Fredagsbrev #9
Återigen har anfallsspelet blivit AIK:s akilleshäl. Svårigheten att göra mål är nästan lika inbyggd i klubbens DNA som Mazariner och Dick Turpin och frågan är om det någonsin kommer förändras.
Sedan 2024 blev 2025 har AIK spelat åtta fotbollsmatcher, sex tävlingsmatcher och två i svenska cupen. Resultatet framåt är fyra mål, på decimalen ett mål varannan match. Det är illa i sig, men vi ska också komma ihåg hur de målen kom till. I Spanien gjorde Emmanuel Gono ett nickmål efter en ribbretur och Alexander Fesshaie tog vara på ett misstag av motståndarförsvaret. I svenska cupen har vi fått se två långskott som majoriteten av gångerna hade hamnat på läktaren.
Det är långt ifrån första gången i historien som AIK:s bristfälliga anfallsspel hamnar i skottluggen. Men sanningen är att det finns en korrelation mellan målsnåla AIK och framgångsrika AIK.
1998 är såklart det tydligaste exemplet. Med 25 mål gjorde, minst i serien, tog AIK ett bragdartat SM-guld som är unikt även i en internationell kontext. När AIK återigen la handskarna på pokalen 2009 gjorde man det med 36 mål gjorda, att jämföra med tvåan IFK Göteborgs och fyran Kalmar FF:s facit på 56. 2018 såg vi en liten förbättring med 50 gjorde mål, vilket å andra sidan var minst av topp-5 det året.
Under samtliga tre nämnda guldsäsonger har AIK vägt upp sitt snåla målfacit med ett robust försvarsspel. 1998 släppte man in 0,57 mål per match, 2009 0,66 och 2018 så lite som 0,53. Att AIK så ofta förknippas med försvarsmurar och 1-0-resultat är inte en klyscha som saknar verklighetsförankring. Tvärtom är det det som har gett oss våra ljusaste stunder.
Men varje målsnål framgångssaga har följts upp av supportervilja att skifta taktiken mer åt det offensiva hållet. Det har sällan gett önskat resultat. När guldyran från 2018 lagt sig och AIK tagit en fjärdeplats 2019 ropades det på en ung, offensiv satsning. Det är svårt att avgöra om tränare Rikard Norling lyssnade, men oavsett var det den riktningen han gick i. Resultatet blev sparken och en niondeplacering i allsvenskan 2020.
Efter två relativt framgångsrika år med Bartosz Grzelak och interimlösningen Hneok Goitom ropades det återigen på offensiva fotboll. Till säsongen 2023 anställdes Andreas Brännström efter att hans Mjällby charmat fotbollssverige året innan. Under sitt halvår i Ganget vann han två allsvenska matcher och sparkades när hotet om superettan kändes närmare än någonsin. Henning Berg tog över och räddade kvar AIK med ett tydligt försvarstänk. Året därpå infriade norrmanen tillslut det som stora delar av AIK-publiken suktat efter. Problemet var målen även trillade in där bak. Laget sjönk som en sten i tabellen, Henning lämnade, en passionerad färöing ersatte, AIK återgick till att ha seriens bästa försvar och klättrade till en tredje plats. Och där är vi nu.
Det känns mer betrygande med ett försvarsstarkt AIK som har svårt att göra mål än tvärtom. Men som det ser ut nu är det på gränsen till att vara hållbart. Vi har trots allt släppt in två mål mot Degerfors och Trelleborg och de två målen vi har gjort har varit mer som gåvor från ovan än resultat av strategiska anfall.
Men om vi zoomar ut och kollar på hur AIK:s framgångsrecept brukar se ut så borde vi inte oroa oss. Frågan är om historien går att lita på.
