Fredagsmys: En obehaglig känsla i baken
En obehaglig känsla i baken efter en tröttande trång tunnelbaneresa är inget man uppskattar. Men vem hade trott att man skulle kunna lära sig om Djurgården samtidigt. I succéserien Fredagsmys är inget ämne vare sig för stort eller för smått.
Jobbet slutar på jämna halvtimmar. Det regnar lite lätt ute men är fortfarande ganska varmt ute. Man slänger på sig sin rock och springer ut på gatan. Man tittar på klockan och inser att det är bråttom till tunnelbanan. Man använder sina sista krafter för dagen för att sätta de trötta benen i rullning och få rörelse i den tunga kroppen. Regnet slår som små spikar i ansiktet och svetten får rocken att klibba mot ryggen. Man trycker sig bryskt förbi några mindre stressade personer i rulltrappan och funderar för ett slag över om man verkligen betett sig okej. Man skyndar igenom spärrarna men måste naturligtvis trycka upp kortet en gång till. Sen väntar en ny rulltrappa och samma bryska närkampsspel som innan. Precis innan dörrarna stängs hinner man trycka sig in i vagnen som naturligtvis är knökfull.
Vi känner igen den här känslan. Den drabbar oss alla nästan dagligen. Man står på utmattade och trötta ben med svett och regnvatten som rännilar längs ryggen. Kroppen är så utmattad att det dunkar i händer och tinningar och huvudet nästan nickar till. Man försöker luta sig lite mot en glasvägg, men så fort man rör sig rör sig nån annan och man får en armbåge i njuren. Ni vet känslan, man vill bara somna in för alltid. Men plötsligt händer det!
En bit bort i vagnen glimmar skatten vid regnbågens slut. Att den är tom och ledig är nästan för bra för att vara sant. Man förlitar sig på sitt bryska närkampsspel igen för att baxa sig fram till platsen innan tåget når nästa station och någon annan kan kliva på och ockupera det mjuka, inbjudande och troligen gudsskänkta sätet. Man hinner först. Med en njutningsfull suck slår man ner sin tunga ända och hinner under rörelsen ställa frågan varför ingen annan i den trånga vagnen uppmärksammat att sätet varit ledigt. De lär ju säkert vara lika trötta och utmattade de. Baken hinner landa och man är inte säker men misstänker att man låtit ett å-gud-stön slippa ut.
Sen inser man brutalt varför sätet varit ledigt.
Strax innan rusningstraffik har naturligtvis en uteliggaralkis eller en dretfull tonårsbrat suttit och spytt ner sätet och man känner tydligt hur byxbaken blir fuktigare och fuktigare. Med ett förfärat tjut far man upp på benen igen och märker att anledningen till att sätet var tomt var att alla visste vad det dolde för hemlighet. Ibland finns det anledning till att följa lagen om konformism. Ibland är det värt att göra som alla andra gör.
Det som är intressant i detta sammanhang att den här händelsen, som drabbade mig här om dagen men hade kunnat hända vem annars som helst, är att den också tycks ha drabbat Djurgården. Länge byggdes Djurgårdens självbild på övertygelsen om att vara "lite finare, lite bättre" och hela tiden vara annorlunda mot alla andra. Ett tag funkade det bra, tre guld på fyra år minns vi alla, men därefter har det givit sämre utdelning. Lösningen kom först när man la om kursen och insåg att man inte med automatik var den mest speciella klubben i världen som bara av andras tacksamhet skulle få vinna.
(Det är nära, men inte riktigt så)
Inför årets säsong har man bestämt sig för att bli ett vanligt allsvenskt fotbollslag. Man pratar om att ta en match i taget, att bygga långsiktigt, att visa tålamod och man tar knappt ens ordet Europa i sin mun. Det har givit resultat. Det är visserligen trängsel i mitten av tabellen. Men man slipper den obehagliga känslan i baken.
