Fredagsmys: Den missnöjde tiggaren
Vi hade allt ett tag. Men sen försvann det och vi hade ingenting. Nu känns det som en del av det nu är på väg tillbaka. I veckans Fredagsmys förklarar en tysk författarinna från 1800-talet hur Djurgården nu måste tänka för att fortsätta nå framgång.
Förlusten senast mot Trelleborg innebar nog att chanserna till spel i Europa är borta för Djurgården denna gång. Avståndet blir helt enkelt för stort och nu ligger Djurgården återigen en bit ner i tabellen. Jämfört med förra året kommer årets säsong, alldeles oavsett vilken vändning säsongen tar i de tre matcher som återstår, ses som en framgång. Dessutom har det vid flera tillfällen beskrivits att det finns ett annat drag kring Djurgården i år. Både inom och utom spelartruppen. Målsättningen inför säsongen var att komma tia. Jag skulle tippa att Djurgården stannar på en femteplats eller liknande. Det är positivt och måste också beskrivas som en framgång.
Men redan nu börjar, så smått, jakten på nästa framgång.
Djurgården hade länge allt. Vi var den coolaste katten i stan, som den förmögne kung Salomo.Vi kom tvåa som nykomling, vann dubbla guld och tog två dubbelpokaler på tre år. Men ví var inte nöjda. Vi ville ha mer, vi ville nå nästa nivå. Vi ville flyga högre. Tillslut flög vi för nära solen och kraschade som Ikaros. Då gick vi från kung Salomo till en fattig tiggare. Vi ägde ingenting, hade ingenting och kunde egentligen ingenting. Inte ens spela fotboll, som förra årets kvalplats avslöjar. Vi fick tigga och hanka oss fram, dag till dag som man säger i svåra situationer. Vi fick aldrig komma in i några av affärerna ens för att värma oss, än mindre handla.
I år har vi kommit upp oss lite. Jag säger inte att vi har skaffat så himla mycket mer ännu. Vi har fortfarande ingen aning om vilken position vi slutar på i tabellen och säsongen kan fortfarande ta ytterligare en vändning i vilken riktning som helst. Nej, vi har fortfarande inte skaffat så himla mycket mer ännu. Vi står fortfarande ganska tomhänta inför de tyngre och vassare lagen. Men vi har nu i alla fall fått snegla en aning i ett skyltfönster.
Det kändes naturligtvis himla trevligt bara det. Men det är ju nämligen precis som den tyska 1800-talsförfattarinnan Marie von Ebner-Eschenbach uttryckt det vid något tillfälle. "Beständiga framsteg låter sig endast köpas till priset av beständig otillfredsställelse". Att utvecklas hela tiden kräver att man alltid, alltid är lite missnöjd med den position man har för tillfället. Annars finns det ju liksom ingen anledning att gå framåt.
Där är vi nu återigen. Nästa säsong vill vi nå högre än i år. Vi vill in i affärerna och kanske till och med göra ett eget inköp. Vi vill klättra högre och högre och högre och högre. Men det är nog en bit kvar till solen ännu.
