Friday I'm in love: En liten tuva gräs
Dagens Friday är en tillbakablick på guldmatchen i Falkenberg där jag överraskade mig själv med mitt sätt att fira och plötsligt stod där med en tuva gräs i handen.
”Men allvarligt Per, jag är ju inte typen som stormar planer”. Så sa jag några dagar innan matchen i Falkenberg och jag var vekligen säker på att det var sant. Tänk så fel man kan ha...
När min kollega Per hörde att jag skulle till Falkenberg sa han till mig: ”Om det blir guld där uppe så måste du ju ta med dig lite gräs från planen”. (För Falkenberg är ju ett sånt där förståndigt lag som spelar på gräs och inte på plastamög). Fotboll och MFF innebär för mig, precis som för många andra, en enorm massa känslor. Jag har inget emot att gå på match ensam. Då kan jag verkligen slappna av, leva mig totalt in i matchen och inte tänka på något eller någon runt omkring mig. Jag sjunger, skriker, svär och är nog väldigt olik den person jag är utanför plan. Jag skulle inte kalla mig hämmad, men i det ”vanliga livet” är jag nog för det mesta behärskad och kontrollerad. Jag var därför väldigt säker på att det jag sa stämde, det vill säga att jag inte skulle rusa in på planen vid ett eventuellt SM-guld.
Men jag trodde nog faktiskt inte heller, efter vår match mot Östersund, att det skulle avgöras där i Falkenberg den 26 oktober. Det var inte så att jag tvivlade på att vi skulle vinna vår match. Däremot så var jag övertygad om att matchen i Borås skulle jäklas med oss, att det skulle bli ett resultat som skulle innebära att det med all logik och sannolikhet var klart med guld för oss men att det i teorin skulle kunna gå emot oss och att vi således inte skulle kunna få fira i Falkenberg. Mitt fokus låg därför helt på att njuta av att för en gångs skull vara med på en bortaresa och på att sjunga halsen av mig för att hjälpa fram laget på vägen mot guld!
I första halvlek stod vi på kortsidan högt uppe på en av de gamla träläktarna men efter att ha lämnat platsen i halvtid var det omöjligt att krångla sig tillbaks igen och vi gick över till långsidan där vi hamnade med många himmelsblå och några få FFF supportrar runt oss. På raden längst bak satt ett äldre par som verkligen ska ha en eloge. De satt där, som de troligtvis gjort en väldig massa matcher tidigare, men nu med flera rader av MFF:are ståendes framför sig vilket gjorde att dom förmodligen inte såg ett jota. Men de klagade inte, de bad oss inte att sitta ner, de resignerade inte och gick hem. De bara satt där, på väg ut ur Allsvenskan, stöttandes sitt lag in i det sista.
Efter den galna inledningen på matchen med två väldigt snabba MFF mål kunde man slappna av rätt bra och min tanke var att bara fortsätta sjunga och njuta av inramningen. Men så började det plinga i telefonen. Brorsan, fotograf Lind, rapporterade om 1-0 till Elfsborg och självklart började tankarna om ett guldfirande komma. Men som alltid totalt livrädd för att jinxa tänkte jag fortfarande att det kunde vända i Borås, jag ville inte låta mig själv bli för glad. Det märktes att den lättsamma, avslappnade stämningen på läktaren började ändras, att spänning och förväntan växte och att fokus mer och mer förflyttades från den arena vi befann oss på till Borås.
Snart plingade det igen. 2-0 till Elfsborg! Nu började jag känna guldkänslor sprudla i kroppen på allvar. Från en finsk malmöpåg i Danmark kom ett meddelande med många skrattande smileys (i andan av att jag inte vågar jinxa) som sa: ”Det är fortfarande långt borta”. Otåligheten var enorm – kunde match-j**arna bara ta slut nån gång! Ytterligare ett pling. Reducering till 2-1. He****es j***a skit! Nu hade jag gjort det! Tagit ut något i förskott och jinxat. Såklart skulle Norrköping vända och kvittera och vi skulle få vänta på det slutgiltitga avgörandet av allsvenskan. Men minuterna gick och ingen kvittering. Det kom ett pling till. Tre minuter kvar. Fler än jag hade koll på detta och under några minuter där var det nog fler som hade ögonen i mobilerna än på planen i Falkenberg.
Och så kom det till slut! Beskedet att det var slut i Borås. Och då fattade man plötsligt. Fast det fortfarande återstod några minuter att spela hos oss så var det klart: Vi var svenska mästare! En galen, bubblande, sprudlande glädje kom över mig som inte går att förklara, den måste nog upplevas. När jag såg mina Malmösystrar klättra över staketet och gå in på löparbanan tänkte jag först stanna kvar, njuta på avstånd, lite så som mitt ”vanliga” jag skulle agera. Men så kände jag att jag inte kunde. Jag ville vara där. Mitt i smeten. Tillsammans med alla andra MFF-supportrar och leva ut min glädje och alla mina känslor. Slutsignalen gick äntligen och såklart rusade vi in på planen! Vi sjöng, vi kramades, vi skrek, allt i ett underbart lyckorus!
När vi firat, lugnat ner oss lite och började gå bort från klungan av sjungande supportrar mot bilen hem råkade jag titta jag ner på planen och såg en uppriven liten grästuva. Utan att tänka böjde jag mig ner och stoppade den i fickan och tog med den hem.
Kollegan Per fick dock bara halva den lilla tuvan, den andra halvan behöll jag själv. Först visste jag inte vad jag skulle göra med den men jag visste att jag ville spara den på något sätt, jag ville låta det där gröna gräset som jag rusat in på och varit så lycklig på finnas kvar hos mig.
I vår trädgård finns ett litet körsbärsträd som min 5-årige son fick i doppresent. I gräset under det trädet växer nu en liten tuva gräs från guldplanen i Falkenberg. Ska jag vara ärlig är det väl tveksamt om det faktiskt kan få fäste och växa där. Men vem bryr sig? Jag väljer att tro att den kan det! Man ser den inte men jag vet att den finns där, min lilla tuva gräs från planen som jag var med och stormade i Falkenberg.