen är inte ny för AIK. Så sent som för ett halvår sedan befann sig klubben i allsvenskans mittenträsk med en startelvan som snittade 28 år. Vi ska såklart inte spela ner upplysningen som Mikkjal Thomassen stod för under andra halvan av säsongen, men om vi ska vara ärliga tog AIK fler poäng än vad man borde gjort sett till prestationerna.
Att satsa långsiktigt betyder oftast att göra avkall på framgång här och nu, och i AIK finns det så gott som noll tålamod för sådana svackor. Vi ska vara bäst oavsett vad och på det sättet är Thomas Berntsen perfekt för AIK. Trots att de senaste åren varit svängiga talar och agerar norrmanen som om klubben prenumererar på ligatitlar och spel i Europa. Frågan är hur länge det håller.
Jag är säker på att vi kommer prestera bättre med Kakoullis, Hove och Csongvai i laget kontra om vi var tvungna att förlita oss på Alexander Fesshaie, Andreas Redkin och Stanley Wilson. Men då räcker det inte med en femteplats och uttåg i andra kvalrundan i Conference League. Då behöver AIK antingen utmana om guldet eller ta sig i till ligafasen i Europa, helst båda. Och dit har AIK en lång väg att gå.
