Friday I´m in love: Adu
Idag ägnar vi oss åt Enock Kofi Adu som nyligen lämnade Malmö FF.
Har vi pratat nog om Adu? Jag tycker inte det. Han har inte fått något riktigt tack ifrån oss på Himmelriket. Så, därför:
Adu, Enock Kofi Adu, rankar jag som en av 10-talets absolut viktigaste spelare i vår förening. Och kanske en av de mest underskattade. Många gånger märkte man inte av honom förrän han var borta. Då syntes skillnaden. Det var något som fattades. Svårt att alltid sätta fingret på vad det var, men Adu var lik den omtalade kon som inte saknades förrän båset var tomt.
Min egen relation till Adu var som många andras som inte tillhörde laget eller staben; det var hit men inte längre. Jag har gjort ett antal intervjuer med honom. När jag tittar tillbaka på dem, är de så innehållslösa att jag egentligen borde ha stryk för att ha publicerat dem. Det sägs nästintill ingenting.
Det var Gud, det var agenten, det var att han trivdes i MFF, det var hur mycket han älskade MFF-supportrarna. Om man googlar på medietränad får man upp ett foto på Enock Kofi Adu. Samtidigt tror jag inte att det var medvetet. Jag tror inte att han har gått i någon skola och fått lära sig repetera vissa fraser. I stället undrar jag om det inte handlar/handlade om blyghet inför utomstående. En rädsla för att stöta sig med folk. En rädsla för att säga fel, eller bli felciterad.
För han var inte dryg. Eller särskilt svåråtkomlig på viset att han var svår att få tag på, bara svår att prata med. Han var alltid noga med att ta i hand, le lite försynt, ta sig tiden, alltid artig. Det har funnits värre att prata med ur det hänseendet. Det var ju bara det att han aldrig sa något som var särskilt intressant.
Som skrivet, var det medvetet? Jag tro inte det. Jag minns när vi pratade i Madrid i december 2015, inför den avslutande gruppspelsmatchen mot Real. Innan vi ställde oss i ett hörn en bit bort från de andra sprang han fram till målvakten Johan Wiland, som inte hade åkt med resten av truppen utan flugit ner den här dagen i sällskap av doktor Herbertsson (Wiland hade ådragit sig en hjärnskakning vilket gjorde honom osäker till matchen).
När Adu såg Wiland gav han ifrån sig ett glädjetjut och gav målvakten en stor och innerlig kram. Det var ett sådant där ögonblick som berättade för mig om lagsammanhållningen, men också om Adus betydelse för den.
När vi sedan fick till intervjun sa han:
- Det är en viktig match för oss. Vi vet att vi måste ta en poäng och förhoppningsvis räcker det om Paris gör sitt.
- Det är det bästa med fotbollen; du vet aldrig vad som väntar i framtiden. Allt handlar om att jobba hårt, drömma vidare och förlita sig på Guds välvilja.
- Jag vet inte. Min agent får ta hand om allt sådant, och jag spelar fotboll.
- Jag känner att ni gillar mig och det jag kan säga är att jag älskar att spela inför er, klubbens supportrar.
Ni ser. Inte mycket att hänga i granen. Men samtidigt, efter intervjun tackade han mig för att jag ville prata med honom, hoppades att vi skulle ses året därpå (2016) och han önskade mig en fin framtid.
Efter matchen mot Falkenberg i höstas ringde jag runt till en hel del spelare när de satt på bussen hem mot Malmö. Guldet var säkrat och jag ville ha några korta kommentarer. Ingen svarade, och jag klandrar sannerligen ingen för detta. De hade annat att göra när de äntligen kunde slappna av och njuta av stunden. Jag hade själv låtit mobilen ringa i deras ställe.
När jag slutligen lade ner projektet och satte mig i soffan och hällde upp en öl och en whisky och tittade på teve-bilderna från Falkenbergs IP för femtioelfte gången, ringde min mobil helt plötsligt. Det var Adu. Han undrade vad jag ville. I bakgrunden hördes hög musik och ännu högre röster; det var party.
Det blev ett par minuters samtal och en i vanlig ordning intetsägande intervju som ändå publicerades. Men han ringde upp, han gjorde ju det. Var artig, vi pratade, gratulerade mig till guldet och sedan lade vi på.
Det är också en bild jag har av människan Enock Kofi Adu. Han verkade vilja så väl. Han brydde sig. Han kanske inte hade förmågan att verbalisera allt till människor som inte stod/står honom nära, men han gav en bit av sig själv. På sitt eget sätt.
Det är något vackert med sådana människor. Så jag hoppas att det går fantastiskt för Adu i Turkiet. Med landslaget i Ghana. Med framtiden. Efter 2,5 år i Malmö FF, efter 60 allsvenska matcher och 20 (inklusive kvalen) i Champions League, så kan Enock Kofi Adu gå med rak rygg.
Jag förtränger utspelen från hans agent (gissa vem) som försatte mittfältaren i såväl kylskåp som frysbox. I stället tittar jag tillbaka på vad han presterade på planen och hur mycket han betydde för oss i jakten på guld och CL-gruppspel. Och jag ser tillbaka på en till synes väldigt vänlig människa som brydde sig om sin omgivning.
Välkommen åter, Enock Kofi Adu!
***
Idag för 9 år sedan…
… skrev vi om att Behrang Safari skulle göra sin landslagsdebut (mot Costa Rica) samma kväll. Så blev det också. Han spelade i 68 minuter då han byttes ut mot Oskar Rönningberg. I samma minut byttes för övrigt Daniel Andersson in i stället för Louay Chanko. Där undrar man ju lite om Daniel någon gång under landslagssamlingen tog upp det vidriga beteendet från Chanko, när han drog till Grekland mitt i Malmös uppladdning till CL-kvalet 2005. Matchen mot Costa Rica slutade för övrigt 1-0 till Sverige efter mål av Samuel Holmén.
Idag…
… är det fredagen den trettonde. Kan vara värt att nämna.
I morgon…
… är det 16 dagar kvar till MFF åker till Salou på träningsläger. Himmelriket storsatsar och kommer med tre utsända följa det mesta som händer. Detta har vi råd med tack vare kalenderförsäljning, tillskott från centralredaktionen samt egna plånböcker. Vi längtar!
Dagens låt…
… är Abbas felstavade hyllning till Enock Kofi Adu.
